sade Majros, 'och de har sorjt over dig, sasom man sorjer, nar det karaste man ager har gatt forlorat.'
Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, nar han hade fatt hora detta, och begav sig in i haststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det marktes pa allting, att Holger Nilsson hade velat inratta det sa, att nykomlingen skulle trivas. Darinne stod en praktig, grann hast, som riktigt sken av valmaga.
'Goddag i stallet!' sade pojken. 'Jag har hort, att det ska finnas en sjuk hast har. Det kan val aldrig vara du, som ser sa frisk och valmaende ut?' Hasten vande pa huvudet och sag noga pa pojken. 'Ar du sonen i huset?' sade han. 'Jag har hort mycket ont om honom. Men du har ett sa gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han hade blivit forvandlad till en pyssling.' – 'Jag vet nog, att jag har lamnat ett daligt namn efter mig har pa garden,' sade Nils Holgersson. 'Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan gora detsamma, for jag ska inte droja lange hemma. Innan jag gar, vill jag i alla fall hora vad det ar, som fattas dig.'
'Skada, att du inte stannar,' sade hasten, 'for jag kanner pa mig, att vi skulle ha blivit goda vanner. Med mig ar det inte nagot annat fel, an att jag har fatt nagot i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter sa val gomd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, sa att jag rakt inte kan ga. Om du ville tala om for Holger Nilsson vad som fattas mig, sa tror jag, att han latt kunde hjalpa mig. Jag skulle bli glad att kunna gora nytta for mig. Jag riktigt skams att sta har och ata utan att arbeta.'
'Det var val, att du inte har nagon riktigt sjukdom,' sade Nils Holgersson. 'Jag far forsoka stalla sa, att du blir botad. Det gor dig val ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv har pa din hov?'
Nils Holgersson var natt och jamnt fardig med hasten, nar han horde roster pa garden. Han skot upp stalldorren litet pa glant och sag ut. Det var far och mor, som kommo gaende fran vagen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fatt manga fler rynkor i ansiktet an forut, och fars har hade granat. Mor gick och talade med far om att han borde forsoka fa ett lan av hennes svager. 'Nej, jag vill inte lana mer pengar,' sade far, just da han gick forbi stallet. 'Ingenting ar sa svart som att vara skuldsatt. Det ar battre att salja stugan.' – 'Jag skulle inte ha sa mycket emot, att vi gor oss av med den,' sade mor, 'om det inte vore for pojken skull. Men vart ska han ta vagen, om han kommer hem en dag, fattig och elandig, som man kan forsta att han ska vara, och vi inte finns har?' – 'Ja, du har ju ratt i detta,' sade far, 'men vi far val be dem, som kommer efter oss, att de tar vanligt emot honom och talar om for honom, att han ar valkommen till oss. Vi ska inte saga ett ont ord, hurudan han ar. Ska vi, mor?' – 'Anej da! Om jag bara hade honom har tillbaka, sa att jag visste, att han inte behovde svalta och frysa ute pa vagarna, skulle jag inte fraga efter nagot annat.'
Nar far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte hora mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rord, nar han horde, att de hyste sa stor karlek for honom, fastan de trodde, att han hade kommit pa avvagar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. 'Men det kanske ar storre sorg for dem, om de far se mig sadan, som jag nu ar,' tankte han.
Medan han stod och tvekade, kom ett akdon och stannade vid grinden. Pojken hade sa nar ropat till av forvaning, for de, som stego ur och gingo in pa garden, kunde inte vara nagra andra an Asa gasapiga och hennes far. De hollo varandra i hand, nar de vandrade upp till huset. De kommo sa stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ogonen. Nar de voro ungefar mittpa garden hejdade Asa gasapiga sin far och sade till honom: 'Ni kommer val ihag, far, att ni inte far saga nagot till dem om traskon eller om gassen eller om pysslingen, som var sa lik Nils Holgersson, att om det inte var han sjalv, matte den anda haft nagot att gora med honom.' – 'Nej, for all del,' sade Jon Assarsson. 'Jag ska bara saga, att du fick god hjalp av deras son flera ganger, medan du gick och sokte efter mig, och att vi darfor har kommit hit for att fraga om vi inte kan gora dem nagon tjanst tillbaka, nu nar jag har blivit burgen karl och har mer, an jag behover, genom gruvan, som jag fann daroppe.' – 'Ja, jag vet nog, att du kan lagga dina ord val,' sade Asa. 'Det var bara det dar enda som jag ville att du inte skulle saga.'
De gingo in i stugan, och pojken skulle bra garna ha velat hora vad de talade om darinne, men han vagade sig inte ut pa gardsplanen. Det gick inte sardeles lang tid, forran de kommo ut igen, och da foljde far och mor med dem ner till grinden. Det var markvardigt, hur glada de nu vore. Det sag ut, som om de hade fatt nytt liv.
Nar de frammande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sago efter dem. 'Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrovad mer,' sade mor, ' sedan jag har fatt hora sa mycket gott om Nils.' – 'Det var kanske inte sa mycket, som de berattade om honom,' sade far betanksamt. – 'Var det inte nog, att de kom sarskilt resande for att saga, att de ville hjalpa oss, darfor att var Nils hade gjort dem stora tjanster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far.' – 'Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av nagon varken som skank eller lan. Jag vill gora mig fri fran skulderna nu for det forsta, och sedan ska vi arbete oss opp igen. Vi ar inte sa lastgamla an, du mor.' Far riktigt skrattade nar han sade detta. 'Jag tror, att du tycker det blir roligt att salja det har stallet, som vi har lagt ner sa mycket arbete pa,' sade mor. – 'Du forstar allt varfor jag skrattar,' sade far. 'Det var detta, att pojken hade gatt forlorad, som tyngde ner mig sa, att jag har varit alldeles maktlos, men nu, nar jag vet, att han lever och har artat sig val, sa ska du fa se, att Holger Nilsson annu duger till nagot.'
Mor gick in i stugan, men pojken fick bratt att krypa undan in in en vra, for far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hasten och tog, som han brukade, upp foten for att forsoka upptacka vad det var for nagot fel med den. 'Vad ar detta?' sade far, for han sag, att det stod nagra bokstaver inristade pa hoven. 'Ta ut jarnet ur foten!' laste han och sag sig omkring undrande och sporjande, men borjade i alla fall titta och kanna pa hovens undersida. 'Dar tror jag sannerligen att det sitter nagot vasst,' mumlade han om en stund.
Medan far sysslade med hasten, och pojken satt undankrupen i stallvran, hande det, att det kom annat frammande till garden. Det forholl sig namligen sa, att nar Marten gaskarl var sa nara sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motsta lusten att visa hustru och barn for de gamla kamraterna med husmansstallet, utan helt enkelt tagit Dunfin och gasslingarna med sig och farit i vag.
Det fanns ingen manniska ute pa garden hos Holger Nilssons, nar gaskarlen kom fram. Han slog ner i allskons trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur praktigt han hade haft det, da han annu var en tamgas. Nar de hade besett hela gardsplanen, markte han, att dorren till kostallet stod oppen. 'Titta hit ett ogonblick!' sade han, 'sa far ni se hur jag bodde forr i varlden! Det var annat an att halla till i trask och karr, som vi nu gor.'
Gaskarlen stod pa troskeln och sag inat kostallet. 'Det finns ingen manniska har,' sade han. 'Kom Dunfin, sa far du se pa gaskatten! Var inte radd! Det ar inte det minsta farligt.'
Harpa gingo gaskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vagen in i gaskatten for att se i vilken stat och harlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgass.
'Jo, sa hade vi det. Dar var min plats, och dar stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten,' sade gaskarlen. 'Vanta, det finns litet mat i den nu med!' Och darmed rusade han bort till hon och borjade sorpla i sig havre.
Men Dunfin var orolig. 'Lat oss ga ut igen!' sade hon. – 'bara ett par korn till!' sade gaskarlen. I detsamma upphavde han ett skrik och skyndade mot utgangen. Men det var for sent. Dorren smallde igen, matmor stod utanfor och lade pa kroken, och dar vore de instangda!
Far hade dragit ut ett vasst jarnstycke ur Svartens fot och stod helt fornojd och smekte sin hast, da mor skyndade in i stallet. 'Kom, far, och se vad jag har gjort for en fangst!' sade hon. – 'Nej, vanta, mor! Titta forst hit!' sade far. 'Nu har jag fatt reda pa vad som fattades hasten.' – 'Jag tror, att lyckan borjar vanda ater till oss,' sade mor. 'Tank du, att den stora gaskarlen, som forsvann i varas, matte ha foljt med vildgassen! De gick in i gaskatten, och jag har stangt in dem dar allihop.' – 'Det var da markvardigt,' sade Holger Nilsson. 'Och vet du, mor, att det basta med detta ar, att vi inte mer behover tro, att pojken tog gaskarlen med sig, nar han gick hemifran.' – 'Ja, det har du ratt i, far. Men jag ar radd for att vi blir tvungna att slakta dem ni i kvall. Vi har Martensgas om ett par dar, och vi far skynda oss, om vi ska hinna att fa in dem till sta'n.' – 'Jag tycker, att det ar rent synd att slakta gaskarlen, nar han har kommit hem till oss med sa stort folje.' sade Holger Nilsson. – 'Om det vore andra tider, skulle han fa leva, men nar vi sjalva ska flytta harifran, kan vi ju inte behalla gassen.' – 'Ja, det ar sant det.' – 'Kom med och hjalp mig att bara in dem i stugan!' sade mor.
De gingo sin vag, och ett par ogonblick darefter sag pojken hur far kom med Dunfin och Marten gaskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sallskap med mot. Gaskarlen ropade: Tummetott, kom och hjalp mig!' som han brukade, nar han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i narheten.
Nils Holgersson horde honom nog, men han stod kvar i stalldorren i alla fall. Han drojde inte darfor, att han visste, att det skulle vara bra for honom sjalv, att gaskarlen bleve lagd pa slaktbanken – det kom han inte en gang ihag i det ogonblicket -, utan darfor att om han skulle kunna radda gaskarlen, maste han visa sig for far och mor, och for detta hade han en stor motvilja. 'De har det ju svart nog anda,' tankte han. 'Ska jag behova gora dem en sadan sorg?'
