brukade vara med varis. Men isen hade nog inte lang tid igen. Den var redan landlos och hade runt omkring sig ett brett balte av svart, blankt vatten. Annu fanns den dock kvar och spred kold och vinterhemskhet over nejden.
Pa andra sidan sjon tycktes det finnas oppen och ljus bygd, men dar gassen hade slagit ner, lag en stor tallplantering. Och det sag ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Overallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna lag det sno, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, sa att den var hard som is.
Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks– och vinterland, och han kande sig sa angslig, att han hade velat storskrika.
Han var hungrig. Han hade ingenting atit pa hela dagen. Men var skulle han ta mat ifran? Den vaxer ingenting atbart pa mark eller trad i mars manad.
Ja, var skulle han fa mat ifran, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle badda hans sang, och vem skulle varma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom fran vilddjuren?
For nu var solen borta, och nu kom det kold fran sjon, och morker sjonk ner fran himlen, och fasa smog fram i skymningens spar och i skogen borjade det att tassa och prassla.
Nu var det forbi med det glada modet, som pojken hade kant, medan han var uppe i luften, och i sin angslan sag han sig om efter reskamraterna. Han hade ju inga andra att halla sig till.
Da fick han se, att gaskarlen hade det annu samre an han sjalv. Han lag kvar pa samma stalle, dar han hade slagit ner, och det sag ut, som om han holl pa att do. Halsen lag slak utefter marken, ogonen voro slutna, och andedrakten kom bara som ett svagt vasande.
'Kara Marten gaskarl,' sade pojken, 'forsok att fa dig en klunk vatten! Det ar inte tva steg till sjon.'
Men gaskarlen gjorde inte en rorelse.
Pojken hade nog varit hard mot alla djur och mot gaskarlen ocksa forr i varlden, men nu tyckte han, att gaskarlen var det enda stod han hade, och han blev fasligt radd for att mista honom. Han borjade genast knuffa honom och skjuta pa honom for att fa honom ner till vattnet. Gaskarlen var stor och tung, sa att det blev ett drygt arbete for pojken, men till sist lyckades han.
Gaskarlen kom ner i sjon med huvudet fore. Ett ogonblick lag han stilla i dyn, men snart stack han upp nabben, skakade vattnet ur ogonen och fnyste. Darpa sam han stolt in mellan vass och kaveldun.
Vildgassen lago i sjon fore honom. De hade inte sett sig om varken efter gaskarlen eller gasryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lago de och sorplade i sig halvrutten nate och vattenklover.
Den vita gaskarlen hade den lyckan att fa syn pa en liten abborre. Den grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framfor pojken. 'Har ska du fa, till tack for att du hjalpte mig ner i vattnet,' sade han.
Det var forsta gangen pa hela den dagen, som pojken horde ett vanligt ord. Han blev sa glad, att han hade velat sla armarna om halsen pa gaskarlen, men det kom han sig inte for med. Och at gavan blev han ocksa glad. Forst tyckte han nog, att det skulle vara omojligt att ata ra fisk, men sa fick han anda lust att forsoka.
Han kande efter om han hade fatt slidkniven med sig, och som val var, hangde den kvar bak pa byxknappen, fast den var sa forminskad, att den inte var sa lang som en tandsticka. Na, den dugde i alla fall till att fjalla och rensa fisken med, och det drojde inte lange, innan abborren var uppaten.
Da pojken val var matt, kande han sig allt skamsen over att han hade kunnat ata nagot ratt. 'Det syns, att jag inte ar en manniska mer, utan en riktig tomte', tankte han.
Hela tiden, som pojken at, stod gaskarlen tyst bredvid honom, men nar han hade svaljt sista biten, sade han med lag rost: 'Det ar sa. att vi har rakat ut for ett morskt gasfolk, som foraktar all tamfagel.' – 'Ja, jag har nog markt det,' sade pojken. – 'Det skulle allt vara mycket hedersamt for mig, om jag kunde folja med dem anda opp till Lappland och visa dem, att ocksa en tamgas kan duga till nagot.' – 'Jaa,' sade pojken och drog pa det, for han trodde inte, att gaskarlen kunde ga i land med detta, men han ville inte saga emot honom. – 'Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam pa en sadan resa,' sade gaskarlen, 'utan jag vill fraga om inte du kunde folja med och hjalpa mig.'
Pojken hade forstas inte tankt sig annat an att vanda om hem sa snart som mojligt, och han blev sa forvanad, att han inte visste vad han skulle svara. 'Jag trodde, att vi var ovanner, du och jag,' sade han. Men det tycktes gaskarlen alldeles ha glomt. Han kom bara ihag, att pojken just nyss hade raddat livet pa honom.
'Jag skulle val allt hem till far och mor,' sade pojken, – 'Ja, nog ska jag fora dig tillbaka till dem frampa hosten,' sade gaskarlen. 'Jag ska inte lamna dig, forran jag ska satta ner dig pa dorrtroskeln darhemma.'
Pojken tankte, att det kunde vara ratt sa bra att slippa visa sig for foraldrarna an pa en tid. Han var inte ohagad for forslaget, och han skulle just saga, att han gick in pa det, da de horde ett starkt danande bakom sig. Det var vildgassen, som hade kommit upp ur sjon, alla pa en gang, och stodo och skakade av sig vattnet. Darpa ordnande de sig i en lang rad med forargasen i spetsen och kommo fram till dem.
Nar den vita gaskarlen nu betraktade vildgassen, kande han sig inte ratt val till mods. Han hade vantat, att de skulle vara mer lika tamgass, och att han skulle kande mer slaktskap med dem. De voro mycket mindre an han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla graa med vattring i brunt. Och deras ogon blev han nastan radd for. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gaskarlen hade alltid fatt lara sig, att det var mest passande att ga sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest angslig blev han, nar han sag pa deras fotter. De voro stora med slitna sondertrasade sulor. Det marktes, att vildgassen aldrig fragade efter vad de trampade pa. De togo inga omvagar. De voro mycket prydliga och val putsade annars, men pa fotterna sag man, att de voro fattigt vildmarksfolk.
Gaskarlen hann inte mer an viska till pojken: 'Svara nu raskt for dig, men tala inte om vem du ar!' sa vore de framme.
Nar vildgassen hade stannat framfor dem, nego de med halsarna manga ganger, och gaskarlen gjorde sa med, annu flera ganger an de. Sa snart som det var nog halsat, sade forargasen: 'Nu skulle vi val hora vad ni ar for ena.'
'Det ar inte mycket att saga om mig,' sade gaskarlen. 'Jag ar fodd i Skanor forra varen. I hostas blev jag sald till Holger Nilsson i Vastra Vemmenhog, och dar har jag varit alltsedan.' – 'Du tycks inte ha nagon att att beromma dig av.' sade forargasen. 'Vad ar det da, som gor dig sa stormodig, att du vill vara i lag med vildgass?' – 'Det kan ju vara darfor, att jag vill visa er vildgass, att ocksa vi tama duger nagot till,' sade gaskarlen. – 'Ja, det vore gott om du kunde visa oss det,' sade forargasen. 'Vi har nu redan sett hur pass kunnig du ar i att flyga, men du ar kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju handa, att du ar stark i att stracksimma.' – 'Nej, det kan jag inte beromma mig av,' sade gaskarlen. Han tyckte sig marka, att forargasen redan hade bestamt sig for att sanda hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. 'Jag har aldrig summit langre an tvarsover en margelgrav,' fortfor han. – 'Da vantar jag mig, att du ar en mastare i att springa,' sade gasen. – 'Aldrig har jag sett en tamgas springa, och aldrig har jag sjalv gjort det heller,' sade gaskarlen och gjorde saken varre, an den var.
Den store vite var nu viss om att forargasen skulle saga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket forvanad, nar hon sade: 'Du svarar modigt pa fragor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han ocksa ar okunnig i borjan. Vad sager du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi far se vad du gar for?' – 'Det ar jag mycket belaten med,' sade gaskarlen och var helt glad.
Darpa pekade forargasen med nabben och sade: 'Men vem ar det som du har med dig? En sadan som han har jag aldrig forr sett.' – 'Det ar min kamrat,' sade gaskarlen. 'Han har varit gasvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att fa med pa resan.' – 'Ja, det kan val vara bra for en tamgas,' svarade den vilda. 'Vad kallar du honom?' – 'Han har flera namn,' sade gaskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna pa i en hast, for han ville inte forrada, att pojken hade ett manniskonamn. 'Jo, han heter Tummetott,' sade han till sist. – 'Ar han av tomteslakt?' sade forargasen. – 'Vid vad tid brukar ni vildgass stalla er och sova?' sade gaskarlen hastigt och forsokte komma ifran att svara pa den sista fragan. 'Mina ogon faller igen av sig sjalva sa har dags.' Det var latt att se, att den gasen, som talade med gaskarlen, var mycket gammal. Hela fjaderdrakten var isgra utan morka streck. Huvudet var storre, benen voro grovre och fotterna mer slitna an nagon annans. Fjadrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var alderns verk. Det var bara ogonen, som tiden inte fatt makt med. De lyste klarare, liksom yngre an nagon av de andras.
Hon vande sig nu mycket hogdraget till gaskarlen. 'Vet nu, gaskarl, att jag ar Akka fran Kebnekajse, och att den gasen, som flyger narmast mig till hoger, ar Yksi fran Vassijaure, och den till vanster ar Kaksi fran Nuolja! Vet ocksa, att den andra hogergasen ar Kolme fran Sarjektjakko, och den andra vanstergasen ar Nelja fran Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi fran Oviksfjallen och Kuusi fran Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gasslingarna, som flyger sist, tre till hoger och tre till vanster, alla ar hogfjallsgass av basta att! Du ska inte ta
