Ermenrich,' sade Akka. 'Jag kanner en gammal vildgas, jag, som garna vill hindra sadana nidingsdad.'
Nar Akka sade detta, lyfte storken huvudet och sag stort pa henne. Och det var ju inte underligt, for gamla Akka hade varken klor eller nabb, som dugde i strid. Och till pa kopet var hon en dagfagel, och sa fort morkret kom, foll hon hjalplost i somn, under det att rattorna kampade just om natten.
Men Akka hade tydligen bestamt sig for att bista svartrattorna. Hon kallade fram Yksi fran Vassijaure och befallde honom att fora gassen upp till Vombsjon, och nar gassen gjorde invandningar, sade hon myndigt: 'Jag tror, att det blir bast for alla, att ni lyder mig. Jag maste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni foljer mig, kan det inte undgas, att gardsfolket far se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill fora med mig pa denna resa, ar Tummetott. Han kan gora mig mycken nytta, darfor att han har goda ogon och kan halla sig vaken om natten.'
Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och nar han horde vad Akka sade, strackte han pa sig for att bli sa stor han kunde och steg fram med handerna pa ryggen och nasan i vadret och amnade saga, att han visst inte ville vara med om att slass med grarattor. Hon fick se sig om efter hjalp pa annat hall.
Men i samma ogonblick, som pojken blev synlig, borjade storken rora pa sig. Forut hade han enligt storkars vana statt med huvudet nerbojt och nabben tryckt emot halsen. Men nu hordes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sankte nasan blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju ganger, allt under det att pojken skrek och gassen ropade: 'Var tar nu er till, herr Ermenrich?' Det ar ingen groda. Det ar en manniska, herr Ermenrich.'
Till sist satte anda storken ner pojken alldeles oskadd. Darpa sade han till Akka: 'Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor dar, var mycket angsliga, nar jag reste. Nu kan vara viss om att de blir mycket glada, nar jag berattar for dem, att Akka, vildgasen, och Tummetott, manniskorparveln, kommer efter for att radda dem.'
Darmed strackte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte astad som pilen, nar den far fran en hart spand bage. Akka forstod, att han gjorde narr av henne, men hon lat sig ingenting bekomma. Hon vantade, tills pojken hade funnit reda pa sina traskor, som storken hade skakat av honom; darpa satte hon honom pa sin rygg och foljde storken. Och pojken for sin del gjorde intet motstand och sade inte ett ord om att han inte ville folja med. Han hade blivit sa ond pa storken, att han riktigt satt och fnyste. Det langa rodbenet trodde, att han ingentill dugde till, darfor att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog var for en karl.
Ett par ogonblick darefter stod Akka i storkboet pa Glimmingehus. Det var ett stort och praktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och darover lago flera varv kvistar och grastuvor. Boet var sa gammalt, att manga buskar och orter hade slagit rot daruppe, och nar storkmor lag pa agg i den runda halan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten over en del av Skane att frojda sig at, utan hon hade ocksa nyponblommor och taklok att titta pa.
Bade pojken och Akka kunde genast se, att har forsiggick nagot, som vande upp och ned pa all vanlig ordning. Pa storkboets kant sutto namligen tva kattugglor, en gammal grastrimmig katt och ett dussin utgamla rattor med forvaxta tander och rinnande ogon. Det var just inte sadana djur, som man annars far se i fredligt samkvam.
Ingen av dem vande sig om for att se pa Akka eller halsa henne valkommen. De tankte inte pa annat an att stirra efter nagra langa, graa linjer, som skymtade fram har och dar pa de vinternakna falten.
Alla svartrattorna hollo sig tysta. Man kunde se pa dem, att de befunno sig i djup fortvivlan och val visste, att de varken kunde forsvara sina egna liv eller borgen. De bada ugglorna sutto och rullade med sina stora ogon, vredo pa ogonkransarna och talade med hemska, skarpa roster om grarattornas stora grymhet, och att de maste flytta bort ur sitt bo, darfor att de hade hort om dem, att de varken skonade agg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att grarattorna skulle bita ihjal honom, nar de i sa stort antal trangde in i borgen, och han gralade oupphorligen pa svartrattorna. 'Hur kunde ni vara sa dumma, och lata era basta krigare dra bort?' sade han. 'Hur kunde ni lite pa grarattorna? Det ar alldeles oforlatligt.'
De tolv svartrattorna svarade inte ett ord, med storken kunde trots sin bedrovelse inte lata bli att gackas med katten. 'Vet inte angslig, Mans huskatt!' sade han. 'Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit for att radda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu maste jag stalla mig att sova, och jag for det med storsta lugn. I morgon, nar jag vaknar, finns nog inte en enda graratta pa Glimmingehus.'
Pojken blinkade at Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa ner storken i backen, nar denne nu stallde sig att sova pa yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon sag inte alls forargad ut. I stallet sade hon i belaten ton: 'Det voro val daligt, om den, som ar sa gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur varre svarigheter an denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan halla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap for mig rakning, sa tanker jag, att allt ska ga val.'
Bada kattugglorna voro villiga, och Akka bad da ugglemannen, att han skulle fara och soka upp de bortresta svartrattorna och rada dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var sa hemligt, att Akka bara med viskande rost vagade anfortro henne det.
Rattfangaren
Det led framemot midnatt, nar grarattorna efter mycket sokande lyckades finna en kallarglugg, som stod oppen. Den satt tamligen hogt uppe pa vaggen, men rattorna stallde sig pa varandras axlar, och det drojde inte lange, forran den modigaste ibland dem satt i gluggen, fardig att tranga in i Glimmingehus, utanfor vars murar sa manga av hennes forfader hade stupat.
Grarattan satt en stund stilla i gluggen och vantade, att hon skulle bli anfallen. Forsvararnas huvudhar var visserligen borta, men hon antog, att de svartrattor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjarta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt forblev tyst. Da tog grarattornas anforare mod till sig och hoppade ner i den kolmorka kallaren.
Den ena grarattan efter den andra foljde anforaren. Alla hollo sin mycket tysta, och alla vantade pa forsat av svartrattor. Inte forran sa manga av dem hade trangt in i kallaren, att golvet inte kunde rymma fler, vagade de sig vidare.
Fast de aldrig forr hade varit inne i byggnaden, vallade det dem ingen svarighet att hitta. De letade mycket snart reda pa de gangar i murarna, som svartrattorna hade betjanat sig av for att komma till de ovre vaningarna. Innan de borjade klattra uppfor dessa tranga och branta stigar, lyssnade de ater mycket uppmarksamt. De kande sig vida mer forskrackta over att svartrattorna pa detta satt hollo sig undan, an om de hade mott dem i oppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, nar de kommo upp i den forsta vaningen utan missoden.
Genast vid sitt intrade mottes grarattorna av lukten fran saden, som forvarades i stora bingar pa golvet. Men det var annu inte tid for dem att borja njuta av sin seger. De sokte forst med storsta noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpa golvet i det gamla borgkoket, och voro nara att storta ner i brunnen i det inte rummet. Inte en enda av de smala ljusoppningarna lamnade de obesedd, med funno alltjamt inga svartrattor. Nar denna vaning var helt och hallet i deras vald, borjade de att med samma forsiktighet bemaktiga sig den nasta. Ater maste de vaga sig en modosam och farlig klattring genom murarna, medan de i andlos angslan vantade, att fienden skulle kasta sig over dem. Och fast de lockades av den harligaste lukt fran sadesbingarna, tvingade de sig att med storsta ordning undersoka de forna knektarnas pelarstodda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fonsternischerna och halet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp for att darigenom kunna halla ner kokande beck over en intrangande fiende.
Alltjamt voro svartrattorna osynliga. De gra letade sig fram till tredje vaningen med borgherrns stora hogtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sokte sig till och med upp i oversta vaningen, som bestod av bara ett stort, odsligt rum. Det enda stalle, som de inte tankte pa att genomforska, var det stora storkboet pa taket, dar just vid denna tid ugglekvinnan vackte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begaran och skickat henne det hon onskade.
Sedan grarattorna sa samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kande de sig lugna. De forstodo, att svartrattorna hade flytt sin vag och inte tankte pa att gora motstand, och de sprungo med glatt hjarta upp i sadesbingarna.
