En av varmlanningarna vande sig hastigt mot den nykomne. 'Du ar val en finne, efter du vandrar omkring sa har langt oppe i skogen?' – 'Jo, jag ar val det,' sade gubben. – 'Det var riktigt bra,' sade karlen. 'Jag har alltid hort, att ni finnar skulle ha mera forstand an annat folk.' – 'Gott rykt ar battre an guld,' erkande finngubben. – 'Vi sitter har och gralar om vilken del av Varmland som ar den yppersta. Jag undra om du ville ata dig att slita tvisten, sa att vi slipper att bli osams for den har sakens skull?' – 'Jag ska doma, sa gott jag forstar,' sade finngubben. 'Men ni far ha talamod med mig, for jag maste forst beratta en gammal historia.'
'Det var en gang sa,' sade finnen och slog sig med detsamma ner pa en sten, 'att landet, som lag norr om Vanern, sag alldeles anskramligt ut. Det var sa fullt av kala berg och branta kullar, att det var omojligt att bo och leva dar. Vagar kunde inte banas och akrar inte rojas. Men landet, som lag soder om Vanern, var gott och lattbrukat da for tiden, som det ar an i dag.
Nu hande det, att det fanns en storkarl dar i soder, som agde sju soner. Alla sonerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det radde ofta ofrid mellan dem, darfor att var och en ville raknas for mer an ovriga.
Fadern tyckte inte om det standiga kivet, och for att fa slut pa det kallade han en dag sonerna till sig och fragade dem om de ville ga in pa att han fick satta dem pa prov for att utrona vilken av dem som var den fornamste.
Jo, det ville sonerna visst. De onskade ingenting hogre.
'Da ska vi stalla pa detta viset,' sade fadern. 'Ni vet, att norr om den har lilltjarnen, som vi kallar Vanern, har vi en utmark, som ar sa full av tovor och smasten att vi inte har nagon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och ploja sa mycket, som ni kan hinna med pa en dag. Nar det blir kvall, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det basta arbetet.'
Solen hade inte forr kommit opp nasta morgon, an de sju broderna stod fardiga med hastar och plogar. Det var grant att de dem, nar de korde ut till arbetet. Hastarna var ryktade, sa att det glanste av dem, plogbladen blankte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, anda tills de kom ner till Vanern. Da vek ett par av dem at sidan men den aldste korde ratt pa. 'Inte ar jag radd for en sadan har liten vattenpuss,' sade han om Vanern.
Nar de andra sag, att han var sa modig, ville de inte visa sig samre. De stallde sig pa plogarna och drev hastarna ut i vattnet. Det var stora hastar, och det drojde en god stund, innan de forlorade fotfastet och maste simma. Plogarna flot pa vattnet, men det lag i slap efter plogen, och ett par maste vada, men alla kom over och tog genast itu med att ploja opp utmarken, som inte var nagot annat an den landstrackan, som sedan har blivit kallad Varmland och Dal. Den aldste skulle ploja mittfaran, de tva nast aldste stallde sig pa omse sidor om honom, de tva, som var narmast dem i alder, tog plats bortom dem, och de tva yngsta plojde var sin fara, den ene vid vastra kanten av utmarken och den andre vid den ostra.
Den aldste brodern plojde till en borjan en rak och bred fara, for marken nere vid Vanern var ganska jamn och lattbrukad. Det gick raskt undan, anda tills han rakade pa en sten, som var sa stor, att han inte kunde komma forbi den, utan maste lyfta plogen opp pa den. Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fara. Men om en stund kom han till sa hard mark, att han maste lyfta plogen. Detta hande honom an en gang, och han forargade sig over att han inte kunde fa faran lika bred och djup hela vagen. Till sist blev grunden sa stenig, att han maste noja sig med att bara rispa opp den en smula med plogbilen. Pa sa satt kom han dock anda opp till norra gransen av utmarken, och dar satte han sig att invanta fadern.
Den andre av broderna borjade ocksa ploja en bred och djup fara, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, sa att han kunde fullfolja den utan avbrott. Har och dar korde han oppfor nagra klyftor, och ju langre norrut han nadde, desto fler krokar maste han gora, och desto smalare blev faran. Men han hade sa god framfart, att han inte en gang stannade vid gransen, utan korde ett gott stycke langre, an han hade behovt.
Den tredje brodern, han, som stod till vanster om den aldste, gick det ocksa bra for i borjan. Han fick opp en fara, som var bredare an nagon av de andra, men snart motte han sa dalig mark, att han maste vika av mot vaster. Sa fort det var mojligt, korde han mot norr pa nytt, plojde bade djupt och brett, men blev hejdad, langt innan han hade natt till gransen. Inte ville han bli staende mitt i marken, utan vande hastarna och tog av at annat hall. Men inom kort var det sa stangt omkring honom, att han maste stanna. 'Den har faran blir val den samsta,' tankte han, nar han satte sig ner pa plogen for att vanta pa fadern.
Det kan vara detsamma att tala om hur det fick for de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plojde i mitten, hade haft det svart, men de, som gick fram i oster och vaster om dem, hade det an samre, for darborta var utmarken sa full av stenros och moras, att det var omojligt att fa raka och jamna faror. Om de tva yngsta far man saga, att de bara vande och krokte, men de gjorde anda ett betydligt arbete.
Nar kvallen kom, satt de sju broderna trotta och modfallda vid slutet av var sin fara och vantade.
Sa kom fadern gaende. Han kom forst till den, som hade arbetat langst vasterut.
'God kvall!' sade fadern, nar han kom. 'Hur har det gatt med arbetet?' – 'Det har gatt klent,' sade sonen. 'Det var en svar utmark, den har, som ni gav at oss att ploja.' – 'Jag tror, att du sitter med ryggen at arbetsfaltet,' sade fadern. 'Vand dig om, sa att du kan se vad du har utrattat! Det ar inte sa litet, som du tror.'
Och nar sonen sag sig tillbaka, markte han, att dar han hade gatt fram med sin plog, hade uppstatt praktiga dalar med sjoar pa dalbottnen och vackra, skogiga dalvaggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks harad i Varmland och plojt opp bade Laxsjon och Lelangen och Stora Le och de tva Silarna, sa att fadern hade alla skal att vara nojd med honom.
'Nu ska vi ga bort och se vad de andra har haft for sig,' sade fadern. Den nasta sonen, som den kom till – det var han, som var dem femte i ordningen -, hade plojt opp Josse harad och sjon Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plojt opp Varmeln, den aldsta Fryksdalen och Frykensjoarna, den nast aldste Alvdalen med Klaralven. Den fjarde hade haft ett svart arbete borta i Bergslagerna och plojt opp Yngen och Daglosen forutom en mangd andra sma sjoar. Den sjatte hade foljt en besynnerlig fara. Forst hade han rojt plats for den stora sjon Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fara, dar Letalven hade tagit plats, och darefter hade han rakat komma over gransen och gatt och hackat opp smasjoar inne i Vastmanlands bergslager.
Nar fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde doma, hade de gjort ett sa gott arbete, att han hade skal att vara nojd med det. Landet var nu inte langre en utmark, utan kunde val brukar och bebos. De hade skapat manga fiskrika sjoar och fruktbara dalbottnar. Alvar och aar gjorde fall, som kunde dra kvarnar, sagar och stangjarnshammare. Pa asarna mellan farorna fanns det plats for skog till bransle och kolning, och nu gavs det ocksa mojlighet att bana vagar fram till de stora jarnmalmsfalten borta i Bergslagerna.
Sonerna var glada att hora detta, men nu ville de ocksa veta vems fara som var ypperst.
'I ett plogland som detta,' sade fadern, 'ar det av storre vikt, att alla faror passar val intill varandra, an att en ar former an de ovriga. Jag tror, att den, som kommer till de langa, smala sjoarna i Nordmarken och pa Dal, maste erkanna, att han sallan har sett nagot skonare. Men anda ska han efterat tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Varmeln. Nar han dar har levat i oppen och glad bygd en tid, lar han tycka om att byta ut den mot de langa, tranga dalarna langs med Fryken och Klaralven. Och om han trottnar ocksa pa dessa, bli han nog glad att traffa de mangformade sjoarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och ar sa talrika, att ingen kan behalla dem i minnet. Efter de sondersplittrade sjoarna blir han sakert glad att mota en stor och vid vattenyta som Skagerns. Och nu vill jag saga er, att pa samma satt som med plogfaror ar det med soner. Ingen far blir glad over att en ar former an de andra. Men kan han vanda sina blicka med samma gladje fran den yngsta till den aldste, da kanner han frid i sinnet.''
XLIX. En liten herrgard
Vildgassen foljde Klaralven sa langt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av vasterut mot Fryksdalen. Innan de annu hade hunnit fram till sjon Fryken, borjade det morkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe pa en skogshojd. Myren var nog ett gott nattkvarter for vildgass, men pojken tyckte, att dar var ruskigt och ratt, och ville garna ha en battre sovplats. Medan han annu var kvar uppe i luften, hade han sett, att det lag gardar nedanfor asen, och han begav sig med all hast astad for att soka upp dem.
Det var langre vag, an han hade trott, och han var flera ganger frestad att vanda. Men antligen glesnade skogen omkring honom, och han kom till en landsvag, som lopte fram i skogsbrynet. Fran vagen ledde en vacker
