kanner val till manga kojor, som har en egen kyrka och egen prastgard, och som rader over herresaten och bondehemman och arrendegardar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det har for en koja, ni? Till den har kojan hor det storsta godset i Skane, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, dar ni hanger i skyn, som inte lyder under den har kojan, vov, vov, vov.'
Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gassen flogo fram och ater over garden och horde pa honom, anda tills han maste gora ett uppehall. Men da skreko de: 'Vad blir du sa ond for?' Vi fragade inte efter slottet, vi fragade bara efter din hundkoja.'
Nar pojken horde detta skamt, skrattade han forst, men sa trangde sig en tanke pa honom, som pa en gang gjorde honom allvarsam. 'Tank sa manga sadana har lustigheter, du skulle fa hora, om du finge folja med vildgassen genom hela landet upp anda opp till Lappland!' sade han till sig sjalv. 'Nar du nu har det sa illa stallt for dig, voro allt en sadan resa det basta du kunde hitta pa.'
Vildgassen foro bort pa en av de vilda akrarna oster om herrgarden for att beta grasrotter och hollo pa med detta i timtal. Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gransade intill akern, sokte de reda pa en nothage och borjade titta uppat buskarna for att se om det inte hangde nagon not kvar sedan forra hosten. Men gang pa gang kom tanken pa resan tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han malade ut for sig hur bra han skulle fa det, om han foljde med vildgassen. Svalta och frysa, det trodde han, att han skulle fa gora ofta nog, men till gengald skulle han slippa bade att arbeta och lasa.
Medan han gick dar, kom den gamla graa forargasen fram till honom och fragade om han hade funnit nagot atbart. Nej, det hade han inte, sade han, och da forsokte hon att hjalpa honom. Nagra notter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptackte ett par nypon, som hangde pa en tornrosbuske. Pojken at upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde pa ra fisk och gamla vinterstandna nypon.
Nar vildgassen antligen hade atit sig matta, drogo de ner mot sjon igen, och dar roade de sig med att leka anda framemot middagstiden. Vildgassen utmanade den vita gaskarlen till tavlan i all mojlig idrott. De simmade i kapp, sprungo i kapp och flogo i kapp med honom. Den stora tame gjorde sitt basta, men han blev alltid slagen av de snabba vildgassen. Pojken satt pa gaskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra. De var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, sa att det var markvardigt, att inte herrgardsfolket horde dem.
Nar vildgassen voro trotta pa att leka, foro de ut pa isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nastan pa samma satt som formiddagen. Forst ett par timmars betande, sedan bad och lek i varmen vid iskanten anda till solnedgangen, da de genast stallde sig att sova.
'Detta vore just ett liv, som skulle passa mig,' tankte pojken, nar han krop in under gaskarlens vinge. 'Men i morgon blir jag val hemskickad.'
Innan han somnade, lag han och tankte pa att om han finge folja med vildgassen, skulle han slippa alla bannor for att han var lat. Da finge han sla dank hela dagarna, och han enda bekymmer skulle vara att skaffa sig nagot att ata. Men han behovde sa litet nu for tiden, sa det bleve det nog rad for.
Och sa malade han ut for sig allt, vad han skulle far se, och sa manga aventyr han skulle fa vara med om. Ja, det skulle bli annat an slapet och slitet darhemma. 'Om jag bara finge folja med vildgassen pa deras resa, skulle jag inte sorja over att jag blivit har forvandlad,' tankte pojken.
Han var inte radd for nagot annat, an att han skulle bli hemskickad, men inte heller pa onsdagen sade gassen nagot om att han maste resa. Den dagen gick pa samma satt som tisdagen, och pojken trivdes allt battre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Ovedskloster, som var stor som en skog, alldeles for sig sjalv, och han langtade inte tillbaka till den tranga stugan och de sma akrarna darhemma.
Pa onsdagen trodde han, att vildgassen tankte behalla honom hos sig, men pa torsdagen forlorade han hoppet igen.
Torsdagen borjade pa samma satt som de andra dagarna. Gassen betade pa de vida akrarna, och pojken sokte efter foda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och fragade om han hade funnit nagot atbart. Nej, det hade han inte, och da sokte hon upp at honom en torr kumminort, som stod med alla sina smafrukter i behall.
Nar pojken hade atit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles for oforvaget. Hon undrade om han visste hur manga fiender han hade att akta sig for, han, som var sa liten. Nej, det visste han alls inte, och da borjade Akka rakna upp dem for honom.
Nar han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig for raven och marden; nar han kom till sjostranden, skulle han ha en tanke pa uttrarna; satt han pa stengardsgarden, skulle han inte glomma vesslan, som kunde krypa genom de minsta hal, och om han ville lagga sig att sova i en lovhog, skulle han forst undersoka om inte huggormen son sin vintersomn i samma hog. Sa snart han kom ut pa oppna faltet, borde han ha ett oga pa hok och vrak, pa orn och falk, som svavade uppe i skyn. I hasselsnaren kunde han bli fangad av sparvhoken; skator och krakor funnos overallt, och dem skulle han inte tro alltfor val, och sa snart det blev skymning, skulle han halla oronen spanda for att lyssna efter de stora ugglorna, som flogo fram med sa ljudlosa vingslag, att de kunde komma alldeles inpa honom, innan han markte av dem.
Da pojken horde, att det fanns sa manga, som stodo efter hans liv, begrep han, att det var alldeles omojligt, att han kunde fa behalla det. Han var inte sa sardeles radd for att do, men han tyckte inte om att bli uppaten, och darfor fragade han Akka vad han kunde gora for att skydda sig mot rovdjuren.
Akka svarade genast, att pojken borde forsoka stalla sig val med smadjursfolken i skog och pa falt, med ekorrfolk och harfolk, men finkar och mesar och spettar och larkor. Om han gjorde sig till deras van, sa kunde de varna honom for faror, skaffa honom gomstallen, och i stort nodfall kunde de sla sig tillsammans och forsvara honom.
Men nar pojken senare pa dagen ville folja radet och vande sig till Sirle, ekorren, for att anhalla om hans bistand, visade det sig, att denne inte ville hjalpa honom. 'Inte ma du vanta dig nagot gott av mig, eller de andra smadjuren,' sade Sirle. 'Tror du inte vi vet, att du ar Nils gasapag, som forra aret rev ner svalbon, krossade staragg, kastade krakungar i margelgravan, fangade trastar i snaror och satte ekorrar i bur? Du far allt hjalpa dig sjalv, sa gott du kan, och du ma vara glad, att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina egna.'
Detta var just ett sadant svar, som pojken inte skulle ha lamnat ostraffat forr i varlden, nar han var Nils gasapag, men nu blev han bara radd for att ocksa vildgassen skulle ha fatt reda pa hur elak han kunde vara. Han hade varit sa angslig att inte fa stanna hos vildgassen, att han inte hade vagat sig pa den minsta odygd, sedan han hade kommit i deras sallskap. Det var sant, att han inte hade formatt gora mycket ont, sa liten som han var, men nog kunde han ha forstort manga fagelbon och slagit sonder manga agg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit snall, han hade inte ryckt en fjader ur en gasvinge, inte gett nagon ett ohovligt svar, och var morgon, nar han hade halsat pa Akka, hade han tagit av sig luvan och bugat sig.
Hela torsdagen gick han och tankte pa att det sakerligen var for hans elakhets skull, som inte vildgassen ville ta honom med sig upp till Lappland. Och nar han fick gora pa kvallen, att Sirle ekorres hustru hade blivit bortrovad, och att hans barn hollo pa att svalta ihjal, beslot han sig for att hjalpa dem, och det ar redan berattat hur val detta lyckades honom.
Nar pojken pa fredagen kom in i parken, horde han bofinkarna sjunga i vartenda snar om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rovare blivit bortford fran sina spada ungar och hur Nils gasapag hade vagat sig in ibland manniskorna och burit de sma ekorrbarnen till henne.
'Vem ar nu sa firad i Ovedsklosters park,' sjongo bofinkarna, 'som Tummetott, han, som alla fruktade pa den tiden, da han var Nils gasapag? Sirle, ekorren, skall ge honom notter, de fattiga hararna skola leka med honom, radjuren skola ta honom pa sin rygg och fly undan med honom, nar Smirre rav narmar sig, mesarna skola varna honom for sparvhoken, och finkar och larkor skola sjunga om hans hjaltebragd.'
Pojken var saker pa att bade Akka och vildgassen horde allt detta, men anda gick hela fredagen, utan att de sade nagot om att han skulle fa stanna hos dem.
Anda till lordagen fingo gassen beta pa akrarna omkring Oved, ostorda av Smirre rav. Men nar de pa lordagsmorgonen kommo ut pa falten, lag han i forsat for dem och forfoljde dem fran den ena akern till den andra, sa att de ingen matro fingo. Nar Akka forstod, att han inte amnade lamna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, hojde sig i luften och flog med flocken flera mil bort over Fars harads slatter och Linderodsasens enbackar. De slogo inte ner forran i trakten av Vittskovle.
Men har vid Vittskovle blev gaskarlen bortstulen, sasom redan ar omtalat. Om pojken hade anstrangt all
