flera hundra arbetare vandrande med langa, bradskande steg. De sago annars varken at hoger eller vanster, nar de gingo hem fran arbetet, men nar de motte Asa, markte nagra av dem, att det var nagot ovanligt pa farde, och de fragade henne vad som stod pa. Asa svarade inte ett ord men de andra barnen skreko med hog rost vart hon amnade sig. Da tyckte nagra av arbetarna, att detta var sa modigt handlat av ett barn, att de foljde med for att se hur det skulle ga for henne.
Asa gick till kontorsbyggnaden, dar disponenten brukade sitta vid sitt arbetet anda till denna tid. Nar hon kom in i forstugan, slogs dorren upp, och disponenten stod framfor henne med hatt pa huvudet och kapp i handen, fardig att ga upp till sin middag i disponentbostaden. 'Vem vill du tala med?' fragade han, nar han sag den lilla flickan, som kom sa hogtidlig med silkeduk och hoprullad nasduk. – 'Jag ville tala med disponenten sjalv,' sade Asa. – 'Jasa, kom in da!' sade disponenten och drog sig inat rummet. Han lat dorren sta oppen, for han kunde inte tro, att flickan hade nagot langt arende. Pa sa satt kom det sig, att de som hade foljt efter Asa gasapiga och nu stodo i forstugan och pa trappan, fingo hora vad som sades inne pa kontoret.
Nar Asa gasapiga hade kommit in dit, ratade hon pa sig for det forsta, skot tillbaka huvudduken och sag upp till disponenten med sina runda barnaogon, som blickade sa allvarligt, att det skar en i hjartat. 'Det ar sa, att lille Mats ar dod,' sade hon, och rosten darrade, sa att hon inte kom langre. Men nu forstod disponenten vem han hade att gora med. 'Jasa, du ar den flickan, som vill stalla till med den stora begravningen,' sade han vanligt. 'Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir for dyrt for dig. Om jag bara hade fatt hora det forut, skulle jag genast ha avstyrt det.'
Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle borja grata, men i stallet sade hon: 'Jag skulle fraga om jag far beratta disponenten nagot om lille Mats.'
'Jag har allt redan hort er historia,' sade disponenten pa sitt vanliga stillsamma och vanliga satt. 'Du far inte tro, att jag inte tycker, att det ar synd om dig. Jag vill bara det, som ar ditt basta.'
Da ratade Asa gasapiga pa sig an mer och sade med hog, klar rost: 'Allt sedan lille Mats var nio ar, har han varken haft far eller mor, utan han har mast forsorja sig sjalv alldeles som en vuxen. Han har hallit sig for god att tigga om sa mycket som ett mal mat, utan han har alltid velat betala for sig. Han sade jamt, att det inte gick an for en karl att tigga. Har har gatt omkring pa landet och kopt opp agg och smor, och han skotte uppkopen lika bra som en gammal kopman. Han slarvade aldrig bort nagot, och aldrig gomde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute pa akern, nar han gick vall med gassen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bonderna nere i Skane brukade skicka stora pengar med lille Mats, nar han gick mellan gardarna, darfor att de visste, att de kunde lite pa honom som pa sig sjalva, sa att det ar inte ratt att saga, att lille Mats bara var ett barn, for det finns inte manga stora –
Disponenten stod och sag i golvet, utan att en muskel rorde sig i hans ansikte, och Asa gasapiga tystnade, for hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade pa honom. Nar hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade sa mycket att saga om lille Mats, men nu forefoll det henne att vara sa litet. Hur skulle hon kunna pa disponenten att forsta, att lille Mats fortjanade att begravas med samma heder som en vuxene?
'Se, nar jag ni vill kosta pa hela begravningen sjalv —,' sade Asa, och sa teg hon igen.
Da lyfte disponenten blicken och sag Asa gasapiga in i ogonen. Han matte henne och vagde henne, som den maste kunna, som har manga manniskor under sig. Han tankte pa att hon hade gatt igenom det att mista hem och foraldrar och syskon, men hon stod dar obruten annu, och det skulle nog bli en praktig manniska av henne. Men han blev radd for att lagga okad tyngd pa den borda, som hon hade att bara, for det kunde ju handa, att det bleve det halmstraet, som knackte henne. Han forstod vad det ville saga, att hon hade kommit for att tala med honom. Hon hade nog alskat den dar brodern mer an allt annat. Det gick inte av att mota en sadan karlek med ett avslag.
'Du far val ha det, som du vill da,' sade disponenten.
XLV. Hos lapparna
Begravningen var over. Alla Asa gasapigas gaster voro gangna, och hon var ensam i den lilla kaken, som tillhorde hennes far. Hon hade stangt dorren, for att hon skulle fa sitta i fred och tanka pa sin bror. Hon paminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var sa mycket, att hon inte kom att lagga sig, utan satt uppe hela kvallen och en god del av natten. Ju mer hon tankte pa brodern, desto battre forstod hon hur svart det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grat bitterligen. 'Vad ska jag ta mig till, nar jag inte mer har lille Mats?' snyftade hon.
Det var redan sent pa natten, och Asa gasapiga hade haft en trottsam dag, sa att det var inte underligt att somnen smog sig over henne, bara hon sankte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon dromde om den, som hon satt och tankte pa. Hon tyckte att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. 'Nu, Asa, ska du ga och ta reda pa far,' sade han. – 'Hur ska jag kunna gora det, nar jag inte en gang vet var han finns?' tyckte hon, att hon svarade. – 'Var inte orolig fordenskull!' sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. 'Jag ska sanda till dig en, som ska hjalpa dig.'
I detsamma som Asa gasapiga dromde, att lille Mats sade detta, knackade det pa dorren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte nagot, som hon bara horde i drommen. Men hon var sa inne i sin drom, att hon inte kunde halla reda pa vad som var verkligt och vad som var inbillning, och nar hon gick for att oppna, tankte hon: 'Nu kommer bestamt den, som lille Mats har lovat att skicka till mig.'
Om det hade varit syster Hilma eller nagon annan riktig manniska, som hade statt pa troskeln, nar Asa gasapiga oppnade dorren, skulle flickan val genast ha forstatt, att det var slut pa drommen, men nu var det inte sa, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer an en tvarhand hog. Fastan det var sa sent pa natten, var det lika ljust som om dagen, och Asa sag genast, att det var samma parvel, som hon och lille Mats hade rakat ett par ganger, medan de hade vandrat genom landet. Da hade hon blivit radd for honom, och det skulle hon ha blivit nu ocksa, om hon hade varit riktigt vaken. Men hon hade for sig, att hon annu dromde, och darfor blev hon lugnt staende. 'Jag vantade just, att det skulle bli den dar, som lille Mats skulle skicka for att hjalpa mig att finna reda pa far,' tankte hon.
Och hon hade inte sa oratt i detta, for parveln kom just for att tala med henne om hennes far. Nar han sag, att hon inte blev radd for honom, sade han henne med fa ord bade var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bara sig at for att komma till honom.
Medan han talade, vaknade Asa gasapiga sa smaningom upp till fullt medvetande, och nar han slutade, var hon alldeles vaken. Och da blev hon sa forskrackt, darfor att hon stod och talade med en, som inte horde till hennes varld, att hon inte kunde saga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hart igen dorren. Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrovat uttryck i sitt ansikte, nar hon gjorde sa, men hon kunde inte hjalpa det. Hon var alldeles ifran sig av radsla och skyndade sig att krypa i sang och dra tacket over ogonen.
Men fastan hon var sa radd for parveln, forstod hon, att han ville hennes basta, och dagen darpa skyndade hon sig att handla just sa, som han hade ratt henne.
*
Pa vastra stranden av Luossajaure, en liten sjo, som lag manga mil nordligare an Malmberget, fanns ett litet lapplager. Vid sjons sodra anda reste sig en valdig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades besta av nastan idel jarnmalm. Pa nordostra sidan lag ett annat berg, som hette Luossavara, och aven det var ett rikt jarnberg. Upp till dessa berg holl man pa att bygga jarnvag fran Gallivare, och i narheten av Kirunavara uppfordes en jarnvagsstation, hotell for resande och en massa bostader for alla de arbetare och ingenjorer, som skulle bo har, sedan malmbrytningen val hade kommit i gang. Det var en hel liten stad med glada och trevliga hus, som holl pa att resas i en trakt, som lag sa langt mot norr, att de sma forkrympta bjorkarna, som tackte marken, inte kunde fa fram bladen ur knopparna forran efter midsommar.
Vaster om sjon lag marken fri och oppen, och dar hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit lager. De hade kommit dit for nagon manad sedan, och de hade inte behovt lang tid att fa sin bostad i ordning. De hade varken sprangt eller murat for att fa god och jamn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut at sig en torr och behaglig plats nara sjon, hade de bara haft att hugga bort ett par videbuskar och jamna nagra tuvor for att fa tomtplatsen i ordning. Inte heller hade de timrat och huggit langa dagar for att resa stadiga vaggar av tra, inte hade de haft bekymmmer med takresning och taktackning, inte med bradfodring och fonsterinsattning, inte med dorrar
