De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa langre in. Allra innerst lago Dagaklar, svankungen, och Snofrid, svandrottningen, som voro aldre an alla de andra och raknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.
Dagaklar och Snofrid kunde tala om de dagar, da svanor av deras stam inte levde vilda nagonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. Men sa hade ett svanpar farit bort ur fangenskapen och slagit sig ner i Hjalstaviken, och fran dessa tva harstammade alla de svanor, som bodde dar. Nu for tiden fanns det vilt svanfolk i manga av Malarvikarna liksom i Takern och Hornborgasjon. Alla dessa nybyggare voro komna fran Hjalstaviken, och svanorna, som bodde dar, voro mycket stolta over att deras att salunda utbredde sig fran sjo till sjo.
Vildgassen hade rakat sla ner vid vastra stranden, men nar Akka sag var svanorna lago, borjade hon genast simma fram emot dem. Hon var sjalv mycket forvanad over att de hade sant efter henne men hon holl det for en heder och ville inte ett ogonblick forsumma att bista dem.
Nar Akka kom i narheten av svanorna, hejdade hon sig for att se efter, att gassen, som foljde henne, summo fram i rak linje och med jamna mellanrum. 'Simma nu pa raskt och val!' sade hon 'Titta inte pa svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett nagot vackert forr, och bry er inte om vad de sager till er!'
Det var inte forsta gangen, som Akka sokte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne pa det satt, som en sa vittberest och ansedd fagel som Akka kunde ha ratt att fordra. Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lago omkring dem. Aldrig kande hon sig sa liten och gra, som nar hon rakade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog ocksa falla ett par ord om grallingar och fattigfolk. Men sadant var det klokast att inte latsa om.
Denna gangen tycktes allt ga ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt stillsamt at sidan, och vildgassen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora vitskimrande faglarna. Det var mycket vackert att se dem, dar de lago och spande upp vingarna som segel for att ta sig val ut infor de frammande. De hollo inne med alla anmarkningar, och Akka var helt forvanad. 'Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppfora sig pa ett hoviskt satt,' tankte forargasen.
Men bast som svanorna pa detta satt anstrangde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn pa den vita gaskarlen, som kom simmande sist i den langa gasraden. Da gick det ett susande av forundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppforandet.
'Vad for slag?' utropade en av dem. 'Amnar vildgassen skaffa sig vita fjadrar?'
'De ska inte tro, att de blir svanor fordenskull,' skreks det fran alla hall.
De borjade ropa om varandra med sina klangfulla, starka roster. Det var omojligt att forklara for dem, att det var en tam gaskarl, som hade foljt med vildgassen.
'Det ar visst sjalva gaskungen, som kommer,' hanade de.
'Det ar ingen anda pa oforsynthet.'
'Det ar ingen gas, det ar bara en tam anka.'
Den store vite kom ihag Akkas befallning att inte latsa om vad han an skulle fa hora. Han holl tyst och sam framat sa raskt han formadde, men det hjalpte inte. Svanorna blevo alltmer nargangna. 'Vad ar det for en groda han bar pa sin rygg?' fragade en. 'De tror visst, att vi inte ska se, att det ar en groda, darfor att han ar kladd som en manniska.'
Svanorna, som nyss hade legat i en skon ordning, summo nu om varandra i haftigaste vimmel. Alla ville tranga sig fram for att fa syn pa den vita gaskarlen.
'Den dar vita gaskarln borde atminstone skammas for att komma och visa sig bland oss svanor.'
'Han ar nog lika gra som de andra. Han har bara doppat sig i en mjolbinge i en bondgard.'
Akka hade natt och jamnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fraga vad slags hjalp han begarde av henne, nar kungen markte uppstandelsen bland svanfolket. 'Vad star nu pa? Har jag inte befallt, att de ska vara hovliga mot frammande?' sade han och sag missnojd ut.
Snofrid, svandrottningen, sam astad for att halla efter sitt folk, och Dagaklar vande sig ater mot Akka. Da kom Snofrid tillbaka och sag mycket upprord ut. 'Kan du inte fa dem att tiga' ropade svankungen emot henne. – 'Det ar en vit vildgas darborta,' svarade Snofrid. 'Det ar ju en skam att se. Jag undrar inte pa att de ar forargade.' – 'En vit vildgas!' sade Dagaklar. 'Det ar for galet. Nagot sadant kan inte finnas till. Du matte ha sett miste.'
Omkring Marten gaskarl blev trangseln allt storre. Akka och de andra vildgassen forsokte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte na honom.
Den gamla svankungen, som var starkast an nagon annan, satte sig da hastigt i rorelse, skot alla andra at sidan och banade sig vag fram till den vite. Men nar han sag, att det verkligen var en vit gas, som lag dar pa vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fraste av ilska, stortade ratt pa Marten gaskarl och ryckte av honom ett par fjadrar. 'Jag ska lara dig, vildgas, att komma till svanorna sa har utspokad,' sade han.
'Flyg, Marten gaskarl, flyg, flyg!' ropade Akka, for hon forstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjader av den store vite, och 'Flyg, flyg!' ropade ocksa Tummetott. Men gaskarlen lag sa inklamd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och fran alla hall strackte svanorna fram sina starka nabbar for att rycka fjadrarna av honom.
Marten gaskarl forsvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter basta formaga, och de andra vildgassen gingo ocksa till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oforvantat hade fatt hjalp.
Det var en rodstjart, som hade markt, att vildgassen hade rakat illa ut bland svanorna, och genast skrek han ut det skarpa kallelseropet, som ar brukligt bland smafaglarna, nar det galler att jaga bort en hok eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre ganger, forran alla traktens smafaglar pa pilsnabba vingar i en stor, bullersam svarm ilade ner mot Hjalstaviken.
Och dessa sma kraftlosa stackare kastade sig over svanorna. De skranade i deras ogon, de skymde utsikten for dem med sina vingar, de gjorde med yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: 'Skams, skams, svanor! Skams, skams, svanor!'
Overfallet av smafaglarna varade bara ett par ogonblick, men nar de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sago de, att vildgassen hade lyft och svavat over till vikens andra sida.
Den nya bandhunden
Det var atminstone det goda med svanorna, att nar de sago, att vildgassen hade undkommit, voro de for stolta att jaga efter dem. Vildgassen kunde alltsa i storsta lugn stalla sig att sova pa en vassrugge.
Vad Nils Holgersson angar, sa var han for hungrig att kunna somna. 'Jag maste nodvandigt forsoka att komma in i nagon stuga och fa mig litet mat,' tankte han.
I de dagarna, da sa manga saker av olika slag floto omkring pa sjon, var det inte svart for en sadan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte langre, hoppade ner pa en bradstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten kapp och borjade over det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.
Knappt hade han landat, forran han horde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han holl stilla och sag da for det forsta en svanhona, som lag och sov i sitt stora rede bara nagra meter ifran honom; vidare sag han en rav, som hade gatt ett par steg ut i vattnet for att smyga ut till svanredet. 'Hoj, hoj, hoj! Sta opp! Sta opp!' skrek pojken och slog i vattnet med sin kapp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, an att raven hade hunnit att kasta sig over henne, om han hade velat. Men han avstod fran detta och skyndade i stallet ratt mot pojken.
Tummetott sag raven komma och satte av inat land. det lag vida, jamna angar framfor honom. Han sag inte nagot trad, som han kunde klattra upp i, intet hal, dar han kunde gomma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god lopare, men det var givet, att han inte kunde tavla i snabbhet med en rav, nar denne var los och ledig och inte hade nagot att slapa pa.
Ett stycke fran sjon lago nagra sma torpstugor, dar det lyste ljus ur fonstren. Pojken sprang forstas ar detta hallet, men han maste saga till sig sjalv, att innan han kom fram till husen, borde raven kunna hinna honom manga ganger.
Raven var honom en gang sa nara, att han tyckte sig vara saker om fangsten, men da kastade sig pojken hastigt at sidan och vande om ner mot viken igen. I vandningen forlorade raven en smula tid, och innan han pa nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvallen innan hade varit ute
