beslagna segel. Inga kvinnor sysslade vi de langa bankarna, dar man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra.
Vildgassen foro ocksa fram over flera lotsstationer. Lotshusets vagg var malad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern lag fortojd vid bryggan. Allt var lugnt dar i narheten, ingen angbat nalkades, som behovde hjalp i den tranga farleden.
De sma kuststaderna, som vildgassen foro fram over, hade stangt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stangt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rorelse an nagra gamla sjokaptener, som gingo fram och ater pa bryggorna och langtansfullt stirrade mot havet.
Inne vid fastlandets fjordar och pa oarnas ostsida sago vildgassen nagra bondgardar. Dar lag skotbaten stilla vid bryggan. Bonden och hans drangar plockade upp potatis eller kande efter om bonorna, som hangde pa hoga stallningar, hade hunnit torka.
I de stora stenbrotten och i batbyggerierna fanns det gott om arbetare. De skotte sina slaggor och yxor snallt nog, men gang pa gang vande de huvudet mot havet, som om de hade hoppats pa nagot avbrott.
Och skargardsfaglarna voro lika lugna som manniskorna. Nagra skarvar, som hade suttit och sovit pa en brant bergvagg, lamnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i langsam flykt bort till sina fiskeplatser. Masarna hade overgivit havet och gingo och promenerade pa land som riktiga krakor.
Men pa en gang blev det annat av. En massvarm flog tvart upp fran en aker och stormade i vag soderut med sadan fart, att vildgassen knappt hunno att fraga vart de skulle han, och masarna gavo sin inte tid att svara. Skarvarna hojde sig ur vattnet och foljde efter masarna i tung flykt. Delfiner gledo igenom havet som langa, svarta spolar, och en hop salar hasade sig ner fran ett platt skar och drogo av mot soder.
'Vad star pa? Vad star pa?' fragade vildgassen och fingo antligen svar av en alfagel. 'Det ar sillen, som har kommit till Marstrand. Det ar sillen, som har kommit till Marstrand.'
Men det var inte bara faglar och havsdjur, som hade kommit i rorelse, utan nu matte ocksa ha fatt bud om att de forsta stora sillstimmen har anlant till skargarden. Pa fisklagenas glatta stenhallar sprang folk om varandra. Fiskebatarna gjordes redo. De langa sillvadarna fraktades forsiktigt ombord. Kvinnorna stuvade in matvaror och oljeklader. Karlarna kommo ut ur stugorna med sadan bradska, att de inte hunno att kranga pa sig rocken forran ute pa gatan.
Snart voro sunden fyllda av bruna och graa segel, och glada utrop och fragor vaxlades mellan batarna. Unga flickor hade klattrat upp pa hallarna bakom stugorna och vinkade at de resande. Lotsarna stodo pa utkiken och voro sa vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit pa sjostovlarna och gjort kuttern klar. Ur fjordarna kommo sma angbatar, lastade med tomma tunnor och lador. Bonderna hade kastat potatishackan, och batbyggarna hade lamnat varvet. De gamla sjokaptenerna med de vaderbitna ansiktena hade inte kunnat bli sittande hemma, utan foljde med angbatarna mot soder for att atminstone fa se pa sillfisket.
Det drojde inte lange, forran vildgassen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo vasterifran och gingo forbi Hamneskars fyr in mot land. Pa den vida fjorden mellan Marstrandson och Paternoster-skaren foro fiskarbatarna tre och tre i sallskap. Dar vattnet morknade och krusade sig i sma, korta boljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och dar lade de forsiktigt ut langa vadar i vattnet och forde dem samman i rundel, snorpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trangre och de glittrande fiskarna kunde havas upp ur djupet av vaden.
Nagra batlag hade redan hunnit sa langt med fisket, att de hade batarna fulla med sill anda till relingen. Fiskarna stodo till knana i sill och blankte av sillfjall fran sydvasten till randen av den gula oljerocken.
Sa fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sokte efter sill, och andra, som med stort besvar hade fatt vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. Nar batarna voro fulla, begavo sig somliga av fiskarna fram till stora angbatar, som lago pa fjorden, och salde sin fangst, andra reste in till Marstrand och lossade sin last vid kajen. Dar hade redan sillrenserskorna borjat arbeta vid langa bord, sill packades i tunnor och lador, och sillfjallen tackte hela gatan.
Det var ett liv och en rorelse. Manniskorna voro som yra i huvudet av gladje over allt detta silver, som de oste upp ur vagorna, och vildgassen foro manga ganger runt Marstrandson, for att pojken riktigt skulle fa se alltsammans.
Ratt snart bad han anda, att de skulle fara vidare. Han sade inte varfor han ville bort, men det var kanske inte svart att gissa. Det fanns sa mycket grant och statligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djarva ansikten under sydvasten och sago sa dar oforvagna och trotsiga ut, som varenda pojke onskar, att han sjalv matte gora, nar han blir vuxen. Det var kanske inte sa roligt att sitta och titta pa sadant for den, som sjalv aldrig kunde bli langre an en sill.
LII. En stor herrgard
Gamle herrn och unge herrn
For nagra ar sedan fanns det i en socken i Vastergotland en obeskriven snall och sot liten folkskollararinna. Hon var bade duktig att undervisa och styv att halla ordning, och barnen tyckte sa mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina laxor. Foraldrarna voro ocksa mycket nojda med henne. Det var bara en enda, som inte forstod hur bra hon var, och det var hon sjalv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare an hon, och sorjde over att hon inte kunde bli som de.
Da lararinnan hade varit i tjansten nagra ar, foreslog skolradet, att hon skulle ga igenom Naas slojdseminarium, sa att hon hadanefter skulle kunna lara barn att arbeta, inte bara med huvudet, utan ocksa med handerna. Det kan inte tanka sig hur skramd hon blev, nar hon fick denna uppmaning. Naas lag inte alls langt borta fran hennes skola. Hon hade gatt forbi det vackra och statliga stallet flera ganger, och hon hade hort mycket berom om slojdkurserna, som hollos pa den stora gamla herrgarden. Larare och lararinnor fran hela landet samlades dit for att lara att bruka sina hander, ja, det kom till och med manniskor fran utlandet. Hon visste pa forhand hur forfarligt angslig hon skulle komma att kanna sig bland sa mycket utmarkt folk. Hon tyckte, att det var mer, an hon kunde orka att ga igenom.
Men hon ville inte heller saga nej till skolradet, utan sande in sin ansokan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikvall, dagen innan sommarkurserna skulle borja, packade hon in sina klader i en liten nattsack och vandrade till Naas. Och hur manga ganger hon an stannade pa vagen, och hur langt bort hon an onskade sig vara, kom hon fram till sist.
Pa Naas var det liv och rorelse med alla kursdeltagarna, som anlande fran olika hall, och som nu skulle fa sig anvisade bostader i villor och torp, som horde till den stora egendomen. Alla kande sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lararinnan tycke som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt at mer an hon. Hon hade skramt upp sig sjalv, sa att hon varken horde eller sag. Det var ocksa svara saker, som hon hade att ga igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, dar hon skulle bo med nagra unga flickor, som hon inte alls kande, och hon fick ata sin kvallsvard tillsammans med sjuttio frammande. Pa ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara fran Japan, och pa den andra en skollarare fran Jockmock. Och det hade varit ett samsprak och en glattighet omkring de langa borden fran forsta stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vagat saga.
Nasta morgon tog arbetet sin borjan. Har som i vanlig skola hade dagen begynt med morgonbon och sang, sedan hade direktoren, som forestod seminariet, talat lite om slojd och gett nagra korta forhallningsorder, och sa, utan att hon ratt visste hur det hade gatt till, befann hon sig framfor en hyvelbank med ett stycke tra i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slojdlarare forsokte visa henne hur hon skulle talja en blompinne.
Sadant arbete hade hon aldrig forr provat pa. Hon hade inte handgreppen inne. Och sa forvirrad, som hon da var, kunde hon ingenting fatta. Nar lararen hade gatt ifran henne, lade hon ner kniven och trastycket pa hyvelbanken och stod och stirrade ratt framfor sig.
Runt om i rummet stodo hyvelbankar, och vid dem alla sag hon manniskor, som med friskt mod togo fatt pa arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjalpa henne till ratta. Men hon kunde inte ta emot nagon handledning. Hon stod och tankte pa att alla omkring henne lade marke till hur galet hon bar sig at, och detta gjorde henne sa olycklig, att hon blev alldeles som forlamad. Det blev frukost, och efter frukosten blev
