spelat fiol, for han stannade och borjade tala med honom.

'God dag, Klement!' sade han. 'Hur star det till med dig? Du ar val inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av pa sista tiden.'

Det var en sa obeskrivlig vanlighet over den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berattade honom hur svart han hade det med sin hemlangtan.

'Vad?' sade den statliga gamla herrn. 'Langtar du, nar du ar i Stockholm? Det kan val aldrig vara mojligt.'

Och den statliga gamla herrn sag nastan fornarmad ut. Men sa besinnade han val, att det bara var en gammal okunnig Halsinglandsgubbe, som han talade med, och han atertog sitt vanliga satt.

'Du har sakert aldrig hort hur Stockholms stad har uppkommit, Klement. Hade du det, skulle du forsta, att det bara ar en inbillning av dig, att du langtar harifran. Kom med mig till banken darborta, sa skall jag beratta dig litet om Stockholm.

Nar den statliga gamla herrn hade satt sig pa banken, sag han forst ett par ogonblick ner over Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skonhet. Sedan vande han sig till spelmannen.

'Se nu, Klement!' sade han och borjade rita en liten karta pa sandgangen framfor dem, medan han talade. 'Har ligger nu Uppland, och har skjuter det ner en udde mot soder, som ar sonderflikad av en mangd vikar. Och har moter Sormland med en annan udde, som ar lika sonderskuren och gar ratt mot norr. Och har kommer en sjo vasterifran, som ar uppfylld av oar: det ar Malaren. Och har kommer osterifran ett annat vatten, som knappt kan tranga sig fram mellan oar och skar: det ar Ostersjon. Och har, Klement, dar Uppland moter Sormland och Malaren moter Ostersjon, gar en kort a, och mitt i den ligga fyra sma holmar, som dela an i flera armar, och av dem heter en nu Norrstrom, men den kallades for Stocksund.

De har holmarna voro fran borjan bara vanliga lovholmar, sadana, som det finns sa gott om i Malaren an i dag, och de lago i langa tider alldeles obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra lage, sasom de lago mittemellan tva vatten, och tva landskap, men detta lade ingen marke till. Ar efter ar gick. Manniskor bosatte sig bade pa Malaroarna och ute i skargarden, men de har holmarna i Strommen fingo inga invanare. Nagon gang hande det, att en sjofarande lade till vid en av dem och slog opp sitt talt dar over natten. Men ingen stannade dar pa allvar.

En dag hade en fiskare, som bodde pa Lidingon ute i Saltsjon, styrt sin bat inat Malaren, och dar hade han haft sa god tur med fisket, att han hade glomt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit langre an till de fyra holmarna, nar det redan var alldeles morkt, och da tyckte han sig inte kunna gora battre an att stiga i land pa en av dem och vanta dar till langre fram pa natten, da det blev mansken, for det visste han, att det skulle bli.

Det var sensommar och varmt och vackert vader annu, fastan kvallarna hade borjat bli morka. Fiskaren drog opp sin bat pa land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade. Nar han vaknade, var manen uppgangen for langesedan. Den stod mittover honom och sken sa praktfullt, att det nastan var full dager.

Karlen sprang opp och skulle just satta baten i sjon, nar han sag en mangd svarta prickar rora sig ute i strommen. Det var ett stort salstim, som med full fart kom mot holmen. Nar fiskaren sag, att salarna tycktes amna krypa opp pa land, lutade han sig ner for att soka reda pa spjutet, som han alltid forde med sig i baten. Men nar han reste sig, sag han inte mer nagra salar, utan i stallet stodo pa stranden de skonaste unga tarnor, kladda i grona, slapande sidenklader och med parlkronor pa sina huvuden. Da forstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde pa de ode skaren langt ute i havet och nu hade tagit salhamnar pa for att kunna fara in mot land och forlusta sig i manskenet pa de grona holmarna.

Helt stilla lade han ner spjutet, och nar jungfrurna gingo opp pa holmen for att leka, smog han sig efter och betraktade dem. Han hade hort, att havstarnorna skulle vara sa skona och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagna av deras fagring, och han maste saga till sig sjalv, att detta inte var for mycket sagt om dem.

Nar han hade sett dem dansa en stund under traden, gick han ner till stranden, tog en av salhamnarna, som lag kvar dar, och gomde den under en sten. Sedan gick han tillbaka till sin bat, och lade sig ner bredvid den och latsade, att han sov.

Snart sag han de unga jungfrurna komma ner till stranden for att iklada sig salhamnarna. Allt var lek och glam till en borjan, men sa blev det jammer och klagan, darfor att en av dem inte kunde finna sin salskrud. De sprungo alla fram och tillbaka pa stranden och hjalpte henne att soka, men ingenting funno de. Mittunder sokandet markte de, att himlen borjade blekna och dagen var i antagande. Da tycktes de inte kunna stanna langre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan salhamn. Hon satt kvar pa stranden och grat.

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, anda tills det blev full dager. Da reste han sig och satte baten i sjon, och det sag ut, som om han just tillfalligtvis hade fatt syn pa henne, nar han redan hade lyft arorna. 'Vad ar du for en?' ropade han. 'Ar du en skeppsbruten?'

Hon stortade fram mot honom och fragade om han hade sett hennes salhamn, men fiskaren latsades, som om han inte en gang forstod vad hon fragade efter. Da satte hon sig ner och grat pa nytt, men nu foreslog han, att hon skulle folja med honom i hans bat. 'Kom med hem till mig stuga,' sade han, 'sa tar mor vard om dig! Du kan val inte sitta kvar har pa holmen, dar du varken kan fa en badd eller ett mal mat.' Och han talade sa val, att han formadde henne att folja med i baten.

Bade fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjojungfrun, och hon tycktes trivas val hos dem. Hon blev gladare for var dag, hjalpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skargardsflicka, utom det, att hon var langt vackrare an alla de andra. En dag fragade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja.

Sa redde man till brollop, och nar sjojungfrun skulle klada sig till brud, satt hon pa sig den grona, slapande klanningen och den skimrande parlkronan, som hon hade burit, nar fiskaren hade sett henne forsta gangen. Men det fanns varken prast eller kyrka i skargarden pa den tiden, utan brudfoljet satte sig i batarna for att ro inat Malaren och fa vigsel i forsta kyrka, som de skulle raka pa.

Fiskaren hade bruden och modern i sin bat, och han seglade sa val, att han kom fore alla de andra. Nar han var hunnen sa langt, att han sag holmen i Strommen, dar han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte lata bli att le for sig sjalv. 'Vad ar det du ler at?' fragade hon. 'A, jag tanker pa den natten, da jag gomde salhamnen for dig,' svarade fiskaren, for nu kande han sig sa saker pa henne, att han inte langre trodde sig behova dolja nagot. – 'Vad ar de du sager?' sade bruden. 'Inte har val jag agt en salhamn.' Det forefoll, som skulle hon ha glomt alltihop. 'Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?' fragade han. – 'Jag vet inte vad du menar,' sade bruden. 'Jag tror att du matte ha dromt en besynnerlig drom i natt.'

'Om jag visar dig sin salhamn, sa tror du mig val?' sade fiskaren och vande med ens baten mot holmen. De stego i land, och han letade fram salhamnen under stenen, dar han hade gomt den.

Men inte forr sag bruden salhamnen, an hon ryckte den till sig och kastade den over sitt huvud. Den slot sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strommen.

Brudgummen sag henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte na henne. I sin fortvivlan, nar han sag, att han inte pa annat satt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han traffade sakert battre, an han hade amnat, for den stackars sjojungfrun uppgav ett klagande skrik och forsvann i djupet.

Fiskaren stod kvar pa stranden och vantade, att hon skulle visa sig pa nytt. Men da markte han, att vattnet omkring honom borjade anta en mild glans. Det kom en skonhet over det, som han aldrig hade sett forut. Det glittrade och blankte i skart och vitt, sasom fargen leker pa snackornas insida.

Nar det glittrande vattnet slog mot stranderna, tyckte fiskaren, att ocksa dessa forandrades. De borjade blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer over dem, sa att de fingo en ljuvhet, som de inte forr hade agt.

Och han forstod hur allt detta kom sig. For med sjojungfrurna forhaller det sig sa, att den, som ser dem, maste finna dem skonare an alla andra, och nar nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stranderna, overgick hennes skonhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sago dem, maste alska dem och dragas till dem med langtan.'

Nar den statliga gamla herrn hade hunnit sa langt i sin berattelse, vande han sig mot Klement, och sag pa honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting for att inte valla nagot avbrott i berattelsen.

'Nu skall du lagga marke till, Klement,' fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skalmaktig glimt i ogonen, 'att allt ifran denna tiden borjade manniskor flytta till holmarna. Forst var det bara fiskare och bondfolk,

Добавить отзыв
ВСЕ ОТЗЫВЫ О КНИГЕ В ИЗБРАННОЕ

0

Вы можете отметить интересные вам фрагменты текста, которые будут доступны по уникальной ссылке в адресной строке браузера.

Отметить Добавить цитату