Just i detsamma horde han en tupp gala nere pa jorden, och genast lutade han sig over korpryggen och ropade: 'Vad heter landet, som jag far fram over? Vad heter landet, som jag far fram over?' – 'Det heter Harjedalen, Harjedalen, Harjedalen,' gol tuppen. – 'Hur ser det ut nere hos er?' fragade pojken. – 'Fjall i vaster, skog i oster, bred adal genom hela landet,' svarade tuppen. – 'Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig,' ropade pojken.
Nar han rest annu en stund, horde han en kraka kraxa nere i dimman. 'Var finns det for manniskor i det har landet?' ropade han. – 'Praktigt och bra bondfolk,' svarade krakan, 'praktigt och bra bondfolk.' – 'Vad har de for sig?' fragade pojken. 'Vad har de for sig? – 'De skoter boskap och hugger skog,' kraxade krakan. – 'Tack ska du ha! Du gor bra reda for dig,' ropade pojken.
Ett stycke langre fram horde han, att en manniska trallade och sjong nere i dimman. 'Finns det nagon stor stad i det har landet?' fragade pojken. – 'Vad... Vad... vem ar det, som ropar?' genmalde manniskan. – 'Finns det nagon stad i det har landskapet?' upprepade pojken. – 'Jag vill veta vem det ar, som ropar,' skrek manniskan. – 'Jag kunde val tro, att jag inte skulle fa nagot besked, nar jag fragade en manniska,' ropade pojken.
Det drojde inte lange efter detta, forran dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken sag nu, att Bataki flog fram over en bred floddal. Det var grant landskap med hoga fjall har som i Jamtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanfor bergen. Det var langt mellan byarna, och akrarna voro sma. Bataki foljde floden mot soder, anda tills de kommo i narheten av en by. Dar slog han ner pa en stubbaker och lat pojken stiga av.
'Pa den har marken har det vuxit korn i sommar,' sade Bataki. 'Se efter om du inte kan finna nagot atbart!' Pojken lydde radet, och det drojde inte lange, forran han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och at, borjade Bataki spraka med honom.
'Ser du det dar stora, granna fjallet, som reser sig ratt i soder?' fragade han. – 'Ja, nog ser jag det alltid,' svarade pojken. – 'Det heter Sonfjallet,' fortfor korpen, 'Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar dar forr i tiden.' – 'Det var nog en god tillflyktsort for dem,' medgav pojken. – 'Manniskorna, som bodde harnere i adalen, hade det allt svart med dem manga ganger,' sade Bataki. – 'Kanske du kommer ihag nagon bra varghistoria, som du kunde beratta mig?' sade pojken.
'Jag har hort, att for lange i varlden sedan skulle vargarna ifran Sonfjallet ha overfallit en karl, som var ute for att salja laggkarl,' sade Bataki. 'Han var fran Hede, en by, som ligger har i adalen nagra mil hogre opp, an vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, nar han for pa Ljusnans is. Det var val en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra hast, sa att han hade inte mycket hopp om att komma undan.
Men nar karlen horde vargarna tjuta och sag vilken stor skara det var, som han hade efter sig, forlorade han all besinning och tankte inte en gang pa att han borde kasta byttor och saar och kar ner fran lasset for att latta det. Han bara piskade pa hasten, och den gjorde sa god fart det nagonsin kunde, men karlen markte snart, att vargarna vann pa den. Stranderna var odsliga, och han hade ett par mil till narmaste gard. Han vantade inte annat, an att hans sista stund var kommen, och kande, att han blev stel av skrack.
Medan han satt sa dar forlamad, fick han se, att nagot rorde sig mellan granruskorna, som var nersatta pa isen for att utmarka vagen. Och nar han sag vem det var, som gick dar, tyckte han, att skracken, som lag over honom, blev mangdubbelt storre, an den hade varit forut.
Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jamt stryka omkring pa vagar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, sa att han kunde kanna igen henne pa langt hall.
Gumman vandrade ratt emot vargarna. Det matte ha varit sa, att sladen skymde bort dem for henne, och Hedebon forstod strax, att om han korde forbi utan att varna henne, skulle hon falla ratt i gapet pa vilddjuren, och medan de slete sonder henne, kunde han sjalv hinna undan.
Hon gick langsamt, lutad over en kapp. Det var tydligt, att hon var forlorad, om han inte hjalpte henne. Men ocksa om han stannade och late henne stiga opp pa sladbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli raddad fordenskull. Tog han opp henne i sladen, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att bade han och hon och hasten skulle bli dodade. Han undrade om det inte var rattast att uppoffra ett liv for att kunna radda tva andra.
Allt det dar stod for honom i samma ogonblick, som han sag gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann ocksa att tanka pa hur det skulle bli for honom efterat, om han skulle komma att angra, att han inte hade bistatt den gamla, eller om folk skulle fa veta, att han hade mott henne och inte lamnat hjalp.
Det var en svar frestelse han hade rakat ut for. 'Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mott henne,' sade han for sig sjalv.
I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hasten spratt till, satte av som i sken och stortade forbi tiggargumman. Ocksa hon hade hort vargtjutet, och nar Hedebon korde forbi, sag han, att hon visste vad som forestod henne. Hon hade statt stilla, munnen hade oppnat sig till ett skrik, och armarna hade strackt sig ut efter hjalp, men han hade varken ropat eller forsokt att kasta sig opp pa lasset. Det matte ha varit nagot, som hade forstenat henne. 'Det var val jag, som sag ut som ett troll, nar jag for forbi henne, tankte karlen.
Han forsokte kanna sig nojd nu, nar han var saker om att komma undan. Men med detsamma borjade det svida och varka i brostet pa honom. Han hade aldrig forr gjort nagot vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var forstort. 'Nej, det far ga, hur det vill,' sade han och holl in hasten, 'men jag kan inte lamna henne ensam med grabenen.'
Det var med stor svarighet han fick hasten att vanda, men det lyckades anda, och han korde snart fatt gumman. 'Kom fort opp pa sladbottnen!' sade han och talade hart, for han var om pa sig sjalv, darfor att han inte hade lamnat gumman at sitt ode. 'Du kunde val nagon gang halla dig hemma, ditt gamla troll,' sade han. 'Nu far bade Svarten och jag ga at for din skull.'
Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. 'Svarten har gatt fem mil forut i dag,' sade han, 'sa att du kan forsta, att han snart ska trottna, och lasset har inte blivit lattare, sedan du har kommit opp pa det.'
Sladmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat horde han hur vargarna flasade, och han forstod, att nu hade grabenen hunnit opp honom. 'Nu ar det slut med oss,' sade han. 'Det var inte till mycken gladje varken for dig eller mig, att jag forsokte fralsa dig, Finn-Malin.'
Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som ar van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varfor du inte kastar av laggkarlen och lattar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.' Hedebon forstod, att detta var ett klokt rad, och blev bara hapen, att han inte hade tankt harpa forut. Han lat gumman skota tommarna, lossade repet, som holl fast laggkarlen, och kastade ner dem. Grabenen var alldeles inpa sladen. Men nu stannade de for att undersoka det, som vraktes ut pa isen, och de resande fick pa nytt litet forsprang.
'Om inte detta hjalper, sa forstar du val, att jag ger mig sjalvmant at vargarna,' sade gumman, 'sa att du kan komma undan.' Nar hon sade detta, holl karlen pa att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner fran langsladen. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig for att kasta ut karet. Men i sjalva verket var hans tankar upptagna av nagot helt annat. 'Hast och karl, som ingenting felar, ska val inte behova lata en gammal kvinna bli oppaten av vargarna for deras skull,' tankte han. 'Det maste finnas nagon utvag till raddning. Ja, visst finns det nagon. Det ar bara det hindret, att jag inte kan hitta reda pa den.'
Han begynte omigen skjuta pa bryggkaret, men sa hejdade han sig pa nytt och slog till ett skratt.
Gumman sag forskrackt pa honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade at sig sjalv, darfor att han hade varit sa dum hela tiden. Det var det enklaste i varlden att radda dem alla tre. Han kunde inte forsta, att han inte hade tankt ut det forut.
'Hor nu val pa vad jag sager dig, Malin!' sade han. 'Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig sjalvmant for vargarna. Men det behover du inte gora, for jag vet nu hur vi ska bli hjalpta alla tre utan att satta nagons liv i fara. Kom ihag, att vad jag an ma gora, sa sitter du stilla pa sladen och kor ner till Linsalls by! Dar vacker du folket och talar om, att jag ar ensam harute pa isen med tie graben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjalper mig.'
Karlen vantade nu, tills vargarna var alldeles inpa sladen. Da valte han det stora karet ner pa isen, sprang sjalv efter och krop in under det.
Det var ett valdigt kar. Det var sa stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas dari. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och forsokte att valta det. Men karet var for tungt och stadigt. De kunde inte komma at honom, som lag darinne.
