Lappen hade ocksa mycket riktigt gatt ner till Djurgardsstaden for att kopa skalen, men nar han inte sag nagon bla, som han fann passande, kopte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.
Pa detta sattet hade pojken inte blivit lost fran loftet. Han visste, att Klement var borta, men sjalv hade han inte fatt lov att resa.
Den natten langtade pojken mer an vanligt efter friheten, och detta berodde pa att det nu hade blivit var och sommar pa allvar. Han hade allt haft det svart med kold och ruskvader manga ganger under resan, och nar han forst kom till Skansen, hade han tankt, att det kanske var val, att han hade mast avbryta farden, for han hade rent av fatt frysa ihjal, om han hade kommit upp till Lappland i maj manad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod gron, bjorkar och popplar voro kladda med sidenskiftande bland, korsbarstraden, ja, alla mojliga frukttrad stodo fulla av blommor, barbuskarna hade redan smakart pa kvistarna, ekarna vecklade med stor forsiktighet ut sina blad, arter, kal och bonor gronskade pa Skansens kryddsangar. 'Nu maste det val vara varmt och vackert ocksa oppe i Lappland,' tankte pojken. 'Jag skulle allt vilja sitta pa Marten gaskarls rygg en sadan har vacker morgon. Det vore ljuvligt att fa rida omkring i varm och stilla luft och se ner pa marken, sadan som den nu ligger pyntad och prydd med grona gras och fagra blomster.'
Detta satt han och tankte, da ornen helt tvart skot ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom pa burens tak. 'Jag ville prova mina vingar for att de om de annu duger till nagot,' sade Gorgo. 'Du trodde val inte, att jag amnade lamna dig kvar i fangenskapen? Satt dig nu opp pa min rygg, sa ska jag fora dig tillbaka till dina reskamrater!'
'Nej, det ar omojligt,' sade pojken. 'Jag har gett mitt ord pa att stanna har, tills jag blir frigiven.'
'Vad pratar du for dumheter?' sade Gorgo. 'Forst har de fort hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat sig att lova att stanna har! Du kan val begripa, att ett sadant lofte behover man inte halla.' – 'Jo, det ar jag allt tvungen till anda,' sade pojken. Du ska ha tack for valmeningen, men du kan inte hjalpa mig.'
'Kan jag inte?' sade Gorgo. 'Det ska du snart fa se.' Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, hojde sig med honom upp i himlens sky och forsvann i riktning norrut.
XXXIX. Fram over Gastrikland
Det kostbara baltet
Ornen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Dar sankte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han holl fast pojken.
Men denne kande sig inte forr fri, an han borjade springa tillbaka mot staden, allt vad han formadde.
Ornen gjorde da ett langt hopp, hann upp pojken och lade foten over honom. 'Ar det din mening att vanda tillbaka till fangelset?' fragade han. – 'Vad har du med mig att gora? Jag matte val fa ga, vart jag vill, for dig,' sade pojken och forsokte att komma undan. Da fattade ornen stadigt om honom med sina starka tar, lyfte och for aterigen norrut.
Nu flog ornen med pojken over hela Uppland och stannade inte forran han kom till det stora vattenfallet vid Alvkarleby. Han slog ner pa en sten, som lag mitt i alven strax nedanfor det brusande fallet, slappte pa nytt los fangen.
Pojken sag genast, att har fanns ingen mojlighet att rymma fran ornen. Ovanfor dem kom fallets vita skumvagg nerstortande, och runt omkring dem strommade alven fram i maktig fors. Han var mycket forbittrad over att pa detta satt goras till ordbrytare. Han vande ryggen at ornen och ville inte saga ett ord till honom.
Men nar ornen nu hade satt ner pojken pa en plats, dar denne inte kunde undkomma, berattade han for honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka fran Kebnekajse, och att han hade rakat i fiendskap med sin fostermor. 'Och nu kanske du forstar, Tummetott, varfor jag vill fora dig tillbaka till vildgassen,' sade han till sist. 'Jag har hort sagas, att du star hogt i gunst hos Akka, och det var min mening att be dig medla fred mellan oss.'
Sa snart pojken begrep, att ornen inte hade fort bort honom bara av egensinne, blev han vanlig mot honom. 'Jag hade bra garna velat hjalpa dig med detta, som du ber mig om,' sade han, 'men jag ar ju bunden av mitt lofte.' Och nu berattade han i sin tur for ornen hur han hade rakat i fangenskapen, och att Klement Larsson hade lamnat Skansen utan att ge honom fri.
Men ornen ville i alla fall inte avsta fran sina planer. 'Hor nu pa mig, Tummetott!' sade han. 'Mina vingar kan bara dig, vart du vill komma, och mina ogon kan leta reda pa vad som helst du vill finna. Tala om for mig hur mannen sag ut, som tog loftet av dig, och jag ska soka opp honom och fora dig till honom! Sedan blir det din sak att forma honom att ge dig fri.'
Detta tyckte pojken vara ett gott forslag. 'Jag marker nog, Gorgo, att du har haft en sa vis fagel som Akka till fostermor,' sade han. Han beskrev darpa Klement Larsson mycket noga, och han tillade, att han hade hort sagas pa Skansen, att den lille spelmannen skulle vara fran Halsingland.
'Vi ska soka igenom hela Halsingland ifran Lingbo till Mellansjo, ifran Storberget till Hornslandet,' sade ornen. 'I morgon innan kvallen ska komma till tals med karlen.' – 'Nu lovar du visst mer, an du kan halla,' sade pojken. – 'Jag voro val en dalig orn, om jag inte dugde till sa mycket,' svarade Gorgo.
Nar Gorgo och Tummetott reste fran Alvkarleby, voro de goda vanner, och pojken satte sig nu att rida pa ornryggen. Pa sa satt kom han aterigen i tillfalle att se nagot av de trakter, som han for fram over. Nar han hade burits i ornens klo, hade han ingenting kunnat se. Det var nastan val for honom, att han inte hade sa bra reda pa sig, for om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram over Uppsala hogar, Osterby stora bruk, Dannemora gruva och Orbyhus gamla slott utan att ha fatt se nagot av dem, hade han sakert blivit ratt bedrovad.
Ornen bar honom nu med god fart bort over Gastrikland. I sodra delen fanns inte mycket, som kunde fangsla blickarna. Dar utbredde sig en slatt, som nastan overallt var tackt med granskog. Men langre mot norr strackte sig tvarsover landskapet, fran Dalagransen till Bottniska viken, en vacker trakt med lovkladda kullar, blanka sjoar och forsande strommar. Har lago folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vagar och jarnvagar korsade varandra, husen lago vackert inbaddade i gronska, och blommande tradgardar sande ljuvliga dofter upp i luften.
Utmed vattendragen funnos flera stora jarnverk, sadana som pojken hade sett i Bergslagerna. De lago med tamligen jamna mellanrum i en rad anda fram mot havet, dar en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo ater morka skogar, men dar lag inte landet slatt under dem, utan hojde sig till asar och sankte sig till dalar och ett upprort hav.
'Det har landet ar klatt i granriskjortel och grastenstroja,' tankte pojken for sig sjalv. 'Men kring midjan bar det ett balte, som inte har sin like i kostbarhet, for det ar utbroderat med blanande sjoar och blommande hagar, de stora jarnverken pryder det som en rad av adla stenar, och till spanne hade det en hel stad med slott och kyrkor och stora klungor av hus.'
Nar de resande hade fardats en bit uppat den norra skogstrakten, slog Gorgo ner pa oversta toppen av en kal bergshojd, och da pojken hade hoppat ner pa marken, sade ornen: 'Har finns det villebrad i skogen, och jag tror inte, att jag kan glomma fangenskapen och riktigt kanna mig fri, forran jag har fatt dra ut pa jakt. Du bli val inte radd, om jag far ifran dig?' – 'Anej, det blir jag val inte,' sade pojken. – 'Du kan ga, vart du vill, bara du finns har, nar det lider mot solnedgangen,' sade ornen och for sin vag.
Pojken kande sig allt ratt ensam och overgiven, dar han satt pa en sten och sag ut over den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lago runt omkring den. Men han hade inte suttit dar lange, forran han horde sang nerifran skogen och sag nagot ljust rora sig inne bland traden. Han sag snart, att det var en bla och gul fana, och han forstod av sangen och det glada glammet, som han horde, att fanan bars i spetsen for ett helt tag av manniskor, men det drojde lange, innan han kunde se vilka de voro. Fanan fordes pa slingrande stigar, och han satt
