inbaddade skona, tornprydda slott. Mellan traden betade radjur, och pa skogsangarna lekte harar. Jakthorn ljodo ur skogarna, hundarnas vassa skall hordes upp till den flygande skaran. Breda vagar slingrade mellan traden, och pa dem kommo herrar och damer akande i blankande vagnar eller ridande pa praktiga hastar. Ringsjon utbredde sig under hojden med det gamla Bosjokloster liggande pa ett smalt nas. Skaralids klyfta skar genom asen med en a i djupet och klippvaggarna kladda med buskar och trad.
'Ser det ut sa har i utlandet? Ser det ut sa har i utlandet?' fragade gasslingarna. – 'Sa har ser det ut, dar det finns skogkladda asar,' skrek Akka, 'men det ar inte ofta. Vanta, ska ni fa se hur det vanligen ser ut dar'
Akka forde vildgassen vidare mot soder till den stora skanska slatten. Den lag dar med breda akrar, men betfalt, dar betplockarna gingo fram i langa rader, med laga, vitlimmade, kringbyggda gardar, men otaliga sma vita kyrkor, men fula, graa sockerfabriker, med smastadslika kopingar omkring jarnvagsstationerna. Dar lago torvmossar med langa rader av torvhogar, stenkolsgruvor med svarta kolhogar, vagarna lopte fram mellan alleer av klippta pilar, jarnvagarna korsade varandra och bildade ett tatt nar over slatten. Sma bakomkransade slattsjoar blankte fram har och dar, prydda med var sin praktiga herrgard.
'Se nu ner! Titta val efter!' ropade forargasen. 'Sa har ser det ut i utlandet ifran Ostersjons kust anda till de hoga bergen, och langre an till dem har vi aldrig farit.'
Nar gasslingarna hade sett slatten, for vildgassen till Oresundskusten. Sanka angar sjonko sakta mot vattnet, och langa vallar av svartnad tang lago uppvrakta pa stranderna. Pa somliga stallen funnos hoga strandvallar och pa andra flygsandsfalt, dar sanden lag uppkastad i bankar och kullar. Fiskelagena reste sig pa stranden med en lang rad likabyggda och likastora sma tegelhus, men en liten fyr ute pa vagbrytaren och bruna nar hangande pa torkplatsen.
'Se nu ner! Titta val efter!' sade Akka. 'Sa har det det ut vid utlandets kuster.'
Till sist for forargasen ocksa till ett par av staderna. De lago med massor av smala fabriksskorstenar, men djupa gator mellan med hamnar fulla av fartyg, men gamla fastningsverk och slott med alerdomliga kyrkor.
'Sa har ser utlandets stader ut, fast de ar mycket storre,' sade forargasen. 'Men dessa kan val vaxa, de som ni.'
Sedan Akka hade farit omkring pa detta satt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhogs harad. Och pojken kunde inte lata bli att tro, att hon den dagen hade rest fram over Skane for att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mata sig med vilket som helst ute i varlden. Men det hade hon inte behovt. Pojken tankte inte pa om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den forsta pilvallen och det forsta korsvirkeshuset, varkte hans hjarta av hemlangtan.
LIV. Hos Holger Nilssons
Det var en dag, da det var disigt och tungt vader. Vildgassen hade betat pa den stora akrarna omkring Skurups kyrka och sutto och hollo middagsvila, da Akka kom fram till pojken. 'Det ser ut, som om vi skulle fa lugnt vader nu en tid,' sade hon, 'och jag tanker, att vi kommer att fara over Ostersjon i morgon.' – 'Jasa,' sade pojken helt kort, for strupen snordes samman pa honom, sa att han inte kunde tala. Han hade nog anda hoppats, att han skulle ha blivit lost ur fortrollningen, medan han var kvar i Skane.
'Vi ar nog tamligen nara Vastra Vemmenhog nu,' sade Akka, 'och jag tankte, att du kanske ville fara hem pa en stund. Det kommer att droja, innan du far se nagon av de dina.' – 'Det ar nog bast att lata bli,' sade pojken, men det hordes pa rosten att han blev glad over forslaget. – 'Om gaskarlen stannar har hos oss, sa kan ju ingen olycka ske,' sade Akka. 'Jag tycker, att du borde ta reda pa hur de har det hemma hos dig. Du kan mahanda hjalpa dem pa nagot satt, fastan du inte blir manniska.' – 'Ja, det har ni ratt i, mor Akka. Det borde jag ha tankt pa forut,' sade pojken och blev helt ivrig.
I nasta ogonblick voro han och forargasen pa vag till Holger Nilssons, och det drojde inte lange, forran Akka slog ner bakom stengardsgarden, som gick runt om husmansstallet. 'Det var besynnerligt, vad allt ar sig likt har,' sade pojken och klattrade hastigt upp pa gardsgarden for att kunna se sig omkring. 'Jag tycker inte, att det ar en dag, sedan jag satt har och sag er komma flygande oppe i luften.'
'Jag undrar om din far har en bossa?' sade Akka plotsligt. – 'Jo, det har han nog,' sade pojken. 'Det var just for bossans skull, som jag stannade hemma i stallet for att ga till kyrkan den dar sondagen.' – 'Da tors jag inte sta har och vanta pa dig,' sade Akka. 'Det blir bast, att du kommer och moter oss vid Smygehuk i morgon bittida, sa far du bli kvar hemma over natten.' – 'Nej, res inte an, mor Akka!' sade pojken och sprang hastigt ner fran gardsgarden. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en kansla av att det skulle handa vildgasen eller honom sjalv nagot, sa att de aldrig skulle rakas mera. 'Ni ser nog, att jag ar bedrovad, darfor att jag inte kan fa min ratta skapnad tillbaka,' fortfor han. 'Men jag vill saga er, att jag inte angrar, att jag foljde med er i varas. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli manniska, an att jag inte skulle ha fatt gora den resan.' Akka sog in luft ett par ganger, innan hon svarade. 'Det ar en sak, som jag borde ha talat med dig om forut, men eftersom du inte skulle vanda tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var nagon bradska. Det kan anda aldrig skada att ha det sagt.' – 'Ni vet nog, att jag garna vill gora er till viljes,' sade pojken. – 'Om du har lart sig nagot gott hos oss, Tummetott, sa kanske du inte tycker, att manniskorna bor vara ensamma pa jorden,' sade forargasen hogtidligt. 'Tank pa att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha rad att lamna nagra nakna skar och nagra grunda sjoar och sumpiga mossar och nagra ode fjall och avlagsna skogar at oss fattiga djur, dar vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och forfoljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad ocksa for en sadan som jag.'
'Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjalpa er med detta,' sade pojken, 'men jag far val aldrig nagon makt bland manniskor.' – 'Nej, vi star har och talar, som om vi aldrig skulle traffas mer,' sade Akka, 'och vi kommer val anda att motas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina.' Hon lyfte vingarna, men hon kom ater, strok ett par ganger med nabben uppat och nerat Tummetott och flog sa antligen sin vag.
Det var ljusan dag, men ingen manniska rorde sig pa garden, sa att pojken kunde ga, vart han ville. Han skyndade till kostallet, for hos korna visste han att han skulle fa bast besked. Det sag bedrovligt ut i lagarden. I varas hade det funnits tre praktiga kreatur dar, men nu stod dar bara en enda ko. Det var Majros, och det marktes pa henne, att hon langtade efter sina kamrater. Hon hangde med huvudet och hade knappt rort ett stra av maten, som lag framfor henne.
'Goddag, Majros!' sade pojken och sprang utan fruktan in i baset. 'Hur star det till med mor och far? Hur mar katten och gassen och honsen, och var har du gjort av Stjarna och Gull-Lilja?'
Nar Majros horde pojken rost, ryckte hon till, och det sag ut, som om hon skulle ha amnat stanga honom. Men hon var inte sa haftig nu som forr, utan hon gav sig tid att se pa Nils Holgersson, innan hon stotte till. Han var lika liten, som nar han for sin vag, och han var kladd pa samma satt, men han var anda alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i varas, hade haft en tung och langsam gang och slapig rost och somniga ogon, men den, som kom igen, var latt och vig, rask i talet och ogon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en sa kack hallning, att man maste fa respekt for honom, sa liten han var, och fastan han inte sjalv sag glad ut, blev den glad, som sag honom.
'Muu,' ramade Majros. 'De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Valkommen hem, Nils Holgersson, valkommen hem! Det har var den forsta glada stunden, som jag har haft pa aldrig sa lange.' – 'Tack ska du ha, Majros!' sade pojken och kande sig riktigt glad over att ha bli sa val mottagen. 'Tala nu om hur det star till med far och mor!'
'De har inte haft annat an sorger, allt sedan du for din vag,' sade Majros. 'Allra varst ar det med den dyra hasten, som har statt och atit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han fa den sald. Det ar for hastens skull, som bade Stjarna och Gull-Lilja har kommit harifran.'
Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var forlagen att fraga rent ut. Darfor sade han: 'Mor blev val allt bra ledsen, nar hon fick se, att Marten gaskarl var bortflugen?'
'Jag tror inte, att hon skulle ha sorjt mycket for gaskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, nar han for sin vag. Nu klagar hon mest av allt over att det var hennes egen son, som smog sig hemifran och tog gaskarlen med sig.'
'Jasa, hon tror, att jag stal gaskarlen?' sade pojken. – 'Vad annat skulle hon tro?' – 'Far och mor inbillar sig val, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare.' – 'De tanker, att det star illa till med dig,'
