Nar gassen flogo fram over ett stalle, dar det gick tamt fjaderfa ute, ropade de: 'Vad heter garden? Vad heter garden?' Da strackte tuppen upp huvudet och svarade: 'Garden heter Lillgarde i ar som i fjol, i ar som i fjol.'
De flesta stugorna hade val namn efter sin agare, sasom det brukas i Skane, men i stallet for att svara, att detta var Per Matssons eller Ola Bossons, hittade tupparna pa sadana namn, som de tycker vara passande. De, som bodde pa fattiga torp och husmansstallen, ropade: 'Den har garden heter Grynlosa.' Och de, som horde till de allra fattigaste, skreko: 'Den har garden heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite.'
De stora, valbargade bondgardarna fingo granna namn av tupparna, sadana som Lyckaker, Aggeberga och Penningby.
Men tupparna pa herrgardarna voro for hogfardiga att hitta pa nagot skamtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville horas anda upp till solen: 'Detta ar Dybecks herrgard. I ar som i fjol. I ar som i fjol.'
Och litet langre bort stod en, som ropade: 'Detta ar Svaneholm. Det matte val hela varlden ha reda pa.'
Pojken markte, att gassen inte flogo sin vag rakt fram. De svavade hit och dit over hela Soderslatt, liksom voro de glada att vara i Skane igen och ville halsa pa i varenda gard.
De kommo till ett stalle, dar det stod nagra stora, tunga byggnader med hoga skorstenar och runt omkring dessa en mangd mindre hus.
'Detta ar Jordberga sockerbruk,' ropade tupparna. 'Detta ar Jordberga sockerbruk.'
Pojken ryckte till, dar han satt pa gasryggen. Han borde ju ha kant igen det har stallet. Det lag inte langt fran hans hem, och har hade han forra aret haft plats som vaktarpag. Men det var nog sa, att ingenting var sig riktigt likt, nar man sag det sa dar uppifran.
Och tank! Och tank! Asa gasapiga och lille Mats, som vore hans kamrater i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar har annu. Vad skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flog fram hogt over deras huvuden?
Sa forlorade de Jordberga ur sikte och foro bortover at Svedala och Skabersjo och tillbaka over Borringekloster och Hackeberga. Pojken fick se mer av Skane pa den enda dagen, an vad han hade sett forut under alla de ar han hade levat.
Nar vildgassen rakade pa tamgass, hade de allra roligast. De flogo da fram helt sakta och ropade nerat: 'Nu bar det till fjalls. Kommer ni mer? Kommer ni med?'
Men tamgassen svarade: 'Vintern ar kvar i landet. Ni ar for tidigt ute. Far tillbaks! Far tillbaks!'
Vildgassen sankte sig, for att de skulle horas battre, och ropade: 'Kom med, sa ska vi lara er att flyga och simma!'
Da blevo tamgassen forargade och svarade inte med ett enda kacklande.
Men vildgassen sankte sig an mer, sa att de nastan snuddade vid marken, och sedan hojde de sig sa blixtsnabbt, som om de hade blivit forfarligt skramda. 'Oj, oj, oj!' ropade de. 'Det var inga gass. Det var bara far. Det var bara far.'
De pa marken blevo alldeles ursinniga och skreko: 'Matte ni bli skjutna, sa manga som ni a', sa manga som ni a'!'
Nar pojken horde allt detta skamtande, skrattade han. Sa kom han ihag hur illa han hade det stallt for sig, och da grat han. Men om en liten stund skrattade han pa nytt.
Aldrig forr hade han farit fram med sa god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade forstas aldrig tankt pa att det kunde kannas sa friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp fran jorden en sa god lukt av mylla och kada. Och inte heller hade han tankt pa hur det kunde vara att fardas fram sa dar hogt over jorden. Men det var liksom att flyga bort fran bekymmer och sorger och fortretligheter av alla de slag, som tankas kunde.
II. Akka fran Kebnekajse
Kvallen
Den stora tama gaskarlen, som hade foljt med upp i luften, kande sig mycket stolt over att fa fara fram och tillbaka over Soderslatt i sallskap med vildgassen och fora spektakel med tamfaglarna. Men hur lycklig han an var, kunde det inte hjalpas, att han borjade trottna frampa eftermiddagen. Han forsokte att ta djupare andetag och sla snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gaslangder efter de andra.
Da de vildgassen, som flogo sist, markte, att den tame inte kunde folja med, borjade de ropa till den gasen, som for i spetsen av vinkeln och ledde taget: 'Akka fran Kebnekajse! Akka fran Kebnekajse!' – 'Vad vill ni mig?' fragade da forargasen. – 'Den vite blir efter. Den vite blir efter.' – 'Sag honom, att det gar lattare att flyga fort an langsamt!' ropade forargasen och strackte pa som forut.
Gaskarlen forsokte nog att folja radet och oka farten, men darvid blev han sa utmattad, att han sjonk anda ner mot de klippta piltraden, som kantade akrar och angar.
'Akka, Akka, Akka fran Kebnekajse!' ropade da de, som flogo sist och sago hur svart han hade det. – 'Vad vill ni nu igen?' fragade forargasen och lat fasligt vresig. – 'Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.' – 'Sag honom, att det gar lattare att flyga hogt an lagt!' ropade forargasen. Och hon saktade inte farten det minsta, utan strackte pa som forut.
Gaskarlen forsokte folja ocksa detta radet, men nar han ville hoja sig, blev han sa andfadd, att han holl pa att spranga brostet.
'Akka, Akka!' ropade da de, som flogo sist. – 'Kan ni inte lata mig flyga i fred?' fragade forargasen och lat mer otalig an forut. – 'Den vite haller pa att storta. Den vite haller pa att storta.' – 'Sag honom, att den, som inte orkar folja med flocken, kan vanda om hem!' ropade forargasen. Och det foll henne visst inte in att sakta farten, utan hon strackte pa som forut.
'Jasa, star det till pa det viset', tankte gaskarlen. Han begrep men ens, att vildgassen aldrig hade amnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifran pa lek.
Han kande sig bra forargad over att krafterna nu skulle svika honom, sa att han inte fick visa de dar landstrykarna, att ocksa en tamgas kunde duga till nagot. Och det allra harmligaste var, att han hade rakat samman med Akka fran Kebnekajse. For sa tamgas han var, hade han hort talas om en forargas, som hette Akka och var mer an hundra ar gammal. Hon hade sa stort anseende, att de basta vildgass, som funnos, brukade sluta sig till henne. Men ingen hade ett sadant forakt for tamgass som Akka och hennes flock, och garna hade han velat visa dem, att han var deras jamlike.
Han flog sakta efter de andra, medan han overlade med sig sjalv om han skulle vanda eller fortsatta. Da sade plotsligen den dar parveln, som han bar pa sin rygg: 'Kara Marten gaskarl, du forstar val, att det ar omojligt for dig, som aldrig har flugit forr, att folja med vildgassen anda opp till Lappland. Ska du inte vanda om hem, innan du forstor dig?'
Men husmanspojken var den varsta gaskarlen visste, och inte forr begrep han, att den stackarn trodde, att han inte kunde gora farden, an han beslot att halla ut. 'Sager du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig i forsta margelgrav, som vi far fram over,' sade han och fick pa samma gang sadana krafter av forargelsen, att han borjade flyga nastan lika bra som nagon av de andra.
Lange hade han nog inte kunnat fortsatta pa det viset, men det behovdes inte heller, darfor att nu sjonk solen hastigt, och just i solnedgangen satte gassen av ratt nerat. Och innan pojken och gaskarlen visste ordet av, stodo de pa stranden av Vomsjon.
'Har ar det val allt meningen att vi ska stanna over natten,' tankte pojken och sprang ner fran gaskarlens rygg.
Han stod pa en smal sandstrand, och framfor honom lag en tamligen stor sjo. Den var stygg att se pa, for den var nastan alldeles tackt av en isskorpa, som var svartnad och ojamn och full av sprickor och hal, sasom det
