skulle komma tillbaka om nagra veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, sa kunde de ju halla till i kaken, som han hade bott i, medan de vantade pa honom. En kvinna hade letat fram dorrnyckeln under troskeln och slappt in barnen. Ingen hade undrat over att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra pa att far sa dar drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte sa ovanligt haruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.
Asa hade inte svart att gora upp for sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvformannen hade blivit begraven forra sondagen. Hon hade dragits till kyrkan i Gallivare av disponentens egna hastar, och en lang procession av gruvarbetare hade foljt kistan. Vid graven hade en musikkar spelat, och en sangkor hade sjungit. Och efter jordfastningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna pa kaffe i skolhuset. Det var nagot i den vagen, som Asa gasapiga onskade for sin bror, lille Mats.
Hon hade redan sa ivrigt tankt sig in i saken, att hon nastan sag hela begravningstaget for sina ogon, men sa blev hon missmodig pa nytt och sade till sig sjalv, att det nog inte kunde bli sa, som hon ville. Inte darfor, att det skulle bli for dyrt. De hade sparat ihop sa mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en sa statlig begravning, som hon nagonsin onskade. Det svara lag dari, att hon visste, att stort folk aldrig ville ratta sig efter ett barn. Hon var inte mer an ett ar aldre an lille Mats, som sag sa liten och spad ut, dar han lag dod framfor henne. Hon var ju bara ett barn, hon ocksa. Kanske de vuxna skulle satta sig emot hennes onskningar, darfor att hon inte var annat an ett barn.
Det forsta, som Asa talade vid om begravningen, var sjukskoterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var dod, och hon hade vetat, redan innan hon oppnade dorren, att det maste vara slut med honom vid det har laget. Lille Mats hade forra eftermiddagen gatt omkring borta i gruvtrakten. Han hade statt for nara en stod dagoppning, nar gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade traffat honom. Han hade varit ensam, och han hade lange legat avsvimmad pa marken, utan att nagon hade vetat om olyckan. Till sist hade nagra karlar, som arbetade i dagoppningen, fatt bud om den pa ett besynnerligt satt. De pastodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera an en tvarhand hog, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjalpa lille Mats, som lag dar ovanfor gruvan och holl pa att forbloda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och forbunden, men det hade varit for sent. Han hade lidit sa stor blodforlust, att han inte hade kunnat leva.
Nar sjukskoterskan tradde in i stugan, tankte hon inte sa mycket pa lille Mats som pa hans syster. 'Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?' sade hon for sig sjalv. 'Hon ar val alldeles otrostlig.'
Men hon markte, att Asa varken grat eller klagade, utan helt lugnt hjalpt henne med det, som skulle goras. Systern blev mycket forvanad, men hon fick forklaring, nar Asa borjade tala med henne om begravningen.
'Nar man har haft att gora med en sadan som lille Mats,' sade Asa, for hon lade garna sina ord litet hogtidligt och lillgammalt, 'sa maste man forst och framst tanka pa att hedra honom, medan man annu kan det. Det bli val tid att sorja sedan.'
Och sa bad hon systern hjalpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde fortjana det battre an han.
Sjukskoterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finnas en trost i att tanka pa begravningen, sa var det en riktig lycka.
Hon lovade, att hon skulle hjalpa henne, och detta var en stor sak for Asa. Nu tyckte hon, att malet nastan var uppnatt, for syster Hilma var mycket maktig. Vid det stora gruvfaltet, dar sprangskotten ga alla dagar, visste ju varje arbetare, att han nar som helst kunde traffas av en kringflygande sten eller fa en lossnande berghall over sig, och darfor ville var och en garna sta val med sjukskoterskan.
Nar alltsa systern och Asa gingo omkring och bado gruvarbetarna, att de nasta sondag skulle folja lille Mats till graven, var det inte manga, som nekade. 'Det ska vi val gora, eftersom syster ber oss,' sade de.
Systern fick det ocksa lyckligt och val ordnat med massingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sangkoren. Skolhuset forsokte hon inte att fa upplatet, men eftersom det annu var varmt och stadigt sommarvader, beslots det, att begravningsgaster skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo lana bankar och bord fran godtemplarsalen och koppar och fat fran handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte anvande, sa lange som de bodde har i vildmarken, plockade for systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas pa kaffeborden.
Sa bestalldes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Lulea.
Det blev sa mycket uppstandelse for den begravningen, som Asa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick sjalva disponenten veta vad som var i gorningen.
Nar disponenten horde, att femtio gruvarbetare skulle folja till graven en tolv ars pojken, som efter allt, vad han visste, inte var annat an en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lat rent vanvettigt. Och sang och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven kladd med granris, och konfekt fran Lulea! Han skickade efter sjukskoterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. 'Det ar syns att lata den stackars flickan slosa bort sina pengar pa detta sattet,' sade han. 'Det gar inte an, att stort folk sa dar rattar sig efter ett barns infall. Ni gor er ju lojliga allihop.'
Disponenten var inte ond eller haftig. Han talade helt lugnt och bad sjukskoterskan, att hon skulle installa sangen och musiken och den langa processionen. Det var ju tillrackligt, om en nio, tio personer foljde med till graven. Och sjukskoterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels darfor, att hon inom sig maste erkanna, att han hade ratt. Det var mycken uppstandelse for en tiggarpojke. Hon hade latit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt forstand.
Sjukskoterskan gick fran disponentvillan ner till kakstaden for att saga Asa, att hon inte kunde fa det sa ordnat, som hon onskade, men det var inte med latt hjarta, for hon visste bast vad den dar begravningen betydde for det stackars barnet. Pa vagen motte hon ett par arbetarhustrur, och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade ratt. Det gick inte an att stalla till med sa mycken stat for en tiggarpojke. Det var synd om flickan forstas, men det var for mycket, att ett barn pa det dar sattet skulle fa stalla och styra. Det var riktigt val, att det inte blev nagot av med alltihop.
Hustrurna gingo sedan var och en at sitt hall och berattade saken vidare. Snart var det bekant ifran kakstaden anda bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkande genast, att detta var det enda riktiga.
Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening och denna var Asa gasapiga.
Sjukskoterskan hade verkligen haft en svar stund med henne. Asa hade inte gratit och klagat, men hon hade inte velat boja sig. Hon sade, att da hon inte hade bett disponenten om nagon hjalp, hade han ju ingenting att gora med saken. Inte kunde han forbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.
Det var forst nar flera kvinnor hade forklarat for henne, att ingen av dem skulle komma pa begravningen, nu da disponenten inte ville veta av den, som hon forstod, att hon maste ha hans tillatelse.
Asa gasapiga satt tyst en stund. Sa reste hon sig hastigt. 'Vart ska du ta vagen?' fragade sjukskoterskan. – 'Jag far val ga och tala med disponenten,' sade Asa. – 'Inte kan du tro, att han ska ratta sig efter dig,' sade kvinnorna. – 'Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska ga,' sade Asa. 'Disponenten har kanske aldrig hort talas om vad han var for en manniska.'
Asa gasapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart pa vag till disponenten. Men nu ma man veta, att det forefoll rent otroligt, att ett barn som hon skulle forsoka att rubba disponenten, som var den maktigaste mannen i Malmberget, fran vad han en gang hade faststallt som sin vilja. Och bade sjukskoterskan och de andra kvinnorna kunde inte lata bli att folja med henne pa litet avstand for att se om hon skulle ha mod att ga anda fram.
Asa gasapiga gick mittpa vagen, och det var nagot over henne, som kom manniskor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande sa allvarsam och vardig, just som en ungmo, som gar fram genom kyrkan till sin forst nattvardsgang. Pa huvudet hade hon ett stort, svart silkeklade, som hon hade arvt efter sin mor, i ena handen holl hon en hoprullad nasduk och i den andra en korg med traleksaker, som lille Mats hade forfardigat.
Nar barnen, som lekte pa vagen, fingo se henne komma gaende pa det dar sattet, sprungo de fram och ropade: 'Vart ska du ga, Asa? Vart ska du gora?' Men Asa svarade inte. Hon hade inte ens hort, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framat. Och nar barnen fragade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterfoljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. 'Lat henne ga!' sade de. 'Hon ska opp till disponenten och be, att hon far gora storbegravning efter sin bror, lille Mats.' Da grepos ocksa barnen av forfaran over att hon ville foretaga sig nagot sa dristigt, och en liten grupp av de, foljde med for att se hur det skulle avlopa.
Detta var vid sextiden pa dagen, da arbetet upphorde i gruvorna, och nar Asa hade gatt ett stycke kommo
