Allt ifran borjan av hostresan hade vildgassen flugit rakt soderut, men nar de lamnade Fryksdalen, slog de in i en annan riktning och foro over vastra Varmland och Dalsland bort mot Bohuslan.
Det blev en munter resa. Gasslingarna voro nu sa pass vana att flyga, att de inte mer klagade over trotthet, och pojken borjade aterfa sitt goda humor. Han var glad, att han hade fatt tala med en manniska, for det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte pa samma satt som hittills att gora gott at alla, som han rakade, sa kunde det inte sluta illa for honom. Inte hade hon kunnat saga hur han skulle aterfa sin ratta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillforsikt, och det var sakert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tanka ut hur han skulle avhalla den store vite fran att resa hem.
'Vet du, Marten gaskarl,' sade han, bast som de foro fram hogt uppe i vinden, 'att det bli nog enformigt for oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sadan har resa. Jag sitter och tanker pa att vi borde folja med vildgassen till utlandet.' – 'Det kan val aldrig vara ditt allvar!' sade gaskarlen och lat helt forskrackt, for sedan han nu hade visat, att han var i stand att folja vildgassen anda till Lappland, var han alldeles nojd att fa komma tillbaka till gaskatten i Holger Nilssons kostall.
Pojken satt tyst en stund och tittade ber pa Varmland, dar alla bjorkskogar och lovdungar och tradgardar voro kladda i gula och roda hostfarger, och dar de langa sjoarna lago klarblaa mellan de gula stranderna. 'Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga sa vacker under oss som i dag,' sade han. 'Sjoarna ar som blatt siden och stranderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle sla oss ner i Vastra Vemmenhog och inte fa se nagot mer av varlden?' – 'Jag tankte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem var det har blivit for en duktig pojke av dig,' sade gaskarlen. Han hade hela sommaren gatt och dromt om vilken stolt stund det skulle bli, nar han fick sla ner pa gardsplanen framfor Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna for gassen och honsen och korna och katten och for mor Holger Nilssons sjalv, sa att han var inte mycket glad at pojkens forslag.
Vildgassen gjorde flera langa raster under dagen. De rakade overallt pa sa praktiga stubbakrar, att de knappt hade hjarta att far ifran dem, och de kommo inte in i Dalsland, forran det led mot solnedgangen. De stroko fram over nordvastra delen av landskapet, och dar var det annu grannare an i Varmland. Dar fanns sa fullt av sjoar, att landet gick fram mellan dem som smala, hogkulliga bankar. Det var ingen passande mark for akrar, men traden trivdes sa mycket battre, och de branta stranderna lago som vackra parker. Det tycktes finnas nagot i luften eller i vattnet, som holl kvar solljuset, ocksa sedan solen hade sjunkit ner bakom asarna. Strimmor av guld lekte pa de blanka, morka vattenytorna, och over marken dallrade ett ljust, blekrott skimmer, varur gulvita bjorkar, klarroda aspar och rodgula ronnar stucko upp.
'Tycker du inte sjalv, Marten gaskarl, att det bli svart att aldrig mer fa se nagot sa har grant?' sade pojken. – 'Jag tycker battre om att fa se de feta akrarna pa Soderslatt an de har magra bergbackarna,' svarade gaskarlen. 'Men det forstar du val, att om du nodvandigt vill fortsatta resan, sa kan jag inte skilja mig fran dig.' – 'Det svaret trodde jag just att jag skulle fa,' sade pojken, och det hordes pa rosten, att han hade blivit befriad ifran ett stort bekymmer. Nar de sedan reste over Bohuslan, sag pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhangande, dalarna lago som smala klyftor nersprangda i berggrunden, och de langa sjoarna pa deras botten voro sa svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett statligt landskap, detta ocksa, och nar pojken sag det an med en liten strimma av sol, an i skugga, tyckte han, att det var nagot vilt och eget over det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick for sig, att har borde ha funnits starka och djarva kampar forr i varlden, och att de matte ha upplevat manga farliga och dristiga aventyr i de har hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hagen att fa vara med om markvardiga handelser vaknade hos honom. 'Det vore nog mojligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag raka i livsfara,' tankte han. 'Det ar bast att vara nojd med det, som ar.'
Han sade ingenting om detta till den store vite, for gassen flogo over Bohuslan med den storsta fart, som de kunde astadkomma, och gaskarlen flamtade sa, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och forsvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgassen jagade framat med sadan fart, att de om och omigen fingo syn pa den.
Antligen sago de i vaster en blank strimma, som vaxte och blev bredare for varje vingslag de togo. Det var havet, som lag mjolkvitt och skiftande i rosenrott och himmelsblatt, och nar de svangde forbi strandklipporna, fingo de anyo se solen, som hangde over det, stor och rod och fardig att dyka ner i vagorna.
Men nar pojken betraktade det fria, oandliga havet och den roda aftonsolen, som lyste med sa milt sken, att han vagade se in i den, kande han frid och trygghet intranga i sjalen. 'Inte lont att vara bedrovad, Nils Holgersson,' sade solen. 'Varlden ar harlig att leva i bade for sma och for stora. Det ar ocksa en god sak att vara fri och sorglos och ha hela rymden oppen framfor sig.'
Vildgassens gava
Vildgassen hade stallt sig att sova pa ett litet skar utanfor Fjallbacka. Men nar de led mot midnatt och manen stod hogt pa himlen, skakade den gamla Akka somnen ur ogonen och gick sedan omkring och vackte Yksi och Kaksi, Kolme och Nelja, Viisi och Kuusi. Allra sist stotte hon till Tummetott med nabben, sa att han vaknade. 'Vad star det pa, mor Akka?' sade han och sprang upp helt forskrackt. – 'Det ar ingenting farligt,' svarade forargasen, 'det ar bara sa, att vi sju, som ar gamla i flocken, vill fara ett stycke utat havet nu i natt och vi undrar om du har lust att folja med.'
Pojken forstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sadant forslag, om det inte hade varit nagot viktigt a farde, och han satte sig genast upp pa hennes rygg. Flykten stalldes raskt vasterut. Vildgassen foro forst over en bred stracka oppet vatten, och nadde sedan Vaderoarnas stora ogrupp, som lag ytterst i havsbandet. Alla oarna voro laga och klippiga, och det syntes i manskenet, att de pa vastsidan voro de blankslipade av vagorna. Nagra av dem voro ratt stora, och pa dessa skymtade pojken ett par bostader. Akka sokte upp ett av de minsta skaren och slog ner dar. Det bestod bara av en kullrig grastenshall, som mittover hade en ratt bred ramna, dar havet hade kastat in fin, vit sjosand och nagra snackskal.
Nar pojken steg ner fran gasryggen, sag han tatt bredvid sig nagot, som liknade en hog, spetsig sten. Men nastan i detsamma markte han, att det var en stor rovfagel, som hade valt skaret till nattharbarge. barge. Och knappt hann han forvana sig over vildgassen, som sa oforsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, forran fageln kom emot dem med ett langt hopp, och han kande igen Gorgo, ornen.
Det marktes, att Akka och Gorgo hade stamt mote harute. Ingen av dem blev forvanad att se den andra. 'Detta var val gjort av dig, Gorgo,' sade Akka. 'Inte vagade jag tro, att du skulle komma fore oss till motesplatsen. Har du varit har lange?' – 'Jag kom hit denna kvall,' svarade Gorgo. 'Men jag ar radd, att jag inte kan vanta berom for annat an detta, att jag har passat val pa er. Det har gatt illa med arendet, som ni gav mig att utfora.' – 'Jag ar saker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, an vad du vill lata paskina,' sade Akka. 'Men innan du berattar vad som har hant dig pa resan, ska jag be Tummetott hjalpa mig att finna reda pa nagot, som tor ligga gomt har ute pa skaret.'
Pojken hade statt och betraktat ett par granna snackskal, men da Akka namnde hans namn, sag han upp. 'Du har val undrat, Tummetott, varfor vi har vikit av fran ratta kosan och farit hit till Vasterhavet,' sade Akka, – 'Jag forstar nog, att det var besynnerligt,' svarade pojken. 'Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skal for vad ni gor.' – 'Du har en god tro om mig,' sade Akka, 'men jag ar nastan radd, att du nu forlorar den, for det ar mycket troligt, att vi har fatt gora denna resan forgaves.'
'Det hande for manga ar sedan,' fortfor Akka, 'att jag och ett par till av dem, som nu ar gamla i flocken, hade rakat ut for storm under en varflyttning och blivit kastade anda bort till de har skaren. Nar vi sag, att det inte fanns annat an strandlost hav framfor oss, fruktade vi att bli drivna sa langt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss darfor ner pa vagorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi led svart av hunger, och en gang gick vi opp i ramnan har pa skaret och sokte efter mat. Vi fann inte ett enda stra, men vi sag, att nagra pasar, som var val tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas sad i pasarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sonder tyget, men da rullade det inte ut sadeskorn, utan blanka guldstycken. For sadana hade vi vildgass ingen anvandning, och vi lamnade dem, dar de var. Inte pa alla dessa ar har vi tankt pa fyndet, men i host har det intraffat nagot, som gor, att vi onskar oss guld. Vi vet nog, att det ar foga troligt, att skatten ligger kvar har, men vi har anda farit hit for att be dig ta reda pa hur saken forhaller
