Den signade dag, som vi nu har seav himmelen till oss nedkomma,han blive oss sall, han late sig teoss allom till gladje och fromma.Ja, Herren, den hogste, oss alla i dagfor synder och sorger bevare.Men sasom en fagel mot himmelens hojdsig lyfter pa lediga vingar,han lovar sin gud, ar glad och fornojd,nar han over jorden sig svingar,sa lyfter sig sjalen i hjartelig frojdtill himlen med lovsang och boner.Ack, latom oss lova och bedja var Gud,nar stunderna vaxla och skrida,sa skola vi starkas att halla hans budoch vaka och taligen lida.Ja, latom oss verka med allvar och flit,sa lange oss dagen forunnas.sv. Ps. 424: 1, 5, 6
Sveriges karta
Jag ser fran skolans dar en bild, av fingrar markt, med plumpar spilld, pa kalkad vagg i prima, en karta, klistrad upp pa larft, utav den svenska jord vi arvt, vart land fran fordomtima. Dar lag det mellan fjall och sjo pa Skandinaviens halva o, som, nar den sags fran sidan, for var primanska fantasi ett utstrackt lejon kunde bli i vila och forbidan. Pa kartan stirrade vi sma, och tanken hisnade att ga den andlost langa vagen fran Ystad uppat Tornea, – den notte man ut jarnskor pa som i den gamla sagen. An tanker jag mig var provins i samma farger, som jag minns fran kartans bjarta granser: ett Skane gult som skordefalt, ett Sormland gront som bjorkens talt, da Varmland stalblatt glanser. Langst upp i norr ett blodrott snitt; dar vidtog Ryssland tomt och vitt, och blicken atervande till Sveas bygd med berg och slatt, sma stader liksom smultron tatt och strommar utan ande. De runno har, de floto dar, och det var vanda och besvar att halla ihop dem alla; i klassens mummel, laxors sus jag horde deras fjarran brus for mina oron svalla. Ur minnet gledo namnen han sa snabbt som nagra timmertran pa Vasterbottens alver, och barnatarars salta tag forente sig med varje vag, som genom Norrland valver.