pa sjon for att barga kringdrivande gods och nu voro de pa hemvag.
Karlarna voro trotta och somniga. De hade varken markt pojken eller raven, fast dessa hade sprungit tatt framfor dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begara hjalp, utan nojde sig med att ga tatt bredvid dem. 'Raven matte val inte vaga sig anda fram till manniskorna,' tankte han.
Men snart horde han hur raven kom tassande. Han raknade nog pa att karlarna skulle ta honom for en hund, ty han kom alldeles inpa dem. 'Vad ar det for en hund, som smyger efter oss?' sade da den ena av karlarna. 'Han kommer sa nara, som om han ville bitas.' Den andra stannade och sag sig om. 'Bort med dig! Vad har du har att gora?' sade han och sparkade till raven, sa att denne for tvars over vagen. Sedan holl sig raven pa ett par stegs avstand, men han foljde med hela tiden.
Karlarna voro snart framme vid torpen och foljdes at till en av stugorna. Pojken hade amnat ga med dem in, men nar han hade kommit pa forstubron, hade han sett en stor, praktig, langharig bandhund komma utrusande ur sin koja for att halsa pa husbonden. Da hade pojken hastigt andrat sig och stannat kvar ute i det fria.
'Hor du, bandhund!' sade pojken men lag rost, sa snart som karlarna hade stangt dorren. 'Jag undrar om du ville hjalpa mig med att fanga en rav i natt.'
Bandhunden hade dalig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att sta bunden. 'Skulle jag fanga en rav?' skallde han till i vredesmod. 'Vad ar du for en, som kommer och gor narr av mig? Kom mig bara inom rackhall, ska du fa lara att inte skamta med mig!'
Inte ar jag radd att komma nara dig, ma du tro,' sade pojken och sprang fram till hunden. Nar denne sag honom, blev han sa hapen, att han inte kunde saga ett ord.
'Det ar jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgassen,' sade pojken. 'Har du inte hort talas om mig?' – 'Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland,' sade hunden. 'Du lar ha utfort stora ting for att vara sa liten.' – 'Det har gatt tamligen bra for mig hittilldags,' sade pojken, 'men nu lar det vara ute med mig, om du inte hjalper mig. Jag har en rav hack i hal efter mig. Han star och lurar bakom knuten.' – 'Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom,' sade bandhunden. 'Den ska vi snart bli av med.' Och bandhunden rusade astad, sa langt som lanken tillat, och skallde och glafste en lang stund.
'Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt,' sade hunden. – 'Det behovs mer an ett grant skall for att skramma den dar raven,' sade pojken. 'Han ar snart har igen, och det voro bara val, for jag har gjort opp med mig sjalv, att du ska ta honom till fanga.' – 'Borjar du nu att fora spektakel med mig?' sade hunden. – 'Kom bara med mig in i kojan, sa att inte raven kan hora oss,' sade pojken, 'sa ska jag saga dig hur du ska bara dig at!'
Pojken och bandhunden kropo in i kojan och lago dar och viskade.
Om en stund stack raven fram nosen bakom knuten, och nar allt var stilla, kom hann sakta in pa garden. Han vadrade pojken anda till hundkojan och satte sig pa lampligt avstand for att tanka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plotsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade at honom: 'Ga din vag! Annars kommer jag och tar dig.' – 'Nog sitter jag har, sa langre jag vill, for dig,' sade raven. – 'Ga din vag!' sade hunden an en gang i hotande ton. 'Annars har du i natt jagat for sista gangen.' Men raven bara grinade at honom och vek inte ur flacken. 'Jag vet allt hur langt din kedja racker,' sade han. – 'Jag har varnat dig tva ganger,' sade hunden och kom ut ur kojan. 'Nu far du skylla dig sjalv.'
I detsamma kastade han sig med ett langt sprang over raven och nadde honom utan minsta svarighet, for han var los. Pojken hade knappt upp hans halsband.
Det uppstod nagra ogonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, raven lag pa marken och vagade inte rora sig. 'Ja, hall dig nu stilla!' sade hunden. 'Annars biter jag ihjal dig.' Han tog raven i nacken och slapade honom till sin koja, och dar kom pojken med hundlanken och lade halsbandet tva ganger om halsen pa honom och spande till sa, att han blev sakert fastgjord. Och under allt detta maste raven ligga stilla och vagade inte rora sig.
'Nu hoppas jag, Smirre rav, att det ska bli en god bandhund av dig,' sade pojken, nar han var fardig.
XXXIV. Sagan om Uppland
Nasta dag hade regnet upphort, men stormen fortfor hela formiddagen, oversvamningen utbredde sig alltjamt. Men strax efter middagen skedde ett omslag. Det blev med ens det allra vackraste vader: varmt, stilla och ljuvligt.
Pojken lag hogst belaten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelok och tittade uppat himlen, da tva sma skolbarn kommo gaende med bocker och matsackskorgar pa en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden. De gingo langsamt och sago mycket bedrovade ut. Nar de hade kommit mittfor Nils Holgersson, slogo de sig ner pa ett par stenar och borjade tala om sin olycka.
'Mor blir sa ond pa oss, nar hon far hora, att vi inte har kunnat var laxa i dag heller,' sade det ena av barnen. – 'Ja, och far sen!' sade det andra, och darvid blev sorgen dem sa overmaktig, att de borjade grata.
Pojken lag just och undrade om han skulle kunna trosta dem pa nagot satt, da en liten, krokig gumma, som hade ett vanligt och snallt ansikte, kom vandrande framat stigen och stannade bredvid dem.
'Vad grater de har barnen for?' fragade gumman, och da berattade de sma, att de inte hade kunnat sin laxa i skolan, och nu skamdes de sa, att de inte ville ga hem.
'Vad kan det ha varit, som var sa svart, att ni inte kunde lara er det?' sade den gamla, och barnen talade om, att det, som de hade haft i laxa, var hela Uppland.
'Ja, det ar kanske inte sa latt att lara efter bocker,' sade gumman, 'men nu ska nu fa hora vad min mor en gang berattade mig om det har landet. Jag har inte gatt i skola, jag, sa att jag har aldrig fatt nagot riktig lardom, men det, som mor talade om, har jag kommit ihag i hela mitt liv.'
'Jo, mor sade,' borjade gumman och satte sig ner pa stenen bredvid barnen, 'att for langre i varlden sedan var Uppland det fattigaste och oansenligaste av alla landskap i hela Sverige. Det bestod inte av annat an magra lerakrar och sma laga stenbackar, och sa lar det nog vara pa manga stallen i landskapet an i dag, fastan vi, som bor harnere vid Malaren, inte ser mycket av det.
Naja, vad det an kom sig av, sa ar det sakert, att det var fattigt och bedrovligt har. Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sadant blir ju retsamt i langden. En vacker dag blev det sa trott vid elandet, att det tog sacken pa ryggen och staven i handen och begav sig ut for att tigga hos dem, som hade det battre stallt for sig.
Uppland vandrade forst soderut sa langt som till Skane, och nar det kom dit, klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Det ar inte gott att veta vad man ska hitta pa att ge alla, som kommer och begar', sade Skane. 'Men lat mig se! Jag har just hallit pa att grava opp ett par margelgravar. Du kan fa plocka till dig nagra jordtorvor, som jag har kastat opp pa kanten, om du har nagot bruk for dem.
Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Vastergotland. Ocksa dar klagade det over hur fattigt det var och bad om land. 'Nagot land vill jag inte ge dig,' sade Vastergotland. 'Inte unnar jag nagon bit av mina feta akrar at tiggare. Men du ska fa en av de har sma aarna, som silar fram over slatten, om du kan gora dig nagon nytta av den.'
Uppland tackade och tog emot och vek nu av at Halland. Dar borjade det pa nytt klaga over hur fattigt det var och bad om land. 'Jag ar inte rikare, jag, an du,' sade Halland, 'och fordenskull borde jag inte ge dig nagot. Men du far bryta opp nagra stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lonar modan.'
Uppland tackade och tog emot och knogade sedan astad till Bohuslan. Dar fick det lov att plocka i sin sack sa manga nakna sma skar, som det hade lust till. 'De dar ser ju inte mycket ut, men de ar goda att ha till skydd mot blasten,' sade Bohuslan. 'Du kan nog gora dig nytta av dem, eftersom du ar hemma vid kusten, du saval som jag.
Uppland var tacksam for allt, som skanktes det, och sade inte nej till nagot, fastan det overallt fick sadant, som de andra tyckte att de lattast kunde vara av med. Varmland slangde till det en bit berggrund. Vastmanland gav det en stracka av sina asar. Ostergotland skankte det ett stycke av den vilda Kolmarden, och Smaland plockade sacken nastan full med mossar och stenros och ljungbackar.
Sormland ville inte skanka annat an ett par Malarfjardar, och Dalarna tyckte likasa, att det inte vill avsta
