Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Den kristna dagvisan

Den signade dag, som vi nu har se
av himmelen till oss nedkomma,
han blive oss sall, han late sig te
oss allom till gladje och fromma.
Ja, Herren, den hogste, oss alla i dag
for synder och sorger bevare.

Men sasom en fagel mot himmelens hojd
sig lyfter pa lediga vingar,
han lovar sin gud, ar glad och fornojd,
nar han over jorden sig svingar,
sa lyfter sig sjalen i hjartelig frojd
till himlen med lovsang och boner.

Ack, latom oss lova och bedja var Gud,
nar stunderna vaxla och skrida,
sa skola vi starkas att halla hans bud
och vaka och taligen lida.
Ja, latom oss verka med allvar och flit,
sa lange oss dagen forunnas.

sv. Ps. 424: 1, 5, 6

Sveriges karta

Jag ser fran skolans dar en bild,
av fingrar markt, med plumpar spilld,
pa kalkad vagg i prima,
en karta, klistrad upp pa larft,
utav den svenska jord vi arvt,
vart land fran fordomtima.

Dar lag det mellan fjall och sjo
pa Skandinaviens halva o,
som, nar den sags fran sidan,
for var primanska fantasi
ett utstrackt lejon kunde bli
i vila och forbidan.

Pa kartan stirrade vi sma,
och tanken hisnade att ga
den andlost langa vagen
fran Ystad uppat Tornea, –
den notte man ut jarnskor pa
som i den gamla sagen.

An tanker jag mig var provins
i samma farger, som jag minns
fran kartans bjarta granser:
ett Skane gult som skordefalt,
ett Sormland gront som bjorkens talt,
da Varmland stalblatt glanser.

Langst upp i norr ett blodrott snitt;
dar vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken atervande
till Sveas bygd med berg och slatt,
sma stader liksom smultron tatt
och strommar utan ande.

De runno har, de floto dar,
och det var vanda och besvar
att halla ihop dem alla;
i klassens mummel, laxors sus
jag horde deras fjarran brus
for mina oron svalla.

Ur minnet gledo namnen han
sa snabbt som nagra timmertran
pa Vasterbottens alver,
och barnatarars salta tag
forente sig med varje vag,
som genom Norrland valver.