sig.'
Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och borjade kasta undan sanden. Han fann inga pasar, men nar han hade gravt ett ratt djupt hal, horde han ett klingande av metall och sag, att han hade traffat pa ett guldmynt. Han trevade med handerna pa marken, kande, att det lag manga runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka. 'Pasarna har multnat och fallit sonder,' sade han, 'sa att pengarna ligger strodda i sanden, men jag tror, att allt guldet finns kvar.' – 'Det ar bra,' sade Akka. 'Fyll nu igen halet, och lagg sanden till ratta, sa att ingen ser, att den har varit rubbad!'
Pojken fullgjorde uppdraget, men nar han nu kom upp pa klippan, blev han forvanad att se, att Akka hade stallt sig i spetsen for de sex vildgassen, och att de alla gingo honom till motes med stor hogtidlighet. Nar de stannade framfor honom, nego de manga ganger med halsarna och sago sa viktiga ut, att han maste ta av sig luvan och buga sig for dem.
'Det ar sa,' sade Akka, 'att vi, som ar gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjanst hos manniskor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort os, sa skulle de val inte skiljas ifran dig utan att ge dig en bra lon.' – 'Det ar inte jag, som har hjalpt er, utan det ar ni, som har tagit vard om mig,' sade pojken. – 'Vi tyckte ocksa,' fortfor Akka, 'att da en manniska har foljt med oss pa hela resan, skulle hon val inte ga ifran oss lika fattig, som hon kom till oss. ' – 'Jag vet, att det, som jag har fatt lara i ar hos er, ar mera vart an gods och guld,' sade pojken.
'Nar de har guldmynten ligger kvar i klyftan annu efter sa manga ar, ar det val sakert, att det inte finns nagon agare till dem,' sade forargasen, 'och jag tycker, att du kan ta vara pa dem.' – 'Var det inte ni sjalva, som behovde skatten?' fragade pojken. – 'Jo, vi behover den for att kunna ge dig sadan lon, att din far och mor ska tycka, att du har tjanat som gasapag hos hederligt herrskap.'
Pojken vande sig nu halvt om, kastade en blick utat havet och sag darpa Akka ratt in i de blanka ogonen. 'Jag tycker, att det ar markvardigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjansten och ger mig min lon, innan jag har sagt opp mig,' sade han. – 'Sa lange som vi vildgass drojer i Sverige, vill jag val tro, att du stannar hos oss,' sade Akka. 'Men jag onskade visa dig var skatten fanns, nu da vi kunde komma till den utan att gora en alltfor stor omvag.' – 'Det ar anda, som jag sager, att ni vill skilja mig fran er, forran jag sjalv har just,' sade Tummetott. 'Efter en sa god tid, som vi har haft tillsammans, tycker jag, att det inte vore for mycket, att jag ocksa finge fara med er till utlandet.'
Nar pojken sade detta, strackte Akka och de andra vildgassen sina langa halsar ratt upp och stod en stund och sogo in luft med halvoppna nabbar. 'Detta ar nagot, som jag inte har tankt pa,' sade Akka, nar hon hade sansat sig. 'Men innan du beslutar dig for att folja oss, ar det bast, att vi far hora vad Gorgo har att fortalja. Du ma veta, att nar vi lamnade Lappland, kom Gorgo och jag overens, att han skulle fara till ditt hem i Skane och soka att utverka battre villkor for dig.'
'Ja, det ar sant,' sade Gorgo. 'Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda pa Holger Nilssons torp, och nar jag hade svavat fram och tillbaka over garden ett par timmar, fick jag syn pa tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast over honom och for bort med honom till en aker, for att vi skulle fa talas vid ostorda. Jag sade, att jag var skickad av Akka fran Kebnekajse for att fraga om han inte kunde ge Nils Holgersson battre villkor. 'Det onskar jag att jag kunde,' svarade han, 'for jag har hort, att han har skickat sig val under resan. Men det star inte i min makt.' Da blev jag ond och sade, att jag inte skulle halla mig for god att hacka ut hans ogon, om han inte gav med sig. 'Du kan gora med mig, vad du vill,' sade han. 'Men Nils Holgersson blir det anda sa, som jag har sagt. Men du kan halsa honom, att han gjorde val, om han snart komme hem med sin gas, for det star illa till har pa torpet. Holger Nilsson har mast betala en borgen for sin bror, som han hade en sa stor tillit till. En hast har han kopt for lanta pengar, men hasten blev halt, forsta dagen han korde honom, och sedan dess har han ingen nytta haft av honom. Ja, sag Nils Holgersson, att foraldrarna redan har mast salja tva kor, och att de blir tvungna att ga ifran torpet, om de inte far hjalp fran nagot hall!''
Nar pojken horde detta, drog han samman ogonbrynen, och handerna knoto sig sa, att knogarna vitnade. 'Det ar grymt av tomten,' sade han, 'att han har satt ett sadant villkor for mig, att jag inte kan komma hem och bista mina foraldrar. Men inte ska de lyckas honom att gora mig till vansvikare. Far och mor ar hederligt folk, och jag vet, att de hellre saknar min hjalp, an att jag skulle komma tillbaka till dem med daligt samvete.'
LI. Havssilver
Havet ar, som var man vet, vilt och patrangande, och den delen av Sverige, som ar mest utsatt for dess anfall, skyddas darfor sedan manga tusen ar tillbaka av en lang och bred stenmur, som kallas Bohuslan.
Muren ar sa pass bred, att den tacker hela landet mellan Dalsland och havet, men, sa som det brukar vara fallet med strandskoningar och vagbrytare, ar den inte sardeles hog. Den ar uppford av ansenliga stenblock, och pa sina stallen aro hela langa bergasar inlagda i den. Det gick val heller inte an att bygga med smastenar, nar det gallde att mot havet resa ett varn, som skulle stracka sig fran Iddefjorden till Gota alv.
Sadana stora byggnadsverk utforas ju inte mer i vara dagar, och det ar sakert, att muren ar ofantligt gammal. Det ar heller inte utan, att den har blivit illa atgangen med tiden. De stora blocken ligga numera inte sa tatt intill varandra, som de tora ha gjort fran borjan. Det har bildats sprickor mellan dem, sa breda och djupa, att bade akrar och hus fa rum pa deras botten. Men stenblocken ligga i alla fall inte langre isar, an att man val ser, att de en gang har tillhort en och samma mur.
Inat land ar den stora muren bast bibehallen. Dar gar den fram hel och obruten langa strackor. Langs mitten lopa langa, djupa springor med sjoar pa bottnen, och fram mot kusten ar den sa sonderfallen, att vart block ligger som en kulle for sig.
Det ar forst nar man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte star, dar den star, bara for ro skull. Sa stark den an matte ha varit fran borjan, har havet brutit igenom den pa en sex, sju stallen och sant in fjordar, som aro flera mil langa. Det yttersta av den star till och med under vatten, sa att endast den oversta delen av klippblocken ligger i dagen. Pa sa satt har det uppkommit en mangd stora och sma oar, som bilda en skargard, och denna far ta emot de varsta anloppen av storm och hav.
Nu skulle man val tycka, att ett landskap, som egentligen bara bestar av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, sa att inga manniskor kunde finna sin bargning dar. Men det ar inte sa farligt med den saken, for fastan det ar naket och kalt uppe pa kullar och bergvidder i Bohuslan, har det till gengald samlat mycken god och fruktbar mylla i alla ramnor, och det gar fortraffligt att driva jordbruk dar, om an tegarna inte aro sa sardeles vida. Det brukar inte heller vara sa kalla vintrar vid havskusten som inne i landet, och pa platser, som aro skyddade for vinden, trivas omtaliga trad och andra vaxter, som eljest knappast vilja ga till sa langt i soder som i Skane.
Inte heller far man glomma, att Bohuslan ligger vid gransen av den stora allmanningen, som ar gemensam egendom for alla jordens folk. Bohuslanningarna kunna fardas pa vagar, som de inte behova bygga eller laga. De kunna fanga in hjordar, som de inte behova valla och varda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behover ge foder och stallrum. Darfor aro de inte sa beroende av jordbruk och boskapsskotsel som andra. De frukta inte for att sla sig ner pa stormpiskade skar, dar det inte vaxer ett gront stra, eller pa smala strandremsor nedanfor kustbergen, dar det knappast finns utrymme for en potatistappa, darfor att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behova.
Men om det ar en sanning, att havet ar rikt, sa ar det inte mindre sakert, att det ar vanskligt att ha att gora med. Den, som vill vinna nagot av havet, han maste kanna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strommar, han far ha reda pa, snart sagt, varje sten pa havsbottnen. Han maste kunna fora sin bat i storm och tjocka och finna sin vag i svartaste natt. Han maste forsta att tyda de tecken i luften, som bada hart vader, och han far lov att kunna tala kold och vata. Han maste kanna till var fiskarna fardas och hummern kryper, och han maste kunna skota tunga nat och lagga ut sina garn i gungande sjo. Och forst och framst maste han ha ett modigt hjarta i brostet, sa att han inte fragar efter, att han var dag far vaga livet i kampen mot havet.
Pa morgonen, da vildgassen reste nerat Bohuslan, var det lugnt och fredligt i skargarden. De sago flera sma fiskelagen, men det var stilla pa de smala gatorna, ingen gick ut och in i de sma, grant malade husen. De bruna fiskegarnen hangde i god ordning pa torkplatsen, de tunga, grona eller blaa fiskebatarna lago utmed stranden med
