XXXVIII. Gorgo, ornen
I fjalldalen
Langt uppe bland Lapplands fjall lag ett gammalt ornnaste pa en avsats, som skot ut fran en brant bergvagg. Det var forfardigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals over varandra. Under manga ar hade det blivit tillbyggt och forstarkt och lag nu pa klipphyllan, ett par meter brett och nara nog lika hogt som en lappkata.
Klippvaggen, dar ornnastet lag, hojde sig over en ratt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgass. Denna dal var en fortrafflig tillflyktsort for dem. Den var sa undangomd mellan bergen, att det inte var mangen, som kande till den, inte en gang bland lapparna. Mitt i dalen lag en liten rund sjo, dar det fanns gott om foda for de sma gasslingarna, och pa de tuviga sjostranderna, som voro tackta av videbuskar och sma forkrympta bjorkar, funnos de basta hackplatser, som gassen garna kunde onska sig.
I alla tider hade det bott ornar uppe pa klippan och vildgass nere i dalen. Vart ar rovade ornarna bort nagra av dem, men aktade sig val for att ta sa manga, att vildgassen inte skulle vaga bo kvar i dalen. Vildgassen a sin sida hade inte sa liten nytta av ornarna. Rovare voro de, men de hollo andra rovare pa avstand.
Ett par ar fore det, da Nils Holgersson drog omkring med vildgassen, stod den gamla forargasen Akka fran Kebnekajse en morgon pa bottnen av fjalldalen och sag upp till ornnastet. Ornarna brukade draga ut pa jakt en stund efter soluppgangen, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon pa detta satt vantat pa deras utfard for att se, om de skulle stanna i dalen och jaga dar, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.
Hon behovde inte vanta lange, forran de bada statliga faglarna lamnade klipphyllan. Skona, men fruktansvarda svavade de ut i luften. De stallde kosan nerat slattlandet, och Akka uppgav en suck av lattnad.
Den gamla forargasen hade slutat att lagga agg och foda upp ungar och brukade om somrarna fordriva tiden med att ga fran det ena gasredet till det andra och de rad om ruvningen och skotseln av ungarna. Dessutom holl hon utkik, inte bara efter ornarna, utan ocksa efter fjallravar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tankas hota vildgassen och deras ungar.
Vid middagstiden borjade Akka pa nytt spana efter ornarna. Pa samma satt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon sag genast pa deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kande sig da trygg for dem, som horde henne till. Men denna dagen sag hon inte ornarna vanda tillbaka. 'Jag matte ha blivit gammal och slo,' tankte hon, nar hon hade vantat pa dem en stund. 'Nu maste ornarna vara hemkomna for langesedan.'
Hon sag uppat bergvaggen pa eftermiddagen och vantade att fa se ornarna pa det vassa utspranget, dar de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon forsokte att fa syn pa dem mot kvallen, nar de skulle bada i fjallsjon, men hon forfelade dem pa nytt. Aterigen jamrade hon sig over att hon hade blivit gammal. Hon var sa van, att ornarna skulle halla till pa berget ovanfor henne, att hon inte kunde tanka sig mojligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.
Nasta morgon var Akka vaken i god tid for att spana efter ornarna. Men inte heller nu sag hon dem. Daremot horde hon i morgonstillheten ett skrik, som ljod bade argt och jammerligt och tycktes komma fran ornnastet. 'Kan det verkligen vara nagot pa tok daroppe hos ornarna?' tankte hon. Hon lyfte raskt och steg sa hogt, att hon kunde se ner i ornboet.
Daruppe sag hon varken honorn eller hannorn. I hela boet fanns ingen annan an en halvnaken unge, som lag och skrek efter mat.
Akka sankte sig langsamt och tvekande mot ornnastet. Det var en hemsk plats att komma till. Det marktes vad det var for ett rovarfolje, som holl till dar. I boet och pa klipphyllan lago vitnade ben, blodiga fjadrar och skinnflikar, harhuvuden, fagelnabbar och fjaderkladda ripfotter. Ocksa ornungen, som lag mitt i allt detta, var motbjudande att skada med sitt stora, gapande nabb, sina klumpiga, dunkladda kropp och sina ofardiga vingar, dar de blivande pennfjadrarna stucko fram som taggar.
Till sist overvann Akka sin motvilja och slog ner pa bokanten, men hon sag sig pa samma gang oroligt omkring at alla hall, for hon vantade i varje ogonblick, att de gamla ornarna skulle vanda om hem.
'Det var da val, att det antligen kommer nagon,' ropade ornungen. 'Skaffa genast hit mat at mig!'
'Na, na, ha inte sa brattom!' sade Akka. 'Tala forst om for mig var far och mor haller till!'
'Ja, den som det visste bara! De for sin vag i gar morse och lamnade mig en fjallammel att leva av, medan de var borta. Du kan val begripa, att den ar slut for langesedan. Det ar skamligt av mor att lata mig svalta pa det har sattet.'
Akka borjade nu tro, att de gamla ornarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tankte pa att om hon late ornungen svalta ihjal, skulle hon kanske slippa hela rovarfoljet for all framtid. Men pa samma gang bar det henne mycket emot att inte bista en overgiven unge, for sa vitt det var henne mojligt.
'Vad sitter du och stirrar efter?' sade ornungen. 'Horde du inte, att jag vill ha mat?'
Akka bredde ut vingarna och sankte sig till den lilla sjon nere pa dalbottnen. En stund efterat kom hon ater upp till ornboet med en laxoring i nabben.
Ornungen rakade i haftig vrede, nar hon lade ner fisken framfor honom. 'Tror du, att jag kan ata sadant dar?' sade han, skot fisken at sidan och forsokte hugga till Akka med nabben. 'Skaffa mig en ripa eller en lammel, hor du!' Nu strackte Akka fram huvudet och gav ornungen ett duktigt nyp i nackskinnet. 'Jag ska saga dig,' sade den gamla, 'att om jag ska skaffa dig mat, far du vara nojd med vad jag kan ge dig. Din far och mor ar doda, sa att av dem kan du inte fa nagon hjalp, men vill du ligga har och svalta ihjal, medan du vantar pa ripor och lamlar, sa ska jag inte hindra dig.'
Nar Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin vag och visade sig inte i ornboet forran en god stund efterat. Ornungen hade atit upp fisken, och nar hon lade ner en till framfor honom, svaljde han den genast, fastan det nog syntes pa honom, att den forefoll honom mycket motbjudande.
Akka fick ett drygt arbete. De gamla ornarna visade sig aldrig mer, och hon maste ensam skaffa ornungen all den foda, som han behovde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glomde snart sina foraldrar, ornarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka a sin sida alskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon forsokte ge honom en god uppfostran och vanja honom av med hans vildsinthet och overmod.
Nar ett par veckor hade gatt, borjade Akka marka, att den tiden nalkades, da hon skulle byta fjadrar och bli ur stand att flyga. Pa ett helt manvarv skulle hon inte kunna bara mat till ornungen, och han skulle nodgas svalta ihjal.
'Nu, Gorgo,' sade Akka en dag till honom, 'kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det galler nu om du vagar att komma ner till dalbottnen, sa att jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att valja emellan att svalta ihjal haroppe eller att kasta dig ner till dalen, men ocksa detta kan kosta ditt liv.'
Utan ett ogonblicks betankande steg ornungen upp pa bokanten, vardade sig knappast om att mata avstandet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina sma vingar och gav sig astad. Han rullade runt i luften ett par ganger, men gjorde anda sa pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tamligen oskadd.
Harnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sallskap med de sma gasslingarna och blev en god kamrat for dem. Eftersom han betraktade sig som en gasunge, sokte han leva pa samma satt som de, och nar de summo ut i sjon, gick han efter, tills han var nara att drunkna. Det vallade honom mycken forodmjukelse, att han inte kunde lara sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig. 'Varfor kan jag inte simma, jag som de andra?' sade han. – 'Du fick for krokiga klor och for stora tar, medan du lag daroppe pa klipphyllan,' sade Akka. 'Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall.'
Ornungens vingar blevo snart sa stora, att de kunde bara honom, men inte forran pa hosten, nar gasungarna fingo lara sig att flyga, foll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid for honom, for i denna idrott blev han genast den fornamsta.
Hans kamrater drojde aldrig langre uppe i luften, an de voro tvungna, men han uppeholl sig dar nastan hela dagen och ovade sig i flygkonsten. Annu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat slakte an gassen, men han kunde inte undga att lagga marke till en mangd saker, som forvanade honom, och han gjorde Akka standiga fragor. 'Varfor springer ripor och lamlar och gommer sig, nar min skugga faller over fjallet?' fragade han. 'Inte visar de sadan skrack for de andra unggassen.' – 'Dina vingar blev forvuxna, nar du lag pa klipphyllan,'
