vanta in honom, nar jag nu ar hitkommen,' sade han, som kallade sig Handfaste. – 'Jag har ratt dig, sa gott jag forstar,' sade husmodern, 'nu far du folja dig egen vilja. Satt dig har pa banken, sa ska jag ga och hamta dig en valkomstdryck!'
Kvinnan tog nu ett valdigt mjodhorn och begav sig till rummets innersta vra, dar mjodtunnan lag. Inte heller denna syntes gasten sardeles betydlig, men nar kvinnan drog ur tappen, stortade mjodet ner i hornet med ett dan, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville satta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjodet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strommade ner pa golvet. Jattekvinnan gjorde ett nytt forsok att satta i tappen, men misslyckades ater. Da kallade hon framlingen till hjalp. Kom hit och satt tappen i tunnan!' Gasten skyndade genast fram for att hjalpa. Han tog tappen och sokte tvinga in den i halet, men mjodet skot ater ut den, kastade den langt framat rummet och fortfor att oversvamma golvet.
Gang pa gang gjorde Handfaste om forsoket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifran sig. Hela golvet stod nu tackt av mjod, och for att fa det dragligare i stugan foretog sig den frammande att rita upp djupa faror, dar mjodet kunde flyta. Han gjorde vagar for mjodet i harda berghallen, sasom bar om varen gora vagar i sanden for snovattnet, och har och dar stampade han med foten upp djupa halor, dar vatskan kunde samla sig. Jattekvinnan stod tyst under tiden, och hade gasten blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med hapnad och forskrackelse sag pa arbetet. Men nar han val var fardig, sade hon med gackande rost: 'Jag tackar sig, Handfaste. Jag ser, att du gor, sa gott du kan. Husbonden brukar eljest hjapa mig att satta i tappen. Det ar inte att begara, att alla ska aga hans styrka, men nar du inte rar med detta, tycks det mig bast, att du genast drar sina farde.' – 'Inte vill jag ga, forran jag har framfort mitt arende,' sade den frammande, men han sag skamsen och nedslagen ut. – 'Sla dig da ner dar pa banken,' sade kvinnan, 'sa ska jag satta grytan pa elden och koka grot at dig!'
Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men nar groten var nastan fardig, vande hon sig till gasten. 'Nu marker jag, att mjolet haller pa att ta slut, sa att jag kan inte fa groten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som star bredvid dig, ett par slag? Det ligger sad mellan stenarna. Men du far ta i med alla krafter, for kvarnen gar just inte latt.'
Gasten lat inte langre bedja sig, utan forsokte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara sardeles stor, men nar han fattade om handtaget och ville fora stenen runt, gick den sa trogt, att han inte kunde rubba den. Han maste anvanda hela sin styrka och formadde anda inte draga den mera an ett varv.
Jattekvinnan sag pa under hapen tystnad, sa lange som han arbetade. Men nar han lamnade kvarnen, sade hon: 'Nog brukar jag fa battre hjalp av min husbonde, nar kvarnen inte vill ga runt. Men ingen kan begara, att du ska gora mera, an du har krafter till. Ser du nu inte sjalv, att det vore bast for dig att undvika att raka den, som kan mala sa mycket han vill pa den har kvarnen?' – 'jag tro nog anda, att jag vill invanta honom,' sade Handfaste och talade ratt lagmalt och saktmodigt. – 'Satt dig da i lugn borta pa banken, medan jag gor i ordning en god badd at dig,' sade jattekvinnan. 'for du lar nog bli tvungen att stanna har over natten!' Hon baddade med manga bolstrat och dynor och onskade gasten en god somn. 'Jag ar radd for att du ska finna badden val hard,' sade hon, 'men min husbonde vilar pa ett sadant lager var natt.'
Nar nu Handfaste ville stracka ut sig pa badden, kande han sa manga knolar och ojamnheter under sig, att det inte var tanke pa att sova. Han forsokte att vrida och vanda sig, men kunde inte fa trevnad i badden. Han tog sig da for att kasta ut sangkladerna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro anda till morgonen.
Men nar solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lamnade jatteboningen. Han vandrade over gardsplanen ut genom grinden och skot igen den efter sig. Med detsamma stod jattekvinnan bredvid honom. 'Jag ser, att du amnar att ga din vag, Handfaste,' sade hon. 'Det var nog ocksa ditt basta rad.' – 'Om din husbonde kan sova pa en sadan badd, som du har rest at mig i natt,' sade Handfaste buttert, 'vill jag inte traffa honom. Han maste vara en man av jarn, som ingen kan ra pa.'
Jattekvinnan stod och lutade sig mot grinden. 'Nar du nu ar utanfor min gard, Handfaste,' sade hon, 'sa vill jag beratta dig, att din fard opp till oss jattar inte har varit sa foga beromlig, som du sjalv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vagen lang genom var stuga, for det var hela den bergvidd, som kallas Jamtland, som du gick fram over. Inte heller var det markvardigt, att du hade svart att satta tappen i tunnan for det var allt det vatten, som forsar ner fran snofjallen, som strommade emot dig. Och nar du ledde vattnet fram over vart stuggolv, skapade du faror och fordjupningar, som nu ar alvar och sjoar. Det var inte nagot litet prov pa styrka du gav, nar du vred kvarnen ett varv, for mellan stenarna lag det inte sadeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du sa mycket, att hela bergvidden har blivit betackt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den badd, som jag hade rett at dig, forvanar mig inte heller, for jag hade baddat den med stora, kantiga fjalltoppar. Dessa har du nu kastat ut over halva landet, och kanske att manniskorna inte blir sa tacksamma for detta som for det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farval, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta harifran till en ort, dit du inte sa latt kan komma och halsa pa oss.'
Allt detta horde vandraren med vaxande vrede, och nar jattekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i baltet. Men innan han annu hade hunnit lyfta den, var kvinnan forsvunnen, och dar jattegarden hade legat, syntes ingenting annat an en gra bergvagg. Men vad som fanns kvar, det var de maktiga floder och sjoar, som han hade gjort plats for pa bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade sondersmulat. Kvar voro ocksa de harliga fjallen, som ge Jamtland dess skonhet, och som at alla, som gasta dem, skankte styrka, sundhet, gladje, mod, levnadslust, sa att ingen av Asa-Tors bragder synes fornamligare an den, som han utforde, nar han kastade ut fjallmassorna, allt ifran Frostviksfjallen i norr till Helagsfjallet i soder, allt ifran Oviksfjallen strax bortom Storsjon anda till Sylarna vid riksgransen.
XLVII. Sagner fran Harjedalen
Pojken blev orolig, darfor att turisterna stannade sa lange i utsiktstornet. Marten gaskarl kunde inte komma och hamta honom medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgassen hade bratt att fortsatta resan. Mittunder berattelsen hade han tyckt sig hora gaskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgassen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vagat sig fram till balustraden for att ta reda pa hur saken forholl sig.
Nar turisterna antligen voro gangna och pojken kunde krypa fram ur sitt gomstalle, sag han inga vildgass nere pa marken, och ingen Marten gaskarl kom och hamtade honom. Han ropade: 'Var ar du? Har ar jag,' sa hogt han formadde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ogonblick, att de hade overgivit honom, men han var radd, att de hade rakat ut for en olycka och undrade hur han skulle bara sig at for att ta reda pa dem, da Bataki, korpen slog ner bredvid honom.
Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att halsa Bataki med ett sa glatt valkommen, som han nu gjorde. 'Kara Bataki,' sade han. 'var det var val, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Marten gaskarl och vildgass.' – 'Jag kommer just med halsningar fran dem,' svarade korpen. 'Akka markte, att en jagare strovade omkring har pa berget, och darfor tordes hon inte stanna och vanta pa dig, utan har rest i forvag. Satt dig nu opp pa min rygg, sa ska du vara hos dina vanner om en liten stund!'
Pojken satte sig med all hast till ratta pa korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgassen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha vackt den till liv pa nytt. Sma latta dunstslojor hojde sig pa en gang ur sjon, ur akrarna och ur skogen. De tatnade och bredde ut sig med forunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, boljande dimmor.
Bataki flog ovanfor dimman i klar luft och stralande solsken, men vildgassen matte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omojligt att fa syn pa dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte nagot svar. 'Det har var da en riktig otur,' sade Bataki till sist. 'Men vi vet ju, att de far mot soder, och sa snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda pa dem.
Pojken var allt bedrovad over att ha blivit skild fran Marten gaskarl just nu, nar de befunno sig pa resa och den stora vite kunde raka ut for alla mojliga faror. Men nar han hade suttit och angslats ett par timmar, sade han till sig sjalv, att annu hade ju ingen olycka skett, och da var det inte vart att forlora sitt goda humor.
