sade Akka. 'Det ar detta, som skrammer de sma kraken. Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall.'
Sedan ornen val kunde flyga, larde han sig sjalv att fiska och fanga grodor, men snart borjade han grubbla ocksa over detta. 'Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?' sade han. 'Det gor ju inte de andra unggassen.' – 'Det kommer sig darav, att jag inte hade nagon annan mat att ge dig, nar du lag oppe pa klipphyllan,' sade Akka. 'Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall.'
Nar vildgassen foretog sin hostflyttning, flog Gorgo med i deras flock. Alltjamt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av faglar, som voro pa fard mot sodern, och det blev stor uppstandelse bland dess, nar Akka visade sig med en orn i folje. Vildgassens fylking omkretsades standigt av svarmar av nyfikna, som helt hogt uttalade sin forvaning. Akka bad dem tiga, men det var inte mojligt att binda sa manga yra tungor. 'Varfor kallar de mig for en orn?' fragade Gorgo oupphorligen och blev allt mer och mer retad. 'Ser de inte, att jag ar en vildgas? Jag ar ingen fagelatare, som fortar mina likar. Hur vagar de ge mig ett sa fult namn?'
En dag foro de over en bondgard, dar manga hons gingo pa sopbacken och plockade. 'En orn! En orn!' ropade honsen och borjade springa for att soka skydd. Men Gorgo, som alltid hade hort ornarna omtalas som vilda ogarningsman, kunde inte styra sin vrede. Han fallde samman vingarna, skot ner till marken och slog klorna i en av honorna. 'Jag ska lara sig, jag, att jag inte ar en orn,' ropade han vredgad och hogg till henne med nabben.
I detsamma horde han Akka ropa pa honom uppifran luften, och han hojde sig lydigt. Vildgasen flog emot honom och borjade tukta honom. 'Vad tar du dig for?' ropade hon och hogg till honom med nabben. 'Var det kanske din mening att riva ihjal den stackars honan? Du borde skammas!' Men nar ornen utan att gora motstand tog emot upptuktelse av vildgasen, steg det upp en storm av gyckel och speord fran de stora fagelskarorna, som omgavo dem. Ornen hade velat anfall henne. Men han andrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg sa hogt, att intet rop kunde na honom, och seglade omkring daruppe, sa lange som vildgassen sago honom.
Tre dagar darefter visade han sig ater i vildgasflocken.
'Jag vet nu vem jag ar', sade han till Akka. 'Eftersom jag ar en orn, maste jag leva sa, som det anstar en orn, men jag tycker, att vi kan vara vanner i alla fall. Dig eller nagon av de dina ska jag aldrig angripa.'
Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en orn till en from och ofarlig fagel, och hon kunde inte tala, att han ville leva efter sitt tycke. 'Tror du, att jag vill vara van med en fagelatare?' sade hon. 'Lev sa, som jag har lart dig att leva, sa ska du fa folja med i min fylking som forut!'
De voro bada stolta och obojliga, och ingen av dem ville ge vika.
Det slutade sa, att Akka forbjod ornen att visa sig i hennes narhet, och hennes vrede mot honom var sa stark, att ingen vagade namna hans namn i hennes narvaro.
Sedan den tiden drog Gorgo kring i landet, ensam och skydd som alla storrovare. Han var ofta vid dystert lynne, och sakerligen langtade han mangen gang tillbaka till den tiden, da han trodde sig vara en vildgas och lekte med de glada gasslingarna. Bland djuren hade han stort rykte for djarvhet. De brukade saga, att han inte fruktade nagon utom sin fostermor, Akka. De visste ocksa att beratta om honom, att han aldrig hade forgripit sig pa en vildgas.
I fangenskapen
Gorgo var bara tre at gammal och hade annu inte tankt pa att skaffa sig hustru och bli bofast, nar han en dag blev fangad av en jagare och sald till Skansen. Dar funnos redan forut ett par ornar. De hollos fangna i en bur, som var uppford av jarnstanger och staltrad. Den stod ute i det fria, och var sa stor, att man hade kunnat flytta dit ett par trad och lagga upp ett ratt stort stenkummel darinne, for att ornarna skulle kanna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes faglarna. De sutto nastan hela dagen ororliga pa en och samma plats. Deras vackra, morka fjaderskrudar blevo ruggiga och glanslosa, och deras ogon stirrade under hopplos langtan ut i luften.
Forsta veckan, da Gorgo befann sig i fangenskap, var han annu vaken och livlig, men sedan borjade en tung dasighet smyga sig over honom. Han blev sittande stilla pa samma plats liksom de andra ornarna, stirrade ratt framfor sig utan att se nagot och visste inte mer hur dagarna gingo.
En morgon, da Gorgo satt i sin vanliga dvala, horde han, att nagon kallade pa honom nerifran marken. Han var sa dasig, att han knappt orkade gora sig modan att sanka blickarna. 'Vem ar det, som ropar pa mig?' fragade han. – 'Men, Gorgo, kanner du inte igen mig? Det ar Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgassen.' – 'Ar Akka ocksa fangen?' fragade Gorgo i en ton, som om han sokte reda tankarna efter en lang somn. – 'Nej, Akka och den vita gaskarlen och hela flocken ar nog valbehallna oppe i Lappland vid det har laget,' sade pojken. 'Det ar bara jag, som ar fangen har.'
Medan pojken talade, sag han, att Gorgo vande bort blickarna och borjade stirra ratt ut i luften pa samma satt som forut. 'Kungsorn!' ropade pojken. 'Jag har inte glomt, att du en gang bar mig tillbaka till vildgassen, och att du sparade den vita gaskarlens liv. Sag om jag pa nagot satt kan bista dig!' Gorgo lyfte knappt pa huvudet. 'Stor mig inte, Tummetott!' sade han. 'Jag sitter och drommer, att jag svavar fri omkring hogt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken.' – 'Du maste rora pa dig och titta pa det, som hander omkring dig,' formanade pojken. 'Eljest kommer du snart att se lika elandig ut som de andra ornarna.' – 'Jag onskar, att jag voro som de. De ar sa borta i sina drommar, att ingenting mer kan stora dem,' sade ornen.
Nar natten kom och alla ornarna sovo, hordes ett latt skrapande i staltradsnatet, som tackte taket av deras bur. De tva gamla och forsloade fangarna lato sin inte storas av bullret, men Gorgo vaknade. 'Vem dar? Vem ar det, som ror sig oppe pa taket?' fragade han.
'Det ar Tummetott. Gorgo,' svarade pojken. 'Jag sitter har och filar av staltraden, for att du ska kunna flyga sin vag.'
Ornen lyfte huvudet och sag i den ljusa natten hur pojken satt och filade pa staltradsnatet, som var spant over buren. Han kande ett ogonblicks hopp. men sa tog modlosheten overhand. 'Jag ar en stor fagel, Tummetott,' sade han. 'Hur ska du kunna fila av sa manga tradar, att jag kan komma ut? Det ar battre, att du slutar med detta och later mig vara i fred.' – 'Sov du, och bry dig inte om mig!' svarade pojken. 'Jag blir inte fardig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska anda forsoka befria dig, for har blir du alldeles forstord.'
Gorgo forsjonk i somn, men nar han vaknade nasta morgon, sag han genast, att en mangd tradar hade blivit avfilade. Den dagen kande han sig inte sa dasig som de foregaende. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring pa tradgrenarna for att fa styvheten ur lederna.
En tidig morgon, just nar den forsta gryningsstrimman tandes pa himmelen, vackte Tummetott ornen. 'Forsok nu, Gorgo!' sade han.
Ornen sag upp. Pojken hade verkligen filat av sa manga tradar, att det nu fanns ett stort hal i staltradsnatet. Gorgo rorde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par ganger misslyckades han och foll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.
Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och sag efter honom med en vemodig min och onskade, att nagon matte komma och ge ocksa honom hans frihet.
Pojken var nu hemmastadd pa Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos dar, och hade fatt manga vanner ibland dem. Och han maste ju erkanna, att dar fanns sa mycket att se och ta lardom av, att han inte hade haft svart att fa tiden att ga. Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor langtan till Marten gaskarl och de andra reskamraterna. 'Voro jag bara inte bunden av mitt lofte,' tankte han, 'da skulle jag val finna en fagel, som bure mig till dem.'
Det kan tyckas markvardigt, att Klement Larsson inte hade atergett pojken friheten, men man ma komma ihag hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, nar han lamnade Skansen. Den morgonen, da han skulle resa, hade han likvisst tankt pa att satta ut pysslingens mat i en bla skal, men till all olycka hade han inte kunnat finna nagon. Sa hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och tradgardsmastare, kommit for att bjuda honom farval, och han hade inte hunnit skaffa fram den blaa skalen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett nagon annan utvag an att bedja lappgubben om hjalp. 'Det ar sa, att en av smafolket bor har pa Skansen,' sade Klement, 'och jag brukar ge honom litet mat var morgon. Vill du gora mig den tjansten att ta de har slantarna, kopa en bla skal for dem och satta ut den i morgon med litet grot och mjolk under trappan till Bollnasstugan?' Lappgubben sag forvanad ut, men det var inte tid for Klement att forklara saken narmare, for han maste ge sig av till stationen.
