Knappast var skogsfaglarnas tavlan avslutad, forran kronhjortarna fran Hackeberga framtradde for att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kampade pa samma gang. De stortade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, sa att taggarna hopflatades, och sokte tvinga varandra bakat. Ljungtuvorna revos upp under klovarna, andedrakten stod som en rok, ur struparna trangde hemska vralanden, och skummet flot nerat bogarna.
Runt omkring pa kullarna radde andlos stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren vacktes nya kanslor. Alla och envar kande de sig modiga och starka, upplivade av aterkommande kraft, panyttfodda av varen, hurtiga och fardiga till alla slags aventyr. De kande ingen vrede mot varandra, dock lyftes overallt vingar, nackfjadrar restes, klor vassades. Om hackebergarna hade fortsatt annu ett ogonblick, skulle de ha uppstatt vild kamp pa kullarna, darfor att alla hade gripits av en brinnande atra att visa, att ocksa de voro fulla av liv, att vinterns vanmakt var over, att styrkan sjod i kroppen.
Men kronhjortarna upphorde att strida just i ratta ogonblicket, och genast gick en viskning fran kulle till kulle: 'Nu kommer tranorna.'
Och sa kommo de graa, skymningskladda faglarna med plymer i vingarna och rott fjadersmycke i nacken. De stora faglarna med sina hoga ben, sina smarta halsar, sina sma huvuden kommo glidande utfor kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framat, svangde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rorde de sig i ofattbar hast. De var nagot underligt och frammande over deras dans. De var, som om graa skuggor hade lekt en lek, som ogat knappast formadde folja. Det var, som om de hade lart den av dimmorna, som svava fram over de ensliga mossarna. Det lag trolldom i den; alla, som inte forr hade varit pa Kullaberg, begrepo varfor hela motet bar namn efter tranornas dans. Det lag vildhet i den, men den kansla, som den vackte, var anda en ljuv langtan. Ingen tankte nu mer pa att strida. I stallet ville alla, bade de bevingade och de, som inga vingar hade, hoja sig oandligt, lyfta sig ovan skyarna, soka vad som fanns dar bortom, lamna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och svava bort mot det overjordiska.
Sadan langtan efter det ouppnaeliga, efter det bakom livet forborgade, kande djuren bara en gang om aret, och det var den dagen, da de sago den stora trandansen.
VI. I regnvader
Det var den forsta regndagen under resan. Sa lange som vildgassen hade stannat kvar i trakten av Vombsjon, hade de haft vackert vader, men samma dag som de antradde farden norrut, borjade det att regna, och i flera timmar fick pojken sitta pa gasryggen genomvat och huttrande av kold.
Pa morgonen, nar de drogo astad, hade det varit klart och lugnt. Vildgassen hade flugit hogt uppe i luften, jamnt och utan bradska, i strang ordning med Akka i spetsen och de ovriga i tva sneda rader bakom henne. de hade inte gett sig i tid att ropa elakheter till djuren pa marken, men som de inte voro i stand att halla sig riktigt tysta, framsjongo de oupphorligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop: 'Var ar du? Har ar jag. Var ar du? Har ar jag.'
Alla togo del i detta ihardiga ropande, och de hade bara avbrutit det da och da for att visa den vita gaskarlen vagmarkena, som de satte kurs efter. Markena utgjordes under denna resa av Linderodsasens karga backar, av Ovesholms herrgard, av Kristianstads kyrktorn av Backaskogs kungsgard pa det smala naset mellan Oppmannasjon och Ivosjon och av Ryssbergets tvara brant.
Det hade varit en enformig resa, och nar regnmolnen borjade visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig forstroelse. Forr i varlden, nar han bara hade sett regnmolnen nerifran, hade han tyckt, att de voro graa och trakiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu sag han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som korde fram pa himlen med skyhoga lass: nagra av dem voro lastade med valdiga, graa sackar, nagra med tunnor, som voro sa stora, att de kunde rymma en hel sjo, och nagra med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en forfarlig hojd. Och nar sa manga av dem hade kort fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om nagra hade givit ett tecken, for pa en gang borjade det att ur kar, tunnor, flaskor och sackar floda ner vatten over jorden.
Med detsamma som de forsta varskurarna smattrade mot marken, hojdes sadana gladjeskrik av alla smafaglar i lundar och hagar, att hela luften genljod av dem, och pojken hoppade hogt, dar han satt. 'Nu far vi regn, regnet ger oss var, varen ger oss blommor och grona blad, grona blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat ar det basta, som finns,' sjongo smafaglarna.
Ocksa vildgassen blevo glada at regnet, som kom for att vacka vaxterna ur deras somn och sla hal pa sjoarnas istak. De orkade inte halla sig sa allvarliga som hittills, utan de borjade sanda lustiga rop ner over nejden.
Nar de flogo over de stora potatislanden, som det finns sa gott om i Kristianstadstrakten, och som annu lago nakna och svarta, skreko de: 'Vakna opp och gor nytta! Har kommer det, som vacker er. Nu har ni latat er lange nog.'
Nar de sago manniskor, som skyndade att komma undan regnet, formanade de dem och sade: 'Vad har ni sa brattom for? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?'
Det var ett stort tjockt moln, som rorde sig raskt mot norr och foljde tatt efter gassen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och nar de just mu sago under sig de stora tradgardar, ropade de helt stolta: 'Har kommer vi med sippor, har kommer vi med rosor, har kommer vi med appleblom och korsbarsknopp, har kommer vi med arter och boner och rovor och kal. Den som vill, far ta emot, den som vill, far ta emot.'
Sa dar hade det latit, medan de forsta skurarna follo, da alla annu hade varit glada at regnet. Men nar det fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gassen otaliga och ropade till de torstiga skogarna omkring Ivosjon: 'Har ni inte fatt nog snart? Har ni inte fatt nog snart?'
Himlen blev alltmer jamngra, och solen gomde sig sa val, att ingen kunde begripa var den fanns. Regnet foll tatare, hamrade tungt mot vingarna och sokte sig mellan de oljade ytterfjadrarna anda in till kropparna. Jorden skymdes av regnrok; sjoar, berg och skogar floto samman i ett otydligt virrvarr, och vagmarkena kunde inte skonjas. Farden gick allt langsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kande kolden allt bittrare.
Men anda hade han hallit modet uppe, sa lange som han hade ridit fram genom luften. Och pa eftermiddagen, nar de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute pa en stor mosse, dar allt var vatt och allt var kallt, dar somliga tuvor voro tackta med sno och andra stucko upp nakna ur en pol halvsmalt isvatten, da hade han inte heller kant sig modlos, utan sprungit omkring i friskt humor och sokt efter tranbar och frusna lingon. Men sa kom kvallen, och morkret sjonk ner sa tatt, att inte en gang sadana ogon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev sa besynnerligt hemsk och forskracklig. Pojken lag instoppad under gaskarlens vinge, men kunde inte sova, darfor att han var kall och vat. Och han horde sa mycket prassel och rassel och smygande steg och hotande roster, han kande en sadan skrack, att han inte visste vart han skulle ta vagen. Han maste dit, dar det fanns eld och ljus, om han inte skulle bli rent ihjalskramd.
'Om jag skulle vaga mig fram till manniskorna for den har enda natten?' tankte pojken. 'Bara sa, att jag kunde fa sitta vi en eld en stund och fa mig en bit mat. Jag kunde ju vanda tillbaka till vildgassen fore solnedgangen.'
Han krop fram under vingen och gled ner till marken. Han vackte varken gaskarlen eller nagon av de andra gassen, utan smog sig tyst och obemarkt bort over mossen.
Han visste inte ratt var i varlden han befann sig, om det var i Skane, i Smaland eller i Blekinge. Men strax innan han hade kommit ner pa mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditat styrde han nu sina steg. Det drojde inte heller lange, innan han fann reda pa en vag, och snart var han inne pa bygatan, som var lang och tradplanterad och kantad med gard vid gard.
Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som aro sa allmanna uppat landet, men som man alls inte ser till nere pa slatten.
Boningshusen voro av tra och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulort ruta. Vaggarna voro strukna med ljus oljefarg, dorrar och fonsterkarmar lyste i blatt och gront eller till och med i rott. Medan pojken gick och betraktade husen, horde han anda ut pa vagen hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att hora manniskoroster. 'Jag undrar allt vad de skulle saga, om jag
