sago segervisst pa framtiden, hade munterhet och lycka spritt sig som en smitta, och pojken hade varit inne i gladjens land, han som de. Men nar den sista sangen hade dott bort, hade pojken kant hur bedrovligt hans eget liv var, och det hade burit emot for honom att efter detta vanda tillbaka till sina arma reskamrater.
Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han borjat kraxa i hans oron. 'Nu, Tummetott, ska jag tala om for dig hur du ska bli manniska. Du ska vanta, tills du rakar nagon, som sager till dig, att han garna skulle vilja vara i dina klader och fara omkring med vildgassen. Da ska du passa pa att saga sa har till honom: – Och nu hade Bataki lart pojken ett par ord, som voro sa starka och farliga, att de inte kunde sagas hogt, utan maste viskas, savida man inte ville bruka dem pa allvar. 'Ja, mer an detta behovs det inte for att du ska bli manniska,' hade Bataki sagt till sist.
'Nej, det tror jag nog,' sade pojken, 'for nagon, som skulle onska sig i mina klader, lar jag aldrig traffa pa.
'Det kunde val inte vara sa omojligt heller,' hade korpen sagt, och sa hade han fort pojken inat staden och satt ner honom pa taket utanfor en vindskupa. En lampa brann inne i rummet, fonstret stod pa glant, och pojken hade nu en god stund statt dar och tankt pa hur lycklig den studenten matte vara, som lag och sov darinne.
Provet
Studenten spratt upp ur somnen och sag, att lampan stod och brann pa nattduksbordet. 'Se dar, nu har jag glomt att slacka,' tankte han och reste sig pa armbagen for att skruva ner lampan. Men innan han hann att gora detta, markte han, att nagot rorde sig borta pa skrivbordet.
Rummet var helt litet. Det var inte langt mellan sangen och bordet, och han kunde tydligt se det med alla de bocker, papper, skrivdon och fotografier, som belamrade det. Spritkoket och tebrickan hade han lamnat kvar dar, och dem sag han ocksa. Men det markvardiga var, att lika tydligt, som han sag detta andra sag han en liten parvel, som stod lutad over smorasken och holl pa att laga sig en smorgas.
Studenten hade upplevat sa mycket dagen forut, att han nastan hade blivit likgiltig for vad som hande honom. Han blev varken radd eller forvanad, utan tyckte, att det var en helt naturlig sak, att parveln hade kommit in for att fa sig en bit mat.
Han lade sig ner utan att slacka lampan och betraktade parveln med halvslutna ogon. Denne hade nu tagit plats pa en brevpress och satt dar storbelaten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvallsvard. Det marktes, att han drog ut med atningen sa lange som mojligt. Han satt och valvde med ogonen och smackade med tungan. De torra brodkanterna och den gamla ostskalken voro nog sallsynta lackerheter for honom.
Studenten vill inte stora honom, sa lange som han at, men nar parveln inte tycktes forma mer, borjade han tala med honom.
'Halla, du!' sade han. 'Vad ar du for en?'
Pojken spratt till och sprang mot fonstret, men nar han markte, att studenten lag stilla i sin sang, och inte forfoljde honom, stannade han. 'Jag ar Nils Holgersson fran Vastra Vemmenhog,' sade han, 'och jag ar en manniska, jag saval som du, men jag har blivit forvandlad till en tomte, och sedan dess far jag omkring med vildgassen.'
'Det var en besynnerlig historia,' sade studenten och borjade fraga och forhora pojken, tills han fick reda pa ungefar allt, vad denne hade upplevat, sedan han for hemifran.
'Du har det riktigt bra,' sade studenten. 'Den, som anda vore i dina klader och finge fara bort fran alla bekymmer!'
Bataki, korpen, stod utanfor pa fonsterbradet, och nar studenten sade detta, knackade han med nabben mot rutan. Pojken forstod, att han ville vacka hans uppmarksamhet, sa att han inte matte forsumma sig, om studenten skulle saga de ratta orden. 'A, inte lar du vilja byta med mig,' sade pojken. 'Den, som ar student, kan val inte vilja vara nagot annat.'
'Detsamma tankte jag i morse,nar jag vaknade,' sade studenten. 'Men du skulle bara veta vad som har hant mig i dag. Det ar riktigt slut med mig. Det voro sannerligen det basta for mig, om jag finge far bort med vildgassen.'
Pojken horde pa nytt Bataki knacka pa rutan, och sjalv fick han bade yrsel i huvudet och hjartklappning, for det lat ju nastan, som om studenten skulle komma att saga de ratta orden.
'Jag har talat om for dig hur jag har det,' sade han till studenten. 'Tala nu om for mig hur du har det!' Och studenten var val glad att fa nagon fortrogen och berattade arligt vad som hade hant honom. 'Det finge val ga over med det andra,' sade han till sist. 'Men vad jag rakt inte kan lida, det ar, att jag har bragt en kamrat i olycka. Det voro mycket battre for mig, om jag voro i dina klader och finge fara omkring med vildgassen.'
Bataki hackade haftigt pa rutan, men pojken satt stilla och tyst en lang stund och bara sag ratt framfor sig.
'Vanta litet! Du ska snart fa hora av mig,' sade han med lag rost till studenten, och darpa gick han med litet drojande steg bort over skrivbordet och ut genom fonstret. Just nar han kom ut pa taket, steg solen upp, och det roda morgonljuset strommade over Uppsala. Det lyste och blankte fran alla tinnar och torn, och pojken maste saga sig sjalv an en gang, att detta var en riktig gladjens stad.
'Vad ar det at dig?' sade korpen. 'Nu har du gatt miste om att bli manniska.' – 'Jag bryr mig inte om att byta med den studenten,' sade pojken. 'Jag finge ju bara ledsamheter for de dar bortblasta papperens skull.'
'For dem behover du inte gora sig nagra bekymmer,' sade Bataki. 'Dem kan jag skaffa tillbaka.' – 'Nog tror jag, att du kan det,' sade pojken, 'men inte ar jag saker pa att du gor det. Jag vill allt forst vara trygg for den saken.'
Bataki sade inte ett ord. Han bara spande ut vingarna, for astad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitig som en svala, nar hon drar ler till nastet, och forde det ena papperet efter det andra till pojken. 'Sa dar, nu tror jag, att du ska ha fatt nastan alltihop,' sade han till sist och stallde sig flamtande pa fonsterbradet.
'Tack ska du ha!' sade pojken. 'Nu ska jag ga in och spraka med studenten.' I detsamma kastade Bataki en blick inat rummet och sag hur studenten stod och ordnade och slatade papperen. 'Du ar da det storsta not jag nansin har rakat pa!' for Bataki ut mot pojken. 'Har du gett studenten handskriften? Da behover du inte ga in till honom. Han kommer aldrig mer att saga, att han vill vara en sadan som du.'
Pojken stod ocksa och stirrade pa studenten, som var sa glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och sa vande han sig till Bataki. 'Jag forstar allt, Bataki, att du har velat stalla mig pa prov,' sade han. 'Du tankte nog, att jag skulle lamna Marten gaskarl att skota sig ensam pa den har svara resan, sa snart jag sjalv kunde fa det bra. Men nar studenten talade om sin historia, kom jag att tanka pa hur fult det var att svika en kamrat, sa det ville jag inte gora.'
Bataki borjade krafsa sig i nacken med foten och sag nastan forlagen ut. Han kom sig inte for att saga nagot, utan flog bara med pojken raka vagen tillbaka till vildgassen.
XXXVI. Dunfin
Staden, som simmar pa vattnet
Ingen kunde vara mera mild och god an den lilla gragasen Dunfin. Alla vildgassen tyckte mycket om henne, och den vita gaskarlen hade kunnat ga i doden for henne. Nar Dunfin bad om nagot, formadde inte en gang Akka saga nej.
