kommer dystert och skrackingivande som ett askmoln. Det ar fullt av det hemskaste ovasen, det grasligaste skrikande, det hanfullaste skratt och det mest olycksbadande kraxande. Alla pa lekplatsen blir glada, nar det antligen upploser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av krakor och kajor och korpar och rakor.
Darefter synas pa himlen inte bara skyar, utan en mangd olika streck och tecken. Sa visa sig raka, prickade linjer i oster och nordost. Det ar skogsfagel fran Goinge harader: orrar och tjadrar, som komma flygande i langa rader med ett par meters avstand fran varandra. Och simfaglarna, som halla till pa Maklappen utanfor Falsterbo, komma nu svavande fram over Oresund i manga besynnerliga flygordningar: i trianglar och langa krokar, i sneda hakar och halvcirklar.
Till det stora motet, som agde rum det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, kommo Akka och hennes flock senare an alla andra, och detta var inte att undra pa, for Akka hade mast flyga over hela Skane for att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, sa snart hon vaknade, varit tvungen att fara ut och soka reda pa Tummetott, som i manga timmar hade gatt och spelat for grarattorna och lockat dem langt bort fran Glimmingehus. Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att svartrattorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgangen, och det var alltsa inte mer nagon fara att lata tornugglans pipa tystna och lamna grarattorna frihet att ga vart de behagade.
Men det var inte Akka, som upptackte pojken, dar han gick med sitt langa folje, och helt hastigt sankte sig over honom, omfattade honom med nabben och svavade uppat luften med honom, utan det var herr Ermenrich, storken. For herr Ermenrich hade ocksa givit sig ut att soka efter honom, och sedan han hade fort honom upp till storkboet, bad han honom forlata, att han forra kvallen hade behandlat honom med vanvordnad.
Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vanner. Akka visade sig ocksa mycket vanlig mot honom, strok sitt gamla huvud flera ganger mot hans arm och prisade honom, darfor att han hade hjalp dem, som voro i betryck.
Med det far man saga till pojkens heder, att han inte ville ta emot berom, som han inte hade fortjanat. 'Nej, mor Akka,' sade han, 'ni ska inte tro, att jag lockade bort de gra for att hjalpa de svarta. Jag ville bara visa herr Ermenrich, att jag dugde till nagot.'
Knappt hade han sagt detta, forran Akka vande sig till storken och fragade om han trodde, att det var radligt att fora Tummetott med till Kullaberg. 'Jag menar, att vi kan lite pa honom som pa oss sjalva,' sade hon. Storken tillradde genast mycket ivrigt att lata Tummetott folja med. 'Visst ska ni ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka,' sade han. 'Det ar en lycka for oss, att vi kan lona honom for allt, vad han i natt har utstatt for var skull. Och eftersom det annu gramer mig, att jag forra kvallen inte uppforde mig mot honom pa ett passande satt, sa ska det bli jag, som bar honom pa min rygg anda till motesplatsen.'
Det finns inte mycket, som smakar battre an att fa berom av sadana, som sjalv aro kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig kant sig sa glad, som nar vildgasen och storken talade om honom pa detta satt.
Pojken gjorde alltsa farden upp till Kullaberg ridande pa storkrygg. Fastan han visste, att detta var en stor heder, vallade det honom anda mycken mer angslan, darfor att herr Ermenrich var en mastare i att flyga och satte av med en annan fart an vildgassen. Medan Akka flog sin raka vag med jamna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster. An lag han stilla pa en omatlig hojd och flot i luften utan att rora vingarna, an kastade han sig nerat med en sadan fart, att det forefoll, som om han skulle storta till marken hjalplost som en sten, an roade han sig med att fara runt omkring Akka i stora och sma kretsar likt en virvelvind. Pojken hade aldrig varit med om nagot sadant forut, och fastan han satt i standig skrack, maste han erkanna for sig sjalv, att han inte forut hade vetat vad en god flykt ville saga.
Bara ett enda uppehall gjordes under farden, och det var, nar Akka pa Vombsjon forenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att grarattorna hade blivit besegrade. Sedan flogo de resande raka vagen till Kullaberg.
Dar slogo de ner overst pa den kullen, som var forbehallen at vildgassen, och da nu pojken lat blickarna vandra fran kulle till kulle, sag han, att over en av dem hojde sig kronhjortarnas mangtaggiga horn och over en annan de gra hagrarnas nacktofsar. En kulle var rod av ravar, en var svart och vit av havsfagel, en var gra av rattor. En var besatt med svarta korpar, som oupphorligen skreko, en med larkor, som inte voro i stand att halla sig stilla, utan standigt kastade sig upp i luften och sjongo av gladje.
Sasom det standigt har varit sed pa Kullaberg, var det krakorna, som borjade dagens lekar och upptag med sin flygdans. De delade sig i tva flockar, som flog fram till varandra, mottes, vande och borjade pa nytt. Denna dans hade manga turer och forefoll askadarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltfor enformig. Krakorna voro mycket stolta over sin dans, men alla andra voro glada, da den tog slut. Den forefoll djuren lika dyster och meningslos som vinterstormens lek med snoflingorna. De blevo nedstamda av att se den och vantade ivrigt pa nagot, som skulle ge dem en smula gladje.
De behovde inte heller vanta forgaves, ty sa snart som krakorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strommade fram i en lang rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig pa tva ben, och de rusade fram med sadan fart, att de langa oronen svangde at alla hall. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde hoga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, sa att det skrallde. Somliga slogo en lang rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framat som hjul, en stod pa ett ben och svingade runt, en gick pa framfotterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet over hararnas lek, och de manga djuren, som stodo och betraktade dem, borjade andas hastigare. Det var var nu, lust och gladje voro i antagande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.
Da hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfaglarnas tur att upptrada. Hundrade tjadertuppar i blankande svartbrun skrud med ogonbrynen klart roda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpa lekplatsen. Den, som satt pa oversta grenen, blaste upp fjadrarna, sankte vingarna och slog upp stjarten, sa att de vita tackfjadrarna syntes. Darpa strackte han fram halsen och utsande ett par djupa toner ur den fortjockade strupen. 'Tjack, tjack, tjack,' lat det. Mera kunde han inte fa fram; det klunkade bara flera ganger djupt nere i strupen. Sa slot han ogonen och viskade: 'Sis, sis, sis. Hor sa vackert! Sis, sis, sis.' Och pa samma gang foll han i sadan hanryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.
Medan den forsta tjadertuppen annu holl pa med sisandet, borjade de tre, som sutto narmast under honom, att sjunga, och innan de hade gatt igenom hela visan, borjade de tio, som sutto langre ner, och sa fortsatte det fran gren till gren, anda tills alla hundra tjadertupparna sjongo och klunkade och sisade. De follo alla i samma hanryckning under sin sang, och just detta verkade pa de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gatt lustigt och latt, nu borjade det att ga tungt och hett. 'Ja, det ar sannerligen var,' tankte de manga djurfolken. 'Vinterns kold ar forsvunnen. Varens eld brinner over jorden.'
Nar orrarna markte, att tjadrarna hade sadan framgang, kunde de inte langre halla sig tysta. Da det inte fanns nagot trad, dar de kunde ta plats, rusade de ner pa lekfaltet, dar ljungen stod sa hog, att bara deras skont svangda stjartfjadrar och deras tjocka nabbar syntes, och borjade att sjunga: 'Orr, orr, orr.'
Just som orrarna begynte tavla med tjadrarna, skedde nagot oerhort. En rav smog nu, medan alla djuren inte tankte pa annat an tjaderleken, helt sakta fram till vildgassens kulle. Han gick mycket varsamt och kom langt uppat kullen, innan nagon markte honom. Plotsligen fick anda en gas syn pa honom, och som hon inte kunde tro, att en rav hade smugit in bland gassen i nagon god avsikt, borjade hon ropa: 'Akta er vildgass! Akta er!' Raven hogg henne over strupen, kanske mest for att hon skulle tiga, men vildgassen hade redan hort ropet och hojde sig all upp i luften. Och nar de voro uppflugna, sago djuren Smirre rav sta pa vildgassens kulle med en dod gas i munnen.
Men darfor att han salunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett sa hart straff, att han i alla sina livsdagar maste angra, att han inte hade kunnat lagga band pa sin hamndlystnad, utan forsokt pa detta satt antligen komma at Akka och hennes flock. Han blev genast omringad av en skara ravar och domd enligt gammal sed, som bjuder, att vem som helst som stor freden pa den stora lekdagen, maste ga i landsflykt. Ingen rav ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ogonblick de forsokte med nagot sadant, skulle de bli bortdrivna fran lekplatsen och aldrig mer tillatas att betrada den. Alltsa blev landsforvisningsdom utan gensagelse avkunnad over Smirre. Han forbjods att uppehalla sig i Skane. Han forvisandes fran hustru och anforvanter, fran jaktmark, bostad, viloplatser och gomslen, som han hittills hade agt, och maste fresta lyckan i frammande land. Och for att alla ravar i Skane skulle veta, att Smirre var fagelfri i landskapet, bet den aldste bland ravarna av honom hogra oronspetsen. Sa snart detta var gjort, borjade all de unga ravarna tjuta av blodtorst och kastade sig over Smirre. For honom aterstod intet annat an att ta till flykten, och med alla ungravarna hack i hal efter sig ilade han bort fran Kullaberg.
Allt detta skedde, medan orrar och tjadrar hollo pa med sin lek. Men dessa faglar fordjupa sig till den grad i sin sang, att de varken hora eller se. De hade inte heller latit stora sig.
