och las. De hade bara behovt sla ner taltstangerna stadigt i jorden och hanga upp taltduken over dem for att ha bostaden sa gott som fardig. Och inte hade de gjort sig mycket besvar med inredning och moblering. Det viktigaste var att lagga ut litet granris och nagra hudar pa golvet och att hanga upp den stora grytan, dar de brukar koka sitt renkott, pa en kedja, som fastes uppe i toppen av taltstangerna.
Nybyggarna pa ostra sidan om sjon, som arbetade med storsta iver for att fa sina hus fardiga, innan den stranga vintern skulle borja, forvanade sig over lapparna, som hade strovat omkring haruppe i hoga norden i manga, manga hundra ar utan att tanka pa att det behovdes battre skydd mot kold och storm an tunna taltvaggar. Och lapparna undrade over nybyggarna, som gjorde sig sa mycket och sa tungt arbete, sa det inte fordras mer an att aga nagra renar och ett talt for att kunna leva.
En eftermiddag i jul regnade det alldeles forfarligt uppe vid Luossajaure och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, sa manga som de vore, krupit in i ett av talt-en och sutto kring elden och drucko kaffe.
Medan lapparna sprakade som bast vid kaffekopparna, kom en bat roende fran Kirunasidan och lade till vid lapplagret. Ur baten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton ar gammal. Lapphundarna rusade emot dem under hogt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom taltoppningen for att se vad som stod pa. Han blev glad, nar han fick se arbetaren. Det var en god van till lapparna, en vanlig och spraksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade at honom, att han skulle krypa in i taltet. 'Nu kommer du som efterskickad, Soderberg,' sade han. 'Kaffepannan star over elden. Ingen kan foreta sig nagot i regnvadret. Kom du hit och beratta nagot nytt for oss!'
Arbetaren krop in till lapparna, och med mycken moda och under mycket skratt och skamt gjordes plats for honom och flickan i det lilla taltet, som redan forut var alldeles uppfyllt av manniskor. Karlen borjade genast prata lapska med vardfolket. Flickan, som hade foljt med honom, forstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och sag forvanad pa gryta och kaffekittel, pa eld och rok, pa lappar och lappkvinnor, pa barn och hundar, pa vaggar och golv, pa kaffekoppar och tobakspipor, pa brokiga klader och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt for henne. Ingenting var sadant, som hon var van vid.
Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och maste sanka ogonen, darfor att hon markte, att alla i katan sago pa henne. Soderberg matte ha sagt nagot om henne, for nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade at hennes hall. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne pa axeln, nickade och sade pa svenska: 'Bra, bra.' En lappkvinna slog i en stor kopp kaffe, som racktes henne med mycket besvar, och en lappojke, som kunde vara ungefar lika gammal som hon, krop och slingrade mellan de sittande, tills han kom bredvid henne. Och dar lag han och bara tittade pa henne.
Flickan forstod, att Soderberg berattade for lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha onskat, att han inte talade sa mycket om henne, utan i stallet fragat lapparna om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppeholl sig hos lapparna, som hade slagit lager vaster om Luossajaure, och hon hade bett om tillatelse att fara hit upp med ett grustag, for nagra riktiga tag gingo annu inte pa den har banan, och soka efter honom. Alla, bade arbetare och forman, hade hjalpt henne pa basta satt, och en ingenjor i Kiruna hade skickat Soderberg, som kunde tala lapska, med henne over sjon for att fraga efter fadern. Hon hade hoppats, att hon skulle traffa honom, sa snart hon kom hit. Hon hade blickat fran det ena ansiktet till det andra inne i taltet, men allesammans hade hort till lappfolket. Fadern fanns inte dar.
Hon sag, att lapparna och Soderberg blevo allt allvarligare, ju langre de talade samman, och att lapparna ruskade pa huvudet och knackade sig pa pannan, som om de hade talat om nagon, som inte var vid sitt fulla forstand. Da blev hon orolig, att hon inte langre kunde utharda att sitta tyst och vanta, utan fragade Soderberg vad lapparna visste om hennes far.
'De sager, att han har gatt ut for att fiska,' sade arbetaren. 'De vet inte om han kan komma tillbaka till katalaget i kvall, men sa snart det blir battre vader, ska en av dem ga och soka honom.'
Darpa vande han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Asa skulle fa tillfalle att gora honom flera fragor om Jon Assarsson.
*
Det var morgon och vackert vader. Ola Serka sjalv, det fornamste bland lapparna, hade sagt, att han skulle ga och soka reda pa Asas far, men han gjorde sig inte brattom, utan satt nerhukad framfor katan och tankte pa Jon Assarsson och undrade hur han skulle framfora till honom budskapet, att hans dotter var kommen for att soka upp honom. Det gallde att gora detta sa, att inte Jon Assarsson blev angslig och flydde undan, for han var en besynnerlig man, som var radd for att raka barn. Han brukade saga, att han fick sa morka tankar, nar han sag dem, att han inte kunde utharda det.
Medan Ola Serka funderade, sutto Asa gasapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat pa henne forra kvallen, pa platsen framfor talten och sprakade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berattade Asa och Samefolkets liv och forsakrade henne, att de hade det battre an alla andra. Asa tyckte, att de hade det forskrackligt, och sade det ocksa. 'Du vet inte vad du ska talar om,' sade Aslak. 'Stanna hos oss en vecka bara, och du ska fa se, att vi har det lyckligaste folk pa hela jorden!' – 'Om jag stannade har en vecka, vore jag val kvavd av all roken inne i katan,' sade Asa. – 'Sag inte sa!' sade lappgossen. 'Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om nagot for dig, som kan komma dig att forsta, att ju langre du drojde bland oss, desto battre skulle du trivas har.'
Darpa borjade Aslak beratta Asa hur det hade varit pa den tiden, sa en sjukdom, som kallades svarta doden, hade gatt igenom landet. Han visste inte om den hade harjat uppe i det riktiga Samelandet, dar de nu befunno sig, men i Jamtland hade den farit fram sa grymt, att bland Samefolket, som bodde dar i skogar och fjall, hade alla dott utom en gosse pa femton ar, och av svenskarna, som bodde i adalarna, hade ingen lamnats kvar utom en flicka, som ocksa var femton ar gammal.
'Gossen och flickan hade vandrat omkring i det ode landet en hel vinter for att soka efter manniskor, och framemot varen hade de antligen rakat samman,' berattade Aslak vidare. 'Da bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle folja henne mot sodern, sa att hon skulle komma till folk av sin egen stam. Hon ville inte langre stanna i Jamtland, dar det inte fanns annat an odegardar. 'Jag ska fora dig vart du vill,' sade gossen, 'men inte forran till vintern. Nu ar det var, och mina renar drar vasterut oppat fjallen, och du vet, att vi, som hor till Samefolket, maste ga, dit vara renar for oss.'
Den svenska flickan var barn av rika foraldrar. Hon var van att bo under tak, sova i sang och ata vid bord. Hon hade alltid foraktat det fattiga fjallfolket och tyckte, att de, som bodde under den oppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var radd att vanda tillbaka till sin gard, dar det inte fanns annat an doda. 'Lat mig da atminstone draga med dig oppat fjallen,' sade hon till gossen, 'sa att jag slipper ga har ensam utan att hora en manniskorost!' Detta sade gossen garna ja till. Hjorden langtade efter det goda fjallbetet och gick varje dag langa strackor. Det var ingen tid att resa opp talt. Men fick kasta sig ner och sova pa snon de stunder, da renarna stannade for att beta. Djuren kande sunnanvinden rista i deras pals, de visste, att den pa nagra fa dagar skulle feja bort snon fran fjallsluttningarna. Flickan och gossen maste skynda efter dem genom snon, som holl pa att smalta, och over bristande isar. Nar de hade hunnit sa hogt oppat bergen, att barrskogen upphorde och de forkrympta bjorkarna tog vid, vilade de ut nagra veckor, under vantan pa att snon skulle smalta pa de ovre fjallvidderna. Sedan drog de opp till dessa. Flickan klagade och pustade och sade manga ganger, att hon var sa trott, att hon maste vanda om ner till adalarna, men hon foljde anda med, hellre an att bli lamnad ensam utan en levande manniska i sin narhet.
Nar de var komna opp pa fjallvidderna, reste gossen ett talt at flickan pa en vacker, gron plats, som sluttade mot en fjallback. Da kvallen var inne, fangade han renkorna med kastlina, mjolkade dem och gav henne mjolk att dricka. Han letade fram torkat renkott och renost, som hans folk hade glomt daroppe pa hojden, nar de hade varit dar forra sommaren. Flickan klagade alltjamt och var aldrig nojd. Hon ville varken ata torkat renkott eller renost eller dricka renmjok. Hon kunde inte vanja sig vid att sitta nerhukad under taltet eller att ligga pa marken med bara en renhud och litet ris till badd. Men fjallfolkets son skrattade at hennes jammer och fortfor att vara god mot henne.
Om nagra dagar kom flickan fram till gossen, nar han mjolkade renkorna, och bad att fa hjalpa honom. Hon foretog sig ocksa att gora opp eld under grytan, dar renkottet skulle kokas, att bara vatten och att ysta. De hade nu en tid. Vadret var varmt, och det var latt att fa mat. De gick tillsammans att satta snaror for faglarna, metade laxoring i forsen och plockade hjortron pa myren.
Nar sommaren var slut, flyttade de sa langt nerat fjallen, att de nadde gransen mellan barrskog och lovskog, och dar slogo de lager pa nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strangt arbete alla dagar, men det var ocksa en god tid med annu battre tillgang pa mat an pa sommaren. Nar snon kom och isarna borjade lagga sig over
