Da han kom ut igen, var han ratt modlos. Han kunde forsta, att ingen pa garden ville hjalpa honom att finna tomten. Och litet skulle det val ocksa bata, om han funne honom.
Han krop upp pa den breda stengardsgarden, som gick runt omkring torpet och var overvuxen med torne och bjornbarsrankor. Dar slog han sig ner for att tanka pa hur det skulle ga, om han inte bleve manniska igen. Nar nu far och mor komme hem ifran kyrkan, skulle det val bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli over hela landet, och folk skulle komma bade fran Ostra Vemmenhog och fran Torp och fran Skurup; fran hela Vemmenhogs harad skulle man komma for att titta pa honom. Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom pa Kiviks marknad.
Det var forfarligt att tanka pa. Han ville helst, att aldrig mer nagon manniska skulle fa se honom.
Det var forfarligt vad han var olycklig. Ingen i hela varlden var sa olycklig som han. Han var inte en manniska mer, utan ett vidunder.
Han borjade sa smaningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var nagon manniska. Han var skild fran allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han overta torpet efter foraldrarna, och rakt inte kunde han fa nagon tos att gifta sig med.
Han satt och sag pa sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och lag som nertryckt i marken under det hoga, branta halmtaket. Uthusen voro ocksa sma, och akerlapparna voro sa smala, att en hast knappast kunde vanda sig pa dem. Men sa litet och fattigt, som stallet var, sa var det nu alldeles for gott for honom. Han kunde inte begara battre bostad an en hala under stallgolvet.
Det var forunderligt vackert vader. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i sa tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad at nagot.
Han hade aldrig sett himlen sa bla som i dag. Och flyttfaglar kom det farande. De kommo fran utlandet och hade rest over Ostersjon, styrande ratt mot Smygehuk, och nu vore de pa vag norrut. De voro visst av manga olika slag, men han kande inte igen nagra andra an vildgassen, som kommo flygande i tva langa rader, som mottes i en vinkel.
Flera vildgasflockar hade redan farit forbi. De flogo hogt uppe, men han horde anda hur de skreko: 'Nu bar det till fjalls. Nu bar det till fjalls.'
Da vildgassen sago tamgassen, som gingo pa garden, sankte de sig mot jorden och ropade: 'Kom med! Kom med! Nu bar det till fjalls.'
Tamgassen kunde inte lata bli att stracka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt forstandigt: 'Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det.'
Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det matte ha varit en sann gladje att flyga i, sa frisk och sa latt. Och for varje ny vildgasflock, som flog forbi, blevo tamgassen alltmer oroliga. Ett par ganger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att folja med. Med da sade alltid en gammal gasamor: 'Var nu inte galna! De dar far bade hungra och frysa.'
Det var en ung gaskarl, som vildgassen rop hade gett en riktig reslust. 'Kommer det en flock till, sa foljer jag med,' sade han.
Sa kom en ny flock och skrek som de andra. Da svarade den unga gaskarlen: 'Vanta! Vanta! Jag kommer.'
Han bredde ut vingarna och hojde sig i luften, men han var sa ovan att flyga, att han foll ner till marken igen.
Vildgassen matte i alla fall ha hort hans rop. De vande om och flogo sakta tillbaka for att se om han skulle komma.
'Vanta! Vanta!' ropade han och gjorde ett nytt forsok.
Allt detta horde pojken, dar han lag pa gardsgarden. 'Det vore bra stor skada,' tankte han, 'om den stora gaskarlen skulle fara sin vag. Det skulle bli en sorg for far och mor, om han vore borta, nar de kommer hem fran kyrkan.'
Da han tankte pa detta, glomde han ater alldeles, att han var liten och vanmaktig. Han tog ett sprang ratt ner i gasflocken och slog armarna om halsen pa gaskarlen. 'Du later allt bli att flyga din vag, du,' ropade han.
Men just i detsamma hade gaskarlen kommit underfund med hur han skulle bara sig at for att hoja sig fran marken. Han kunde inte hejda sig for att skaka av pojken, utan denne fick folja med upp i luften.
Det bar av mot hojden sa fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tanka pa att han borde slappa taget om gaskarlens hals, var han sa hogt uppe, att han skulle ha slagit ihjal sig, om han hade fallit till marken.
Det enda han kunde gora for att fa det nagot battre var att forsoka komma upp pa gasryggen. Och dit kranglade han sig ocksa, fast inte utan stor moda. Och inte var det en latt sak heller att halla sig kvar pa den glatta ryggen mellan de tva svangande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjader och dun med bada handerna for att inte ramla i backen.
Det rutiga tygstycket
Pojken blev sa huvudyr, att han inte visste till sig pa en lang stund. Luften ven och vaste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjadrarna som en hel storm. Tretton gass flogo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade for hans ogon, och det susade for han oron. Han visste inte om de flog hogt eller lagt, eller vart det bar av med dem.
Antligen kom han sa mycket till sans, att han forstod, att han borde taga reda pa vart gassen forde honom. Men detta var inte sa latt, for han visste inte hur han skulle fa mod att se ner. Han var alldeles saker pa att han skulle fa svindel, om han forsokte.
Vildgassen foro inte sa sardeles hogt, darfor att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften. For hans skull flogo de ocksa litet langsammare an vanligt.
Till sist tvang pojken sig anda att kasta en blick at jorden till. Da tyckte han, att under honom lag utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa sma och stora rutor.
'Vart i all varlden ar jag nu kommen?' undrade han.
Han sag ingenting annat an ruta vid ruta. Somliga voro sneda och somliga langsmala, men overallt var det horn och raka kanter. Ingenting var runt, och ingenting var krokigt.
'Vad ar det for ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner pa?' sade pojken for sig sjalv utan att vanta, att nagon skulle svara.
Men vildgassen, som flogo omkring honom, ropade genast: 'Akrar och angar. Akrar och angar.'
Da forstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skanska jorden, som han for fram over. Och han borjade begripa varfor den sag sa mangfargad och rutig ut. De klargrona rutorna kande han forst igen: det var ragakrarna, som hade blivit sadda forra hosten och hade hallit sig grona under snon. De gulgraa rutorna voro stubbakrar, dar det forra sommaren hade vuxit sad, de brunaktiga voro gamla klovervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplojda tradesakrar. De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro sakert bokskogar, for i sadana sta de stora traden, som vaxa mitt i skogen, nakna om vintern, men smabokarna, som vaxa i skogsbrynet, behalla de torra, gulnade bladen anda till varen. Det fanns ocksa morka rutor med gratt i mitten: det var de stora, kringbyggda gardarna med de svartnade halmtaken och de stensatta gardplanerna. Och sa fanns det rutor, som voro grona i mitten och omgardade med brunt: det var tradgardarna, dar grasmattorna redan borjade gronska, fast buskarna och traden, som stodo omkring dem, annu voro i nakna, bruna barken.
Pojken kunde inte lata bli att skratta, nar han sag hur rutigt allting var.
Men nar vildgassen horde, att han skrattade, ropade de liksom bestraffande: 'Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land.'
Pojken hade redan blivit allvarsam. 'Att du kan skratta, du, som har rakat ut for det allra forskrackligaste, som kan handa en manniska!' tankte han.
Han holl sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen.
Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, sa att han kunde tanka pa annat an att halla sig kvar pa gasryggen, borjade han att lagga marke till hur full luften var av fagelflockar, som flogo norrut. Och det var ett hojtande och ett ropande fran flock till flock. 'Jasa, ni har kommit over i dag,' skreko somliga. – 'Ja, vi har sa,' svarade gassen. 'Hur tror ni att det star till med varen?' – 'Inte ett lov pa traden och kallt vatten i sjoarna,' kom det till svar.
