nagon fast mark, och fragade om Uppland ville halla till godo med ett stycke av Dalalven.
Till sist fick det av Narke nagra av de vattensjuka angarna pa Hjalmarstranden, och med detta hade det fatt sacken sa full, att det tyckte, att det inte behovde vandra langre.
Nar Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte lata bli att tycka, att det var en forfarlig massa avskrap, som det hade fatt, och det suckade och undrade hur det skulle bara sig at for att fa nagon nytta av gavorna.
Den ena aret foljde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fatt allt sa, som det ville ha det.
Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskapen kom tillsammans for att overlagga om detta. Det var klart, att vart och ett ville ha kungen till sig, och det blev ett langt tvistande. 'Jag tycker, att kungen borde bo i det landskapet, som ar klokast och duktigast,' sade Uppland och detta fann alla vara ett vist rad. De beslot, att det landskapet, som kunde visa, att det agde mest klokhet och duglighet, skulle fa kungen och huvudstaden.
Knappt hade alla landskapen hunnit hem till sitt igen, forran det kom bud fran Uppland, att de skulle resa till det pa gastabud. 'Vad kan det dar fattiglandet ha att bjuda pa?' sade landskapen, men de horsammade anda bjudningen.
Nar de kom fram, blev de alldeles hapna over vad de sag. Dar lag Uppland fullt bebyggt med praktiga gardar i det inre, med stader vid kusterna och med alla vatten, som omgav det, uppfyllda av fartyg.
'Det ar en skam att ga och tigga, nar man hade det sa bra,' sade de andra landskapen.
'Jag har bjudit er hit for att tacka er for era gavor,' sade Uppland, 'for det ar deras fortjanst, att jag nu har det sa, att jag kan barga mig.'
'Det forsta jag gjorde, sedan jag kom hem,' fortfor det, 'var att leda i Dalalven pa mitt omrade, och jag stallde det sa, att den maste gora tva praktiga fall: ett vid Soderfors och ett vid Alvkarleby. Soder om alven, vid Dannemora, lade jag ner berggrunden, som jag hade fatt av Varmland, och da markte jag, att Varmland inte hade sett riktigt efter vad det hade skankt bort, for berggrunden bestod av den basta jarnmalm. Runt omkring planterade jag skogen, som jag hade fatt av Ostergotland, och nar det nu pa ett stalle fanns bade malm och kolskog och vattenkraft, sa var det ju givit, att dar skulle bli en rik bergslag.
Sedan jag hade fatt det sa bra ordnat oppe i norr, strackte jag ut de vastmanlandska asarna, och tanjde dem sa, att de nadde fram till Malaren och bildade uddar och oar, som kladde sig med gront och har blivit fagra som lustgardar. Men fjardarna, som Sormland hade skankt mig, drog jag langt inat landet, sa att de oppnades for sjofarande och kunde komma i umgange med varlden.
Nar jag hade fatt allt fardigt i norr och i soder, gick jag fram till ostra kusten, och nu tog jag reda pa alla de kala skar och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och darutav uppstod alla mina holmar och oar, som har varit mig till stor nytta bade for fiske och skeppsfart, och som jag raknar som min fornamsta egendom.
Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gavorna an de dar jordtorvorna, som jag hade fatt av Skane, och dem lade jag ut i mitten av omradet till den fruktbara Vaksalaslatten. Och den troga an, som jag hade fatt av Vastergotland, den ledde jag fram over slatten, for att den skulle fa god forbindelse med Malarfjardarna.'
Nu forstod de andra landskapen hur allt hade gatt till, och fastan de var smatt forargade, kunde de inte lata bli att tycka, att Uppland hade stallt det val for sig. 'Du har gjort mycket med sma medel,' sade landskapen. 'Du ar visst den, som ar klokast och duktigast av oss.'
'Tack ska ni ha for det ordet!' sade Uppland. 'Nar ni sager sa, blir det val jag, som far ta kungen och huvudstaden till mig.'
Aterigen blev de andra landskapen forargade, men det, som var beslutat, maste de sta fast vid.
Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det framsta av alla landskapen. Och det var inte mer an ratt, for klokhet och duglighet ar det, som gor tiggare till furstar an i denna dag.'
XXXV. I Uppsala
Studenten
Pa dem tiden, da Nils Holgersson drog genom landet med vildgassen, fanns det i Uppsala en sadan praktig ung student. Han bodde pa ett litet vindsrum och var sa sparsam, att folk sade, att han levde pa rakt ingenting. Studierna skotte han med liv och lust och blev fortare fardig med dem an nagon annan. Men han var inte nagon plugghast eller doddansare fordenskull, utan han forstod sig ocksa pa att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sadan, som en student bor vara. Det var alls intet fel pa honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskamd av medgangen. Men sadant kan handa den baste. Lyckan ar inte sa latt att bara, framfor allt inte i ungdomen.
En morgon, strax sedan studenten hade vaknat, lag han och tankte pa hur utmarkt han hade det. 'Alla manniskor tycker om mig, bade kamrater och larare,' sade han for sig sjalv. 'Och sa fortraffligt, som det har gatt for mig med studierna! I dag ska jag opp i tentamen for sista gangen, och sedan ar jag snart fardig. Och blir jag bara fardig i tid, far jag genast en plats med stor lon. Det ar markvardigt sadan tur jag har. Men jag skoter mig ju ocksa sa val, att det inte kan ga annat an lyckligt for mig.'
Studenterna i Uppsala sitta inte i klassrum och lasa manga tillsammans som skolbarn, utan de studera var for sig hemma pa sina rum. Nar de ha blivit fardiga med ett amne, ga de till sina professorer och bli forhorda i hela amnet pa en gang. Ett sadant forhor kallas for en tentamen, och det var just sista och svaraste, som studenten hade att ga igenom den dar dagen.
Sa snart som han hade klatt sig och atit frukost, satte han sig ner vid skrivbordet for att kasta en sista blick pa sina bocker. 'Jag tror nog, att det ar alldeles onodigt, sa val forbebredd, som jag ar,' tankte studenten, 'men jag ska val plugga sa lange som mojligt, sa att jag inte har nagot att forebra mig.'
Han hade inte last lange, forran det knackade pa dorren och en student kom in till honom med en tjock lunta under armen. Det var en student av helt annat slag an den, som satt vid skrivbordet. Han var blyg och forsagd och sag sliten och fattig ut. Det var en sadan, som forstod sig pa bocker, men inte heller pa nagot annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lard, men han var sa radd och blyg, att han aldrig hade vagat sig upp i en tentamen. Alla trodde, att han skulle bli en overliggare, en sadan, som stannar i Uppsala ar efter ar och laser och laser, men som det aldrig blir nagot av.
Nu hade han det arendet att be kamraten lasa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven. 'Du gjorde mig en stor tjanst, om du ville titta pa det har,' sade han, 'och saga om det duger.'
Den studenten, som hade sa god tur i allting, tankte for sig sjalv: 'Ar det inte sant, som jag sager, att mig tycker alla om? Har kommer nu ocksa den dar enstoringen, som inte har kunnat forma sig att visa sitt arbete for nagon annan, och vill, att jag ska bedoma det.'
Han lovade, att han skulle lasa handskriften sa snart som mojligt, och den andra lade den pa skrivbordet framfor honom. 'Du far vara radd om den,' sade han. 'Jag har arbetat pa detta i fem ar, och om det kommer bort, kan jag inte gora om det.' – 'Inte ska det komma nagot ont at det, medan det ligger har hos mig,' sade studenten, och darmed gick den frammande.
Studenten drog den tjocka luntan till sig. 'Jag undrar vad han har suttit och petat ihop for slag,' sade han. 'Jasa, Uppsala stads historia! Det later ju inte sa galet.'
Nu alskade denna studenten Uppsala mer an alla andra stallen, och han blev nyfiken att lasa vad overliggaren hade skrivit om staden. 'Nar jag tanker ratt pa saken, kan jag sa garna lasa hans historia genast,' mumlade han. 'Det tjanar till ingenting att sitta och plugga i sista stunden. Det gar inte battre for det, nar man kommer infor professorn.'
Studenten laste och lyfte inte pa ogonen fran pappersbladen, forran han hade hunnit till det sist. Nar han
