Men knappt hade grarattorna svaljt de forsta vetekornen, forran nerifran garden hordes det skarpa ljudet av en liten gall pipa. Grarattorna lyfte huvudena fran saden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de amnade lamna bingen, men vande darpa om och borjade ata pa nytt.
Ater ljod pipan med starkt och skarande klang, och nu skedde nagot markvardigt. En ratta, tva rattor, ja, en hel hop rattor lamnade saden, hoppade ur bingen och skyndade pa kortaste vag ner till kallaren for att komma ut ur huset. Annu voro likval manga grarattor kvar. De tankte pa den moda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lamna det. Men pipans toner nadde dem an en gang, och de maste folja dem. De stortade med vild iver upp ur bingarna, akte ner genom de tranga halen i murarna och tumlade over varandra i sin iver att komma ut.
Mittpa gardsplanen stod en liten parvel, som blaste pa en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av rattor, som hapna och tjusade lyssnade till honom, och fler kommo for varje ogonblick. En gang tog han pipan fran munnen bara for en sekund for att kunna racka lang nasa at rattorna, och da sag det ut, som om de hade haft lust att kasta sig over honom och bita ihjal honom, men sa snart han blaste, voro de under hans makt.
Nar parveln hade spelat alla rattorna ut ur Glimmingehus, borjade han sakta vandra fran gardsplanen ut pa landsvagen, och alla grarattorna foljde honom, darfor att tonerna ur den dar pipan ljodo sa ljuvliga i deras ogon, att de inte kunde sta emot dem.
Parveln gick fore dem och lockade dem med sig pa vagen mot Vallby. Har forde dem i alla mojliga slags ringar och krokar och bukter fram genom hackar och ner i diken, och vart han gick, maste de folja efter. Han blaste oupphorligen pa sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var sa litet, att det inte finns nagot djur i vara dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det for Bataki, korpen, och de bada hade raknat ut, att det var ett sadant horn, som brukade tillverkas forr i varlden av dem, som ville skaffa sig makt over rattor och moss. Men korpen var Akkas van, och det var av honom, som hon hade fatt veta, att Flammea agde en sadan skatt.
Och det var sant, att rattorna inte kunde sta emot pipan. Pojken gick fore dem och spelade, sa lange som stjarnljuset varade, och hela tiden foljde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgangen, och alltjamt foljde hela skaran av grarattor efter honom och lockades allt langre och langre bort fran de stora sadesloften pa Glimmingehus.
V. Den stora trandansen pa Kullaberg
Det maste erkannas, att fastan manga praktiga byggnader aro resta i Skane, finns ingen bland dem, som har sa vackra vaggar som det gamla Kullaberg.
Kullaberg ar lagt och langstrackt. Det ar ingalunda ett stort eller maktigt berg. Pa det breda bergtaket ligga skogar och akerfalt och en och annan ljunghed. Har och dar resa sig runda ljungkullar och nakna bergknolar. Daruppe ar inte synnerligen vackert; dar ser det ut som pa all annan hoglant mark i Skane.
Den, som gar pa landsvagen, som loper fram mittover berget, kan inte lata bli att kanna sig en smula besviken.
Men sa hander det kanske, att han viker av fran vagen, gar ut mot bergets sidor och ser ner for branterna, och da finner han med ens sa mycket sevart, att han knappast vet hur han skall hinna beskada det alltsammans. Ty det forhaller sig sa, att Kullaberg inte star pa land med slatter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut i havet sa langt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta stracka land ligger nedanfor berget och skyddar det mot havsvagorna, utan dessa na anda fram till bergvaggarna och kunna nota dem och forma dem efter sitt valbehag.
Darfor sta bergvaggarna dar sa rikt utsirade, som havet och dess medhjalpare vinden ha maktat astadkomma. Dar finns branta klyftor, som aro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknotta under vindens bestandiga piskslag. Dar finnas ensamma klipp-pelare, som sta ratt upp ur vattnet, och morka grottor med tranga ingangar. Det finnas lodrata, nakna stup och mjuka, lovkladda sluttningar. Dar finnas sma uddar och sma vikar och sma kullerstenar, som rasslande skoljas upp och ner vid varje boljeslag. Dar finnas statliga klipp-portar, som aro valvda over vatten, dar finnas vassa stenar, som standigt oversprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig i svartgront, oforanderligt stilla vatten. Dar finnas jattegrytor, som aro utsvarvade i klippan, och valdiga sprickor, som locka vandraren att vaga sig in i bergets djup anda fram till Kullamannens hala.
Och uppfor och utfor alla dessa klyftor och klippor krypa och krangla rankor och revor. Trad vaxa dar ocksa, men vinden makt ar sa stor, att traden maste forvandla sig till rankor, de med, for att kunna halla sig kvar pa branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lovverket star over dem som ett trangt valv, och lagstammiga bokar sta i klyftorna som stora lovtalt.
Dessa markvardiga bergvaggar tillika med det vida, bla havet utanfor dem och den skimrande, skarpa luften ovan dem ar det, som gor Kullaberg sa kart for manniskorna, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, sa lange sommaren racker. Svarare kan det vara att saga vad det ar, som gor det sa tilldragande for djuren, att varje ar samlas dit till ett stort lekmote. Men detta ar en sed, som har foljts sedan uraldriga tider, och man borde ha varit med, redan nar den forsta havsvagen krossades till skum mot stranden, for att kunna forklara varfor just Kullaberg blev valt till motesplats framfor varje annat stalle.
Nar motet skall aga rum, gora kronhjortarna, radjuren, hararna, ravarna och de ovriga vilda fyrfotingarna farden till Kullaberg redan pa natten for att inte bli bemarkta av manniskorna. Strax innan solen gar upp, taga de alla fram till lekplatsen, som ar en ljunghed till vanster om vagen inte sardeles langt fran bergets yttersta udde.
Lekplatsen omgives pa alla sidor av runda klippkullar, som dolja den for envar, som inte rakar komma alldeles inpa dem. Och i mars manad ar det inte mycket troligt, att nagon vandrare skall forirra sig dit. Alla de framlingar, som annars brukar strova omkring pa kullarna och klattra uppat bergets sidor, ha hoststormarna jagat bort redan for manga manader sedan. Och fyrvaktaren ute pa udden, den gamla frun i Kullagarden och Kullabonden och hans husfolk, de ga sina vanliga vagar och springa inte omkring pa de odsliga ljungfalten.
Nar fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, sla de sig ner pa de runda bergkullarna. Varje djurslag haller sig for sig sjalvt, fastan det ar givet, att pa en dag som denna allman fred rader och ingen behover frukta for att bli overfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra over ravarnas kulle utan att forlora sa mycket som ett av sina langa oron. Men djuren stalla anda upp sig i sarskilda flockar. Det ar gammal sedvanja.
Sedan alla ha intagit sina platser, borja de se sig om efter faglarna. Det brukar alltid vara vackert vader denna dag. Tranorna aro goda varderspaman och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de vantade regn. Men fast luften ar klar och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga faglar. Detta ar besynnerligt. Solen star hogt pa himlen, och faglarna borde redan vara pa vag.
Vad djuren pa Kullaberg daremot lagga marke till ar en och annan liten, mork sky, som sakta drager fram over slattlandet. Och se! En av dessa skyar styr nu plotsligen utmed kusten av Oresund upp mot Kullaberg. Nar skyn har kommit mittover lekfaltet, stannar den, och pa samma gang borjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestod av toner. Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjamt klingar och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner over en kulle, hela skyn pa en gang, och ogonblicket darefter ar kullen fullkomligt skyld av graa larkor, granna rod-gra-vita bofinkar, sprackliga starar och grongula mesar.
Strax darefter drar annu en sky fram over slatten. Den stannar over varje gard, over statarstugor och slott, over kopingar och stader, over bondgardar och jarnvagsstationer, over fiskelagen och sockerbruk. For varje gang den stannar suger den till sig fran gardarna nere pa marken en liten uppvirvlande pelare av sma graa dammkorn. Pa detta satt vaxer den och vaxer, och nar den antligen ar samlad och styr upp mot Kullaberg, ar den inte langre bara en sky, utan ett helt moln, som ar sa stort, att det kastar skugga pa marken alltifran Hoganas till Molle. Nar den stannar over lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lang stund maste det regna grasparvar ner pa en av kullarna, innan de, som flugit innerst i molnet, ater fa se en skymt av dagsljuset.
Men det storsta av dessa fagelmoln ar anda det, som nu visar sig. Det har bildats av flockar, som ha kommit farande fran alla hall och slutit sig till det. Det ar tungt grablatt, och ingen solstrale tranger igenom det. Det
