Da borjade han att dra sig i haret och nypa sig i armarna och svanga sig runt, och ogonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par ganger for att se efter om det stod nagon liten karl gomd bakom den. Men han fann ingen dar, och da borjade han skalva av skrack. Ty nu forstod han, att tomten hade fortrollat honom, och att den dar parveln, som han sag bilden av i spegeln, det var han sjalv.
Vildgassen
Pojken kunde rakt inte forma sig att tro, att han hade blivit forvandlad till tomte. 'Det var val bara en drom och en inbillning,' tankte han. 'Om jag vantar ett par ogonblick, sa blir jag nog manniska igen.'
Han stallde sig framfor spegeln och slot ogonen. Han oppnade dem forst efter ett par minuter och vantade da, att det skulle ha gatt over. Men det hade det inte, utan han var och forblev lika liten. Eljest var han alldeles sadan, som han hade varit forut. Det vita linharet och fraknarna over nasan och lapparna pa skinnbyxorna och stoppen pa strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit forminskat.
Nej, det tjanade ingenting till att sta stilla och vanta, det markte han. Han fick lov att forsoka med nagot annat. Och det klokaste han kunde foreta sig tyckte han skulle vara att leta reda pa tomten och forsona sig med honom.
Han hoppade ner pa golvet och borjade soka. Han tittade bakom stolar och skap och under liggsoffan och i bakugnen. Han krop till och med ner i ett par ratthal, men har var inte i stand att finna tomten.
Medan han sokte, grat han och bad och lovade allt tankbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till nagon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifran predikan. Om han bara finge bli manniska igen, sa skulle det bli en sa praktig och snall och lydig gosse av honom. Men vad han an lovade, sa hjalpte det inte det minsta.
Med ens kom han ihag, att han hade hort mor saga, att smafolket brukade bo i kostallet, och han beslot genast att ga dit och se om han kunde finna tomten. Det var en lycka, att stugdorren stod pa glant, for han skulle inte ha kunnat na upp till laset och oppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.
Da han kom ut i forstun, sag han sig om efter sina traskor, for inne i rummet hade han forstas gatt i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga traskorna, men i detsamma sag han ett par sma skor sta pa troskeln. Nar han markte, att tomten hade varit sa omtanksam, att han ocksa hade forvandlat traskorna, blev han annu mer angslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den har bedrovelsen skulle racka lange.
Pa den gamla ekbradan, som lag framfor forstudorren, hoppade en grasparv. Han hade inte val fatt ogonen pa pojken, forran han ropade: 'Tititt! Tititt! Se pa Nils gasapag! Se pa Tummetott! Se pa Nils Holgersson Tummetott!'
Genast vande bade gassen och honsen sina blickar mot pojken, och det blev ett forfarligt kacklande. 'Kukeliku,' gol tuppen, 'det var ratt at honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen.' – 'Ka ka, ka, det var ratt at honom,' ropade honorna, och harmed hollo de pa i oandlighet. Gassen foro ihop i en tat klunga, stucko huvudena tillsammans och fragade: 'Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?'
Men det markvardigaste harvid var, att pojken forstod vad de sade. Han var sa forvanad, att han blev staende stilla pa trapsteget och lyssnade. 'Det matte komma sig darav, att jag ar forvandlad till tomte,' sade han. 'Det ar nog darfor, som jag forstar faglalat.'
Han tyckte, att det var odragligt, att honsen inte ville sluta upp att saga, att det var ratt at honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: 'Tig med er, ert pack!'
Men han hade inte tankt pa att han inte mer var sadan, att honsen behovde vara radda for honom. Hela honshopen rusade emot honom, stallde sig runt omkring honom och skrek: 'Ka, ka, ka, det var ratt at dig. Ka, ka, ka, det var ratt at dig.'
Pojken forsokte komma undan dem, men honsen sprungo efter och skreko, sa att han holl pa att mista horseln. Han hade val aldrig sluppit ifran dem, om inte stugkatten hade kommit gaende. Sa snart honsen sago katten, tystnade de och latsades inte tanka pa annat an att krafsa i jorden efter mask.
Pojken sprang genast fram till katten. 'Kara du Misse,' sade han, 'du kanner val till alla vrar och smyghal har pa garden? Du far vara snall och tala om for mig var jag kan finna tomten.'
Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framfor benen och stirrade pa pojken. Det var en stor, svart katt med en vit flack i bringan. Haret lag slatt och blankte i solskenet. Klorna voro indragna, och ogonen voro jamngraa med bara en liten, smal springa mittpa. Katten sag genombeskedlig ut.
'Nog vet jag var tomten bor,' sade han med len rost, 'men inte ar det sagt, att jag vill tala om det for dig.'
'Kara Misse, du far lov att hjalpa mig,' sade pojken. 'Ser du inte hur han har fortrollat mig?'
Katten oppnade litet pa ogonen, sa att den grona elakheten borjade lysa fram. Han spann och surrande av belatenhet, innan han svarade. 'Ska jag kanske hjalpa dig, for det att du sa ofta har ryckt mig i svansen?' sade han till sist.
Da blev pojken ond och glomde alldeles hur liten och maktlos han nu var. 'Jag kan allt rycka dig i svansen an en gang, jag,' sade han och sprang emot katten.
I nasta ogonblick var katten sa forandrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda har pa hans kropp stod pa anda. Ryggen hade krokt sig, benen hade langt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, oronen lade sig bakat, munnen fraste, ogonen stodo vidoppna och lyste av rod eld.
Pojken ville inte lata skramma sig av en katt, utan tog an ett steg framat. Men da gjorde katten ett sprang, kom ner ratt pa pojken, slog omkull honom och stallde sig over honom med framfotterna pa hans brost och gapet oppet over hans strupe.
Pojken kande hur klorna trangde genom vasten och skjortan in i skinnet, och hur de vassa horntanderna kittlade strupen. Han skrek pa hjalp, allt vad han formadde.
Men ingen kom, och han trodde forvisso, att hans sista stund var inne. Da kande han, att katten drog in klorna och slappte taget om strupen.
'Sa dar,' sade han, 'nu kan det vara nog. Jag ska lata dig slippa undan den har gangen for matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss tva det ar, som nu har makten.'
Darmed gick katten sin vag och sag lika slat och from ut som nyss, nar han kom. Pojken var sa skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet for att soka efter tomten.
Dar funnos inte fler an tre kor. Men nar pojken kom in, blev det ett bolande och ett ovasen, sa att man gott kunde tro, att de voro atminstone trettio.
'Mu, mu, mu,' ramade Majros.'Det ar da gott, att det finns rattvisa till i varlden.'
'Mu, mu, mu,' stamde de upp alla tre. Han kunde inte hora vad de sade, sa skreko de over varandra.
Pojken ville fraga efter tomten, men han kunde inte gora sig hord, darfor att korna voro i fullt uppror. De buro sig at sa, som de brukade, nar han slappte en frammande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslankar, vande huvudena utat och mattade med hornen.
'Kom hit du bara,' sade Majros, 'sa ska du fa dig en spark, som du inte ska glomma pa lange!'
'Kom hit,' sade Gull-Lilja, 'sa ska du fa dansa pa mina horn!'
'Kom hit, sa ska du fa kanna pa hur det smakade, nar du slangde pa mig traskon, som du brukade gora i somras!' rot Stjarna.
'Kom hit, sa ska du fa betalt for getingen, som du slappte in i orat pa mig!' vralade Gull-Lilja.
Majros var den alsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. 'Kom hit,' sade hon, 'sa att jag far ge dig betalt for alla de ganger, som du har ryckt mjolkpallen undan mor din, och for alla de krokben, som du har satt for henne, nar hon har kommit barande med mjolkspannen, och for alla de tarar, som hon har statt har och gratit over dig!'
Pojken ville saga dem, att han angrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat an snall, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De brakade sa, att han blev radd for att nagon av dem skulle lyckas slita sig los, och han tyckte, att det var bast att smyga sig bort ur kostallet.
