Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Men liksom Engelbrekt med mod
fran stad till stad, fran flod till flod
vi fram till malet lande.
Erovringen var lang och svar,
men nu var fosterjorden var,
nu, da dess drag vi kande. –

Dar forr vi sutto, du och jag,
ett slakte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den, som hos oss var framst i led,
bland denna ungdom sjonke ned
kanhanda till den siste.

Nu bojas over kartans blad
de huvun sma i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts langt, for dem syns kort,
och alla avstand svinna bort
i jarnvagstidevarvet.

De lasa pa det svarta nat,
som korsar alvens blaa fjat
och genom fjallet spranger.
Lokomotivets galla sus
i flodsystemets dova brus
pa kartan in sig mangder.

Men sag, vad tanker du darvid,
du unga att i angans tid,
var kinder kunskap bleker?
Har val i brinnande termin
du dorren stangt for fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, an mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
var barndoms trostarinna.
Med hennes trollglas i sin hand
i laxans torra okensand
skall liv och farg han finna.

Du hulda fe, du barnens van,
i boken braddar mala an
din bildvarld for de unga!
At hemmets skog och fjall och alv,
at jarnets doda massa sjalv
giv sa en sjal, en tunga!

Och pragla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall agna glad en gang
sin levnads garning eller sang
och do for att forsvara!

Carl Snoilsky

I. Pojken

Tomten

Sondag 20 mars

Det var en gang en pojke. Han var sa dar en fjorton ar gammal, lang och ranglig och linharig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och ata, och darnast tyckte han om att stalla till odygd.

Nu var det en sondagsmorgon, och pojkens foraldrar hollo pa att gora sig i ordning for att ga i kyrkan. Pojken sjalv satt i skjortarmarn pa bordskanten och tankte pa hur lyckligt det var, att bade far och mor gingo sin vag, sa att han skulle fa ra sig sjalv under ett par timmar. 'Nu kan jag da ta ner fars bossa och skjuta av ett skott, utan att nagon behover lagga sig i det,' sade han for sig sjalv.

Men det var nastan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, for just som han stod pa troskeln och var fardig att ga, stannade han och vande sig mot honom. 'Eftersom du inte vill ga i kyrkan med mor och mig,' sade han, 'sa tycker jag, att du atminstone kan lasa predikan hemma. Vill du lova, att du gor det?' 'Ja,' sade pojken, 'det kan jag val gora.' Och han tankte forstas, att inte skulle han lasa mer, an han hade lust till.

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett sin mor sa fortfardig. I ett nu var hon borta vid vagghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den pa bordet framme vid fonstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog ocksa upp i evengelieboken och lade den brevid postillan. Sist drog hon fram till bordet den stora lanstolen, som blev kopt pa auktionen i Vemmenhogs prastgard forra aret, och dar eljest ingen annan an far fick sitta.

Pojken satt och tankte, att mor gjorde sig alltfor mycket besvar med den dar uppdukningen, for han amnade inte lasa mer an en eller annan sida. Men nu var det for andra gangen alldeles sa, som om far skulle ha kunnat se tvarsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med strang rost: 'Kom nu ihag, att du laser ordentligt! har du da hoppat over nagot, sa gar det inte val for dig.'

'Predikan ar fjorton och en halv sida,' sade mor liksom for att raga mattet. 'Du far nog satta dig att lasa genast, om du ska hinna igenom den.'