Darmed gingo de antligen, och da pojken stod i dorren och sag efter dem, tyckte han, att han hade blivit fangad i en falla. 'Nu gar de nog och lyckonskar sig till att ha hittat pa det sa bra, att jag maste sitta och hanga over predikan hela tiden, som de var borta', tankte han.
Man far och mor gingo visst inte och lyckonskade sig till nagot, utan istallet voro de ganska bedrovade. De voro ett fattigt husmansfolk, och deras stalle var inte mycket storre an en tradgardstappa. Da de forst flyttade dit, kunde dar inte fodas mer an en gris och ett par hons, men de voro ovanligt stravsamma och duktiga manniskor, och nu hade de bade kor och gass. Det hade gatt ofantligt framat for dem, och de skulle ha vandrat nojda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte haft sonen att tanka pa. Far klagade over att han var trog och lat: ingenting hade han velat lara i skolan, och han var sa oduglig att man natt och jamnt kunde satta honom till att valla gass. Och mor nekade inte till att detta var sant, men hon var mest bedrovad over att han var vild och elak, hard mot djur och illvillig mot manniskor. 'Manne Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinneslag!' sade mor. 'Annars blir han till en olycka bade for sig sjalv och oss.'
Pojken stod en lang stund och funderade om han skulle lasa predikan eller inte. Men sa kom han overens med sig sjalv, att den har gangen var det bast att vara lydig. Han satte sig i prastgardslanstolen och borjade lasa. Men da han hade hallit pa en stund med att rabbla upp orden halvhogt, sa var det, som om det dar mumlandet skulle ha sovt honom, och han markte, att han nickade till.
Ute var det allra vackraste varvader. Aret var inte langre kommet an till den tjugonde mars, men pojken bodde i Vastra Vemmenhogs socken langt nere i sodra Skane, och dar var varen redan i full gang. Det var inte gront an, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hasthovsorten stod i blom pa dikeskanten. Allt det krattet, som vaxte pa stengardsgarden, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen langt borta stod och liksom svallde och blev tatare for varje ogonblick. Himmelen var hog och rent bla. Stugdorren stod pa glant, sa att det hordes in i rummet hur larkorna drillade. Honsen och gassen gingo pa garden, och korna, som kande varluften anda in i basen, gavo ibland till ett ramande.
Pojken han laste och nickade och stred mot somnen. 'Nej, jag vill inte somna,' tankte han, 'for da hinner jag inte igenom det har pa hela formiddagen.'
Men hur det var, sa somnade han.
Han visste inte om han hade sovit litet eller lange, men han vaknade vid att han horde ett latt buller bakom sig.
Pa sjalva fonsterbradet ratt framfor pojken stod en liten spegel, och i den syntes nastan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte pa huvudet, rakade han titta i spegeln, och da sag han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.
Det var sa, att mor agde en stor tung, jarnbeslagen ekkista, som ingen annan an hon sjalv fick oppna. Dar forvarande mor allt det hon hade arvt efter sin mor, och som hon var sarskilt radd om. Dar lago ett par gammaldags bondkvinnedrakter av rott klade med kort liv och veckad kjol och parlbesatt brostsmack. Dar funnos starkta, vita huvudklutar och tunga silversoljor och kedjor. Folk ville inte ga med sadant nu for tiden, och mor hade flera ganger tankt pa att gora sig av med de gamla sakerna, men sa hade hon inte haft hjarta till det.
Nu sag pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod oppet. Han kunde inte forsta hur detta hade gatt till, for mor hade stangt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hant mor, att hon hade lamnat den kistan oppen, nar han var ensam hemma.
Han blev riktigt hemsk till mods. Har var radd for att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vagade inte rora sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln.
Medan han satt sa och vantade, att tjuven skulle visa sig, borjade han undra vad det var for en svart skugga, som foll over kistkanten. Han sag och sag och ville inte tro sina ogon. Men det dar, som till en borjan var skugglikt, blev allt tydligare, och snart markte han, att det var nagot verkligt. Det var inte battre, det, an att en tomte satt och red gransle over kistkanten.
Pojken hade nog hort talas om tomtar, men han hade aldrig tankt sig, att de kunde vara sa sma. Han var inte mer an en tvarhand hog, han, som satt pa kistkanten. Han hade ett gammalt, rynkigt, skagglost ansikte och var kladd i svart langrock, knabyxor och bredskyggig, svart hatt. Han var mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna, spannen i skorna och strumpeband, och satt och sag pa det gammaldags arbetet med sadan andakt, att han inte markte att pojken hade vaknat.
Pojken blev bra forvanad att fa se tomten, men sa sardeles radd blev han daremot inte. Det var omojligt att bli radd for en, som var sa liten. Och eftersom tomten satt dar sa upptagen av sitt, att han varken sag eller horde, tankte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett spratt: knuffa ner honom i kistan och sla igen locket over honom eller nagot i den vagen.
Men pojken var anda inte sa modig, att han vagade rora vid tomten med handerna, utan han sag sig om i stugan efter nagot, som han kunde stota till honom med. Han lat blickarna vandra fran liggsoffan till slagbordet och fran slagbordet till spisen. Han sag pa vattenspannen vid dorren och pa slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den halvoppna skapdorren. Han sag upp till fars bossa, som hangde pa vaggen bredvid de danska kungligas portratt, och pa pelargonierna och fuchsiorna, som blommade i fonstret. Allra sist follo hans blickar pa en gammal flughav, som hangde pa fonsterkarmen.
Knappast hade han fatt syn pa flughaven, forran han ryckte den till sig och sprang upp och svangde den utmed kistkanten. Och han blev sjalv forvanad over en sadan tur, som han hade. Han forstod nastan inte hur han hade burit sig at, men han hade verkligen fangat tomten. Den stackaren lag pa bottnen av den langa haven med huvudet nerat och kunde inte komma upp ur den.
I forsta ogonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till med sin fangst. Har var bara noga med att svanga haven fram och tillbaka, for att inte tomten skulle fa radrum att klattra upp.
Tomten borjade tala och bad sa innerligt att bli frigiven. Han hade gjort dem gott under manga ar, sade han, och var vard battre medfart. Om nu pojken slappte los honom, sa skulle han ge honom en gammal speciedaler, en silversked och en guldpenning, som var lika stor som boetten pa hans fars silverur.
Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gatt honom sa, att sedan han hade fatt tomten i sitt vald, hade han blivit radd for honom. Han markte, att han hade gett sig i lag med nagot, som var frammande och hemskt och inte horde hans varld till, och han var bara glad att bli av med otyget.
Han gick darfor genast in pa kopet och holl hoven stilla, for att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men nar tomten nastan var ute ur haven, kom pojken att tanka pa att han borde ha betingat sig stora agodelar och allt mojligt gott. Atminstone borde han da ha stallt upp villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet pa honom. 'Sa dum jag var, som gav honom fri!' tankte han och borjade skaka haven, for att tomten skulle ramla ner igen.
Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en sa forfarlig orfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for forst mot ena vaggen, sedan mot den andra, till sist sjonk han ner pa golvet, och dar blev han liggande sanslos.
Da han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han sag inte till ett spar efter tomten. Kistlocket var stangt, och flughaven hangde pa sin vanliga plats i fonstret. Om han inte hade kant hur hogra kinden brande efter orfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en drom alltsammans. 'Hur som helst sa lar val far och mor pasta, att det inte har varit annat,' tankte han. 'De kommer nog inte att gora nagot avdrag i predikan for tomtens skull. Det ar bast jag satter mig att lasa igen.'
Men nar han nu gick fram mot bordet, sa lade han marke till nagot underligt. Det kunde ju inte vara sa, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig da, att han maste ga sa manga fler steg, an han brukade, for att komma fram till bordet? Och vad gick det at stolen? Den sag inte ut att vara storre nu an nyss forut, men han maste forst stiga upp pa slan mellan stolbenen och sedan klattra for att na till sitsen. Och pa samma satt var det med bordet. Han kunde inte se over bordskivan utan att kliva upp pa armstodet.
'Vad i all varlden ar detta?' sade pojken. 'Jag menar tomten har forgjort bade lanstolen och bordet och hela stugan.'
Postillan lag pa bordet, och synbarligen var den sig lik, men det matte ha varit nagot galet med den ocksa, for han kunde inte komma at att lasa ett ord i den utan att rent av stalla sig sjalv i boken.
Han laste ett par rader, men sa rakade han att se upp. Darvid follo hans blickar i spegeln, och sa ropade han helt hogt: 'Se, dar ar ju en till!'
For i spegeln sag han tydligt en liten, liten parvel, som var kladd i toppluva och skinnbyxor.
'Den dar ar ju kladd alldeles som jag!' sade pojken och slog ihop handerna av forvaning. Men da sag han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.
