sin kraft for att hjalpa honom, hade han aldrig kommit till ratta igen.
Nar pojken pa lordagskvallen kom tillbaka med gaskarlen till Vombsjon, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket pa vad Akka och vildgassen skulle saga. Och vildgassen voro ingalunda sparsamma med berom, med de sade inte det ordet, som han langtade att fa hora.
Sa blev det sondag igen. En hel vecka hade gatt, sedan pojken hade blivit fortrollad, och alltjamt var han lika liten.
Men det sag inte ut, som om han skulle gora sig nagra bekymmer for den sakens skull. Pa sondagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjostranden, och blaste pa vasspipa. Runt omkring honom sutto sa manga mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han forsokte lara sig att spela. Men pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blaste sa falskt, att fjadrarna reste sig pa alla de sma laromastarna, och de skreko och flaxade i fortvivlan. Pojken skrattade sa gott at deras iver, att han tappade pipan.
Han borjade pa nytt igen, och lika illa gick det, sa att alla smafaglarna jamrade sig: 'I dag spelar du samre, an du brukar, Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?'
'De ar pa annat hall,' sade pojken, och detta var sant. Han satt och undrade hur lange han skulle fa stanna kvar hos vildgassen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.
Plotsligen kastade pojken fran dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gassen komma fram till honom i en lang rad. De gingo sa ovanligt langsamt och hogtidligt, att pojken genast tyckte sig forsta, att han nu skulle fa veta vad de amnade foreta sig med honom.
Nar de antligen stannade, sade Akka: 'Du kan allt ha skal till att undra pa mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig for att du raddade mig fran Smirre rav. Men jag ar sadan, att jag hellre tackar med handling an med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att gora dig en stor tjanst. Jag har skickat bud till den dar tomten, som har fortrollat dig. I borjan ville han inte hora talas om att bota dig, men jag har sant bud pa bud till honom och sagt honom hur val du har uppfort dig bland oss. Han later nu halsa dig, att sa snart du vander hem tillbaka, ska du far bli manniska.'
Men tank, att lika glad, som pojken hade varit, nar vildgasen borjade tala, lika bedrovad var han, nar hon slutade! Han sade inte ett ord, utan vande sig bara bort och grat.
'Vad i all varlden ar detta?' sade Akka. 'Det ser ut, som om du hade vantat dig mer av mig, an jag nu har erbjudit dig.'
Men pojken tankte pa sorgfria dagar och lustiga skamt, pa aventyr och frihet och farder hogt uppe over jorden, som han skulle ga miste om, och han riktigt tjot av bedrovelse. 'Jag bryr mig inte om att bli manniska,' sade han. 'Jag vill folja med er till Lappland.' – 'Jag ska saga dig en sak,' sade Akka. 'Den dar tomten ar lattretlig, och jag ar radd for att om du inte tar emot hans anbud nu, sa blir det svart for dig att beveka honom en annan gang.'
Det var besynnerligt med den dar pojken, att sa lange han levat, hade han aldrig tyckt om nagon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skollararen, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngardarna. Allt, vad de hade velat ha honom att gora, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara trakigt. Darfor fanns det nu ingen, som han saknade eller langtade efter.
De enda, som han hade nagot sa nar kunnat samsas med, hade varit Asa gasapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gatt vall med gass pa akrarna liksom han sjalv. Men inte holl han riktigt av dem heller. Nej, langt ifran.
'Jag vill inte bli manniska,' tjot pojken. 'Jag vill folja med er till Lappland. Det ar darfor, som jag har varit snall en hel vecka.' – 'Inte vill jag neka dig att folja med oss, sa langt som du vill,' sade Akka, 'men tank nu forst efter om du inte hellre vill vanda om hem! Det kan allt komma en dag, nar du angrar detta.'
'Nej,' sade pojken, 'det ar ingenting att angra. Jag har aldrig haft det sa bra som har hos er.'
'Ja, da ska det fa bli, som du vill,' sade Akka.
'Tack!' sade pojken och kande sig sa lycklig, att han maste grata av gladje, liksom han forut hade gratit av sorg.
IV. Glimmingehus
Svartrattor och grarattor
I sydostra Skane inte langt fran havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den bestar av ett enda hogt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt over slatten. Det ar inte mer an fyra vaningar hogt, men det ar sa valdigt, att ett vanligt boningshus, som star pa samma gard, tar sig ut som en liten barnlekstuga.
Det stora stenhuset har sa tjocka yttervaggar och mellanvaggar och takvalvningar, att det i dess inre knappt finns plats for nagot annan an de tjocka murarna. Trapporna aro tranga, forstugorna sma och rummen fataliga. For att vaggarna skola fa behalla sin styrka, ar endast ett ringa antal fonster upptaget i de ovre vaningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusoppningar. Under de gamla krigstiderna voro manniskorna lika sa glada att fa stanga in sig i ett sadant dar starkt och valdigt hus, som man nu ar for att fa krypa in i en pals i smallkall vinter, men nar den goda fredstiden kom, ville de inte langre bo i den gamla borgens morka och kalla stensalar. De ha for langesedan overgivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostader, som aro sadana, att ljus och luft kunna tranga in i dem.
Pa den tiden, da Nils Holgersson drog omkring med vildgassen, fanns det alltsa inga manniskor pa Glimmingehus, men darfor saknade det visst inte invanare. Pa taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, pa vinden levde ett par kattugglor, i lonngangarna hangde fladdermoss, i spisen i koket bodde en gammal katt, och ner i kallaren funnos nagra hundratal av de gamla svartrattorna.
Rattor hallas just inte i hogt anseende av de andra djuren, men svartrattorna pa Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, darfor att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthallighet under de stora olyckor, som hade overgatt deras folk. De tillhorde namligen ett rattfolk, som en gang hade varit mycket talrikt och maktigt, men nu holl pa att do ut. Under en mangfald av ar hade svartrattorna agt Skane och hela landet. De hade funnits i varenda kallare, pa varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugardar och stall, i kyrkor och borgar, i brannerier och kvarnar, i varje av manniskor rest byggnad, men nu voro de fordrivna fran allt detta och nastan utrotade. Bara pa ett och annat gammalt ensligt stalle kunde man raka pa nagra fa av dem, och ingenstans funnos de till sa stort antal som pa Glimmingehus.
Nar ett djurfolk dor ut, bruka manniskorna oftast vara skuld till det, men sa var inte fallet denna gang. Manniskorna hade visserligen kampat mot svartrattorna, men de hade inte kunnat gora dem nagon namnvard skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallas grarattor.
Dessa grarattor hade inte bott i landet alltifran urminnes tid sasom svartrattorna. De harstammade fran ett par fattiga invandrare, som for en hundra ar sedan stego i land i Malmo fran en lybsk skuta. Dessa voro hemlosa, utsvultna stackare, som hollo till i sjalva hamnen, simmade omkring bland palarna under bryggorna och ato avfall, som kastades i vattnet. De vagade sig aldrig upp till staden, som agdes av svartrattorna.
Men sa smaningom, nar grarattorna hade vaxt till i antal, blevo de djarvare. Till en borjan flyttade de in i nagra ode och utdomda gamla hus, som svartrattorna hade overgivit. De sokte sin foda i rannstenar och sophogar och hollo till godo med allt skrap, som svartrattorna inte gitte ta vara pa. De voro hardiga, fornojsamma och oforskrackta, och inom fa ar hade de blivit sa maktiga, att de foretogo sig att jaga bort svartrattorna fran Malmo. De togo ifran dem vindar, kallare och magasiner, svalte ut dem eller beto ihjal dem, for de voro inte alls radda for strid.
Och nar Malmo var taget, drogo de bort i sma och stora skaror for att erovra hela landet. Det ar nastan omojligt att forsta varfor inte svartrattorna samlade sig till ett stort, gemensamt harnadstag och tillintetgjorde grarattorna, medan dessa annu voro fataliga. Men de svarta voro val sa sakra pa sin makt, att de inte kunde tro pa mojligheten att forlora den. De sutto stilla pa sina egendomar, och under tiden tog grarattorna ifran dem lantgard efter lantgard, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvalta, uttrangda, utrotade. I Skane hade de inte kunnat
