hade slutat, var han helt fornojd. 'Ser man pa!' sade han. 'Det var en baddare att vara lard. Nar den har boken kommer ut, ar hans lycka gjord. Det ska bli en gladje att saga honom hur bra den ar.'
Han samlade ihop alla de losa pappersbladen, varav handskriften bestod, och lade dem till ratta pa bordet. Nar han holl pa med detta, horde han en klocka sla.
'Se sa ja! Det ar tid for mig att ga till professorn,' sade han och skyndade ut for att hamta sina svarta klader, som hangde i ett kontor ute pa vinden. Sasom det ofta gar, nar man har brattom, voro bade las och nyckel motstraviga, och det drojde en stund, innan han kunde vanda tillbaka.
Nar han kom till troskeln, gav han till ett utrop. I bradskan nar han gick ut, hade han lamnat dorren oppen, och fonstret, invid vilket skrivbordet stod, var ocksa oppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu sag studenten de losa bladen i handskriften virvla ut genom fonstret. Han tog golvet i ett enda valdigt steg och hade handen pa papperen, men det var inte mycket kvar att radda. Endast tio eller tolv sidor lago kvar pa skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort over gardar och tak.
Studenten lutade sig ut genom fonstret och tittade efter papperen.
En svart fagel satt pa taket utanfor vindskupan och sag pa honom med spefull hogtidlighet. 'Ar det dar en korp?' tankte studenten. 'Det ar ju det man sager, att korpar badar olycka.'
Han sag nagra av papperen ligga kvar pa taken, och sakert hade han kunnat radda atminstone en del av det forlorade, om han inte hade haft sin tentamen att tanka pa. Men han tyckte, att han var tvungen att forst och framst skota sina egna affarer. 'Det ar hela min framtid det galler,' tankte han.
Han kastade pa sig kladerna och rusade till professorn. Under vagen hade han bara den forlorade handskriften i tankarna. 'Det ar en bra forarglig historia, det har,' tankte han. 'Det var en olycka, att jag skulle ha sa brattom.'
Professorn borjade forhora honom, men han kunde i alla fall inte fa tankarna fran handskriften. 'Vad var det den stackars karln sade?' tankte han. 'Hade han arbetat pa boken i fem ar och hade inte kraft att skriva om den? Jag vet inte hur jag ska fa mod att tala om for honom, att den ar borta.'
Han var sa upprord over det, som hade hant honom, att han inte kunde halla tankarna samlade. Alla hans kunskaper voro som bortblasta. Han horde inte vad professorn fragade, och rakt inte visste han vad han sjalv svarade. Professorn blev alldeles bestort over en sadan okunnighet och kunde inte annat gora an kugga honom.
Nar studenten kom ut pa gatan igen, kande han sig forfarligt olycklig. 'Nu gar jag miste om min plats,' tankte han, 'och det ar overliggarens skull. Varfor skulle han komma med sin handskrift just i dag? Men sa gar det, nar man ar tjanstaktig.'
I detsamma sag studenten den, som han tankte pa, komma sig till motes. Han ville inte tala om, att handskriften var forlorad, innan han hade gjort nagot forsok att fa igen den, och amnade ga tyst forbi honom. Men den andre gick dar bekymrad och orolig och undrade vad studenten skulle saga om hans bok, och nar han sag honom skynda forbi med bara en ovanlig nick, blev han ytterligt skramd. Han hogg studenten i armen och fragade om han hade last nagot. 'Jag har haft min tentamen,' sade studenten och ville skynda vidare. Men den andre trodde, att han undvek honom for att slippa saga, att han var missnojd med hans bok. Han tyckte, att hjartat ville brista, darfor att det arbetet, som han hade hallit pa med i fem langa ar, inte skulle duga till nagot, och han sade till studenten i sin stora sorg: 'Kom ihag vad jag sager dig! Om boken inte duger, vill jag inte se den mer. Las den, sa fort du kan, och sag mig vad du tycker om den! Men om den inte duger, kan du branna opp den. Da vill jag inte se den mer.'
Han gick hastigt sin vag. Studenten sag efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han angrade sig och gick hem till sitt.
Dar skyndade han att satta pa sig vardagskladerna och sprang sedan ut for att leta efter handskriften. Han sokte pa gatorna, pa torgen och i planteringarna. Han gick in pa gardarna och vandrade till och med utat landet. Men han kunde inte finna ett enda blad.
Nar han hade hallit pa sa ett par timmar, kande han sig sa hungrig, att han maste ata middag. Men pa matstallet rakade han om igen overliggaren. Denne kom genast fram for att hora nagot om boken. 'Jag ska komma opp till dig i kvall och tala om den,' sade studenten helt tvart och avvisande. Han ville inte tillsta, att han hade forlorat den, forran han var fullt viss om att den inte kunde aterfinnas. Den andre blev helt blek. 'Kom bara ihag, att du ska forstora den, om den inte duger!' sade han och gick sin vag och var nu alldeles saker om att studenten var missnojd med hans bok.
Studenten skyndade ater ut i staden och holl pa med sitt sokande, anda tills det blev morkt, utan att finna nagot. Nar han var pa hemvag, rakade han ett par kamrater. 'Var har du hallit hus, som inte kom pa varfesten?' sade de. – 'Ack, har det varit varfest?' sade studenten. 'Det hade jag alldeles glomt bort.
Medan han stod och talade med kamraterna, kom en ung flicka, som han tyckte om, gaende forbi. Hon sag inte at honom, utan gick och talade med en annan student och smalog mot denne sa forfarligt vanligt. Da kom studenten ihag, att han hade bett henne, att hon skulle komma pa varfesten, for att han skulle fa raka henne dar, och nu hade han sjalv inte infunnit sig. Vad skulle hon tanka om honom?
Han kande ett styng i hjartat och ville skynda efter henne, men da sade en av hans vanner: 'Det lar sta illa till med Stenberg, overliggaren, ni vet. Han har blivit sjuk i afton.' – 'Det ar val inte nagot farligt heller?' sade studenten hastigt. – 'Det var nagot at hjartat. Han har haft ett styggt anfall, och det kan komma igen nar som helst. Doktorn trodde, att det var nagon sorg, som tyngde honom. Om han skulle bli bra, det berodde pa om den sorgen kunde havas.'
En liten stund efter detta kom studenten in till overliggaren. Han lag i sin sang mycket blek och matt och var knappast riktigt redig efter det svara anfallet. 'Jag har kommit for att tala med dig om din bok,' sade studenten. 'Det var ett praktigt arbete, vet du. Jag har sallan last nagot sa bra.'
Overliggaren satte sig upp och stirrade pa studenten. 'Varfor var du sa dar besynnerlig i eftermiddags?' – 'Jag var vid daligt lynne, darfor att jag hade blivit kuggad i en tentamen. Jag trodde inte, att du brydde dig sa mycket om min mening. Jag var sa nojd med din bok.'
Den sjuke sag forskande pa honom och blev alltmer viss om att studenten ville dolja nagot for honom. 'Det dar sager du bara darfor att du har fatt hora, att jag har blivit sjuk, och vill trosta mig.' – 'Visst inte. Det var ett utmarkt arbete, det kan du vara viss om.' – 'Har du verkligen inte forstort det, som jag bad dig gora?' – 'Jag ar val inte galen heller.' – 'Ta hit det da! Visa mig, att du inte har forstort det, sa ska jag tro dig!' sade den sjuke och sjonk ner pa kudden, sa svag och matt, att studenten fruktade, att han skulle fa igen anfallet.
Det var forfarligt sa elandig studenten kande sig. Han tog den sjukes hander mellan sina och berattade for honom, att hans handskrift hade blast bort, och sade honom hur olycklig han hade kant sig hela dagen, darfor att han hade vallat honom sa stor skada.
Nar han slutade, lag den sjuke och klappade hans hand. 'Du ar snall, riktigt snall. Men bry dig inte om att satta ihop historier for att spara mig! Jag forstar, att du har lytt mig och forstort handskriften, darfor att den var dalig, men du vill inte erkanna det nu. Du tror, att jag inte kan bara det.'
Studenten bedyrade och forsakrade, att han hade talat sanning, men den andre var envis med sitt och ville inte tro honom. 'Om du kunde ge mig tillbaka handskriften, skulle jag tro dig,' sade han.
Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att ga sin vag, darfor att han sag, att han bara gjorde den andre samre.
Nar han kom hem, kande han en sadant tyngd och trotthet over sig, att han knappt kunde halla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig. Nar han drog over sig tacket, tankte han pa hur lycklig han hade kant sig pa morgonen. Nu hade han forstort mycket for sig sjalv, men det kunde han ju bara. 'Det varsta ar, att jag ska fa detta att tanka pa hela livet igenom, att jag har vallat en manniskas olycka,' sade han.
Han trodde, att han alls inte kunde fa sova den natten. Men, besynnerligt nog, slumrade han in, sa snart han hade lagt ner huvudet pa kudden. Han hade inte en gang hunnit slacka lampan, som brann pa nattduksbordet bredvid honom, innan han somnade.
Varfesten
Men nu foll det sig sa, att nar studenten somnade, stod en liten parvel, som var kladd i gula skinnbyxor, gron vast och vit toppluva, pa taket utanfor hans vindskupa och tankte, att om han voro i dens stalle, som nu lag
