Han hade nu ridit sa lange, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var pa samma satt i Delsbo da som nu. Kyrkan och prostgarden och alla stora gardar och byar lag norrut i socknen omkring Dellen, och soderut fanns det bara skogar och berg. Nar prosten sag, att han annu befann sig i obygden, visste han alltsa, att han var kvar i sodra delen av socknen, och att han nu maste fardas mot norr for att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken mane eller stjarnor att ratta sig efter, men han var en av dem, som har vaderstrecken i huvudet, och han hade en bestamd kansla av att han red mot soder eller kanske mot oster.
Det var hans mening att vanda hasten genast, men sa hejdade han sig. Hasten hade aldrig gatt vilse forut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han sjalv, som misstog sig. Han hade varit langt borta med sina tankar och inte foljt med vagen. Och sa lat han hasten fortsatta i den gamla riktningen och forsjonk pa nytt i sina funderingar.
Men strax darpa slog en stor gren till honom sa haftigt, att den holl pa att sopa honom fran hastryggen. Da forstod han, att han maste ta reda pa vart han hade kommit.
Han sag mot marken och markte, att han fardades pa mjuk mossa, dar det inte fanns nagon upptrampad stig. Hasten gick pa ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss forut kande sig prosten overtygad, att den gick at oratt hall.
Den gangen drojde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hasten att vanda och lyckades ocksa att fora den tillbaka till stigen. Men knappast var den dar, forran den gjorde en omvag och pa nytt begav sig rakt inat skogen.
Prosten var sa viss om att den gick oratt, som det garna var mojligt, men nar hasten var sa envis, tankte han, att den mojligen ville soka sig fram till en battre vag, och sa lat han den fortsatta.
Hasten redde sig val, fastan den inte hade nagon stig att folja. Stod en bergklint i vagen, klattrade den oppfor den lika vig som en get, och nar det sedan bar utfor, satte de fotterna samman och kanade utfor de branta hallarna.
'Matte han bara hitta tillbaka hem fore kyrkdags!' tankte prosten. 'Jag undrar vad for min Delsbofolket skulle halla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte langre grubbla over detta, for han kom helt hastigt fram till en plats, som han kande igen. Det var en liten mork tjarn, dar han hade legat pa fiske forra sommaren. Nu sag han, att det stod just sa till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hasten stravade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha foresatt sig att bara honom sa langt bort fran kyrka och prastgard som mojligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte pa detta satt lata hasten fora honom bort i obygden. Han maste hem, och eftersom hasten envisades att ga at oratt hall, beslot han sig for att vandra till fots och leda den, tills de komme in pa kanda vagar. Han lindade tyglarna om armen och borjade vandringen. Det var inte nagon latt sak att ga genom skogen kladd i tung pals, men prosten var en stark och hardad man och inte radd for nagon anstrangning.
Hasten vallade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte folja honom, utan satte hovarna i marken och spjarnade emot.
Da blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig sla den dar hasten, och det tyckte han sig inte vilja gora nu heller. I stallet kastade han tyglarna och gick ifran den. 'Vi far val skiljas at har, eftersom du vill ga din egen vag,' sade han.
Han hade knappast gatt ett par steg, forran hasten kom efter honom, fattade ett forsiktigt grepp i hans rockarm och sokte hejda honom. Prosten vande sig da om och sag hasten in i ogonen liksom for att utforska varfor den betedde sig sa underligt.
Efterat kunde prosten inte riktigt forsta hur detta hade varit mojligt, men sakert ar det, att sa morkt det var, sa han hastens ansikte alldeles tydligt och kunde lasa i det, som om det hade varit en manniskas. Han forstod, att hasten befann sig i den fruktansvardaste oro och angslan. Den riktade en blick at honom, som var bade bedjande och forebraende. 'Jag har tjanat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den saga. 'Ska du inte kunna folja mig denna enda natt?'
Prosten blev rord over den bon, som han laste i djurets ogon. Det var klart, att hasten behovde hans hjalp pa ett eller annat satt den har natten, och som han var en karlakarl, beslot han genast, att han skulle folja den. Utan vidare drojsmal ledde han den fram till en sten for att kunna stiga opp i sadeln. 'Ga pa du!' sade han. 'Inte ska jag overge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska saga om prosten i Delsbo, att han nekar att folja nagon, som ar i nod.'
Efter detta lat han hasten ga, som den ville och tankte bara pa att halla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvarlig fard, och oppat bar det nastan hela tiden. Skogen stod sa tat omkring honom, att han inte kunde se tva steg framfor sig, men det forekom honom, som om de fardades oppat ett hogt berg. Hasten kranglade sig oppfor vadliga branter. Om det hade varit prosten sjalv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tankt pa att fora fram en hast genom sadan mark. 'Du amnar val aldrig dig opp pa Blacksasen heller?' sade prosten och skrattade litet pa samma gang, for han visste, att Blacksasen var ett av de hogsta bergen i Halsingland.
Mittunder ritten borjade prosten marka, att han och hasten inte var de enda, som fardades ute den natten. Han horde hur stenar rullade undan och hur grenar brotos. Det lat, som nar stora djur banar sin vag genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar dar i trakten, och han undrade om hasten ville fora honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppat och oppat bar det, och ju hogre de kom, desto glesare blev skogen.
Antligen red de framat en nastan kal bergsrygg, dar prosten kunde se sig omkring at alla hall. Han sag ut over omatliga strackor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och overallt lag tackt av dystra skogar. Sa morkt, som det var, hade han svart att finna nagon reda i detta, men snart fick han klart for dig var han befann sig.
'Jo jo man, ar det Blacksasen, som jag har ridit opp pa,' tankte han. 'Det kan inte vara nagot annat berg. Dar i vaster ser jag Jarvso klack, och i oster blanker havet omkring Agon. Oppe i norr ser jag ocksa nagot, som skiner. Det ar nog Dellen. Och har i djupet under mig ser jag den vita roken fran Nianforsen. Ja, det ar Blacksasen, som jag har kommit opp pa. Det var ocksa ett aventyr!'
Nar de var oppe pa hogsta toppen av berget, stannade hasten bakom en yvig gran, som om den ville halla sig dold dar. Prosten bojde sig fram och forde undan grenarna, sa att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjassa lag framfor honom, men det var inte tomt och ode dar, som han hade vantat. Mittpa den oppna platsen lag ett stort klippblock, och runt om detta var manga vilda djur forsamlade. Det sag ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna for att halla nagot slags ting.
Narmast intill den stora stenen sag prosten bjornarna, som var sa tungt och fast byggda, att de liknade palskladda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otaligt med de sma ogonen. Den marktes, att de hade svart for att halla sig vakna. Bakom dem satt nagra hundra vargar i tata leder. De var inte somniga utan mer livliga mitt i vintermorkret an nagonsin om sommaren. De satt pa bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flamtade haftigt, med tungan hangande langt ut ur gapet. Bakom vargarna smog lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig for de andra djuren och fraste da nagon kom dem nara. Ledet bakom lodjuren intogs av jarvarna, som hade hundansikte och bjornpals. De trivdes inte pa marken, utan trampade otaligt med sina breda fotter och langtade att fa komma opp i traden. Och bakom dessa, over hela platsen anda bort till skogsbrynet, tumlade ravarna, vesslorna, mardarna, som alla var sma och synnerligen skont skapade, men hade en an mera vild och blodtorstig uppsyn an de storre djuren.
Allt detta sag prosten mycket val, darfor att hela platsen var upplyst. Pa den hoga stenen i mitten stod namligen skogsraet och holl i handen ett tallvedsbloss, som brann med hog, rod laga. Raet var hogt, som det hogsta trad i skogen, hade granriskappa och grankotthar. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vant mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastan prosten sag alltihop fullkomligt tydligt, var han sa forvanad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ogons vittnesbord. 'Det ar ju alldeles omojligt, det har,' tankte han. 'Jag har ridit omkring for lange i skogsmorkret. Det ar en inbillning, som har fatt makt med mig.'
Men i alla fall gav han med storsta iver akt pa allting, och han undrade vad han skulle fa se, och vad som skulle komma att handa.
Han behovde inte vanta lange, forran nerifran skogen ljod en liten pinglande skalla. Och strax horde han buller av steg och av bristande grenar, sasom nar en mangd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp pa berget. De tagade fram ur skogen i sadan ordning, som
