som slogo sig ner dar, men ocksa andra lockades dit, och sa en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strommen. De borjade genast tala om de dar holmarna, och de faste sig vid att de lago sa, att varje fartyg, som ville fardas inat Malaren, maste forbi dem. Och jarlen menade, att har borde man satta ett las for farleden, som man kunde oppna och stanga efter behag: slappa in handelsfartygen och stanga ute rovarflottorna.
Och det blev allvar av detta,' sade den gamla herrn och reste sig och borjade pa nytt rita i sanden med sin kapp. 'Pa den storsta av oarna, har, ser du, forde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Karnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar pa det har sattet. Har mot norr och mot soder gjorde de portar i muren och satte starka torn over dem. De byggde broar over till de andra holmarna och forsago ocksa dessa med hoga torn. Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de en en krans av palar med bommar, som kunde oppnas och stangas, sa att inget fartyg kunde segla forbi utan tillatelse.
Saledes ser du, Klement, att de fyra holmarna, som sa lange hade legat obemarkta, snart nog hade blivit starkt befasta. Men det var inte nog med detta. De har stranderna och sunden, de dra manniskor till sig, och snart kom folk fran alla hall och ville bosatta sig pa holmarna. Da borjade de for sin rakning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan. Har lag den, alldeles bredvid borgen, och har, innanfor murarna, lago de sma stugor, som nybyggarna reste at sig. Det var inte mycket med dem, men mer behovdes inte pa den tiden for att det skulle bli raknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter sa an i denna stund.
Det kom en dag, Klement, da jarlen, som hade satt arbetet i gang, maste lagga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fordenskull inte utan byggmastare. Har kommo munkar till landet, som kallades Grabroder, och Stockholm drog dem till sig, sa att de begarde lov att fa bygga ett kloster dar. Da fingo de av kungen en liten holme, en av de mindre, den har, som vetter at Malaren. Pa den byggde de, och darfor blev den sedan kallad Gramunkeholmen. Men det kom andra munkar, som namndes Svartbroder. De bado ocksa om ratt att fa bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest pa Stadsholmen, ett stycke fran sodra porten. Pa den har, den storre av holmarna norr om staden, inrattades ett Helgeandshus eller sjukhus, pa den andra byggde idoga man en kvarn, och vid skaren intill fiskade munkarna. Som du vet, finns dar nu bara en holme, for kanalen mellan de tva har grott igen, men den heter annu i dag Helgeandsholmen.
Nu, Klement, voro de sma lovholmarna redan tackta av hus, men folk strommade standigt till, for de har stranderna och vattnet aro, som du vet, sadana, att de draga manniskor till sig. Har kommo fromma kvinnor av Sankta Klara orden och bado om byggnadsgrund. For dem blev det ingen annan rad, an att de maste sla sig ner pa norra stranden, pa Norrmalm, som den kallades. Sakert voro de inte mycket nojda med detta, for fram over Norrmalm strok en hog as, och pa den hade staden sin galgbacke, sa att detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde anda sin kyrka och sina langa klosterhus pa stranden nedanfor asen. Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterfoljare. Har langt bort i norr, oppe pa sjalva asen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades at Sankt Goran, och har nedanfor asen restes en kyrka at Sankt Jakob.
Och aven pa Sodermalm, dar berget reste sig tvarbrant fran stranden, borjade man bygga. Dar uppforde man en kyrka at Sankta Maria.
Men du ma inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm. Det var ocksa manga andra. Framfor allt var det en mangd tyska kopman och hantverkare. De voro skickligare an de svenska och blevo val mottagna. De bosatte sig i staden innanfor murarna, revo ner de sma omkliga husen, som stodo dar forut, och byggde hoga, praktiga av sten. Men det var ont om utrymme darinne. De maste lagga husen tatt tillsammans, med gavlarna vanda at de smala gatorna.
Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra manniskor.'
Har visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framat gangen emot dem. Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev staende pa avstand. Den statliga gamla herrn gick nu och satte sig pa banken bredvid spelmannen.
'Nu skall du gora mig en tjanst, Klement,' sade han. 'Jag har inte tillfalle att spraka mer med dig, men jag skall lata sanda dig en bok om Stockholm, och den skall du lasa igenom fran borjan till slut. Nu har jag, sa att saga, lagt grunden till Stockholm at dig, Klement. Studera nu vidare sjalv, och ta reda pa hur staden har levat och forandrat sig! Las om hur den lilla tranga, muromgivna staden pa holmarna har brett ut sig till detta stora hav av hus, som vi se under oss! Las om hur pa det stora morka tornen Karnans plats har blivit uppfort det skona, ljusa slottet har nedanfor oss och hur Gramunkarnas kyrka har blivit till den svenska kungarnas gravplats! Las om hur holme efter holme har blivit fylld med byggnadsverk! Las om hur kryddgardarna pa Soder och Norr ha blivit till skona parker eller bebyggda kvarter! Las om hur asarna ha sankts och sunden fyllts! Las om hur kungarnas stangda djurgard har blivit till folkets karaste tillflyktsort! Du skall gora dig hemmastadd har, Klement. Den har staden tillhor inte bara stockholmarna. Den tillhor dig och hela Sverige.
Och nar du laser om Stockholm, Klement, kom ihag, att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla till sig! Forst flyttade kungen hit, sa byggde de fornama herrarna sina palats har. Sedan drogs den ena efter den andra hit, sa att nu, ser du, Klement, ar Stockholm inte en stad for sig eller for den narmaste trakten. Det har blivit en stad for hela riket.
Du vet, Klement, att det halles stammor i var socken, men i Stockholm halles riksdag for hela folket. Du vet, att det finns domare i var domsaga hela landet over, men i Stockholm finns en domstol, som domer over alla de andra. Du vet, att det finns kaserner och trupper overallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla over hela haren. Overallt i landet lopa jarnvagarna, men fran Stockholm skotes hela det stora verket. Har finns styrelse for praster, for larare, for lakare, for fogdar och lansman. Har ar detta landets medelpunkt, Klement. Harifran kommo pengarna, som du bar i fickan, och markena, som vi satta pa vara brev. Harifran komma nagot till alla svenskar, och har ha alla svenskar nagot att bestalla. Har behover ingen kanna sig frammande och langta hem. Har aro alla svenskar hemma.
Och nar du laser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tank da ocksa pa det sista, som det har dragit till sig! Det ar dessa gamla stugor pa Skansen. Det ar gamla danser, gamla drakter och gammalt husgerad. Det ar spelman och sagoberattare. Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen for att hedra det, och for att det med ny heder skall sta opp ute bland folket.
Men forst och sist, Klement, kom ihag, att nar du laser om Stockholm, skall du sitta har pa denna platsen! Du skall se hur vagorna glittra i lekande gladje, och hur stranderna skimra av skonhet. Du skall laga, att du kommer in under fortrollningen, Klement.'
Den vackra gamla herrn hade hojt rosten, sa att den ljod starkt och maktigt befallande, och hans ogon blixtrade. Nu reste han sig och gick ifran Klement men en liten rorelse av handen. Och Klement forstod i detsamma, att den, som hade talat med honom, maste vara en hog herre, och han bugade sig, sa djupt han kunde efter honom.
*
Nasta dag kom en kunglig lakej med en stor, rod bok och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken var fran kungen.
Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera dar, och det var nastan inte mojligt att fa ett klokt ord av honom. Nar en vecka hade gatt, kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var alldeles tvungen att ge sig av hem. 'Varfor ska du hem? Kan du inte lara sig att trivas har?' sade Doktorn. – 'Jo, jag trivs,' sade Klement, 'det ar inte farligt med den saken nu langre, men jag maste hem i alla fall.'
Klement hade varit i ett svart trangmal, for kungen hade sagt, att han skulle ta reda pa Stockholm och trivas dar, men Klement kunde inte barga sig, forran han darhemma hade fatt tala om, att kungen hade sagt detta till honom. Han kunde inte forsaka att fa sta pa kyrkbacken darhemma och beratta for hog och lag, att kungen hade varit sa god mot honom, att han hade suttit bredvid honom pa samma bank och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen for att bota honom fran hans langtan. Det var stort att beratta detta har pa Skansen for lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att fa tala om det darhemma?
Ocksa om Klement skulle hamna pa fattighuset, sa bleve det inte sa svart efter detta. Han var en helt annan man nu an forut, skulle bli aktad och arad pa helt annat satt.
Och denna nya langtan blev Klement overmaktig. Han hade mast ga upp till Doktorn och saga, att han var tvungen att ge sig av hem.
