borjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut oar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagsklader och statar sedan med stora ektrad och lindar och kastanjer och med blommande lovangar och blir sa grann som en herrgardspark. Och da den moter havet, ar den sa forandrad, att den inte kan kanna igen sig sjalv.
Allt det dar kan man ju inte riktigt se, forran det blir sommar, men pojken markte anda hur mild och vanlig naturen var, och han borjade kanna sig lugnare an forut pa natten. Da horde han plotsligt ett starkt och hemskt tjut nerifran badhusparken. Och nar han reste sig upp, sag han en rav sta i det vita manskenet pa planen under balkongen. For Smirre hade foljt efter gassen an en gang. Men nar han hade funnit platsen, dar de hade stallt sig, hade han forstatt, att nu var det omojligt att komma at dem pa nagot satt, och da hade han inte kunnat lata bli att tjuta av forargelse.
Nar raven tjot pa detta satt, vaknade den gamla Akka, forargasen, och fastan hon nastan ingenting kunde se, tyckte hon sig anda kanna igen rosten. 'Ar det du Smirre, som ar ute i natt?' sade hon. – 'Ja,' sade Smirre, 'det ar jag, och jag vill nu fraga vad ni gass tycker om den natt, som jag har skaffat er.' – 'Ar det din mening att saga, att det ar du, som har sant emot oss bade marden och uttern?' fragade Akka. – 'En god bragd ska inte fornekas,' sade Smirre. 'Ni ha en gang lekt gasleken med mig. Nu har jag borjat leka ravleken med er, och jag ar inte sinnad att upphora med den, sa lange som en enda av er finns i livet, om jag sa skulle nodgas folja er over hela landet.' – 'Du, Smirre, borde anda tanka pa om det ar ratt av dig, som ar vapnad med bade tand och klo, att pa detta satt forfolja oss, som ar forsvarslosa,' sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lat radd, och han sade hastigt: 'Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den dar Tummetott, som nu sa manga ganger har statt mig emot, sa lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska da aldrig mer forfolja varken dig eller nagot av de dina.' – 'Inte kan jag ge dig Tummetott,' sade Akka. 'Fran den yngsta till den aldsta av oss vill vi garna ge vara liv for hans skull.' – 'Haller ni honom sa kar,' sade Smirre, 'da lovar jag dig, att han ska bli den forsta av er, som jag ska krava hamnd pa.'
Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsant ett par vralande till, blev allt tyst. Pojken lag alltjamt vaken. Nu var det Akkas ord till raven, som hindrade honom fran att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle fa hora nagot sa stort, som att nagon ville vaga livet for hans skull. Fran den stunden kunde det inte mer sagas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om nagon.
IX. Karlskrona
Det var en kvall i Karlskrona, nar det var mansken. Det var vackert och lugnt, men forut pa dagen hade det stormat och regnat, och manniskorna trodde visst, att ovadret fortfor annu, for knappt nagon enda av dem hade vagat sig ut pa gatan.
Medan staden lag dar sa odslig, kommo Akka, vildgasen och hennes flock flygande over Vammon och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena kvallen for att soka sig en saker sovplats i skargarden. De kunde inte stanna pa land, darfor att de blevo storda av Smirre rav, varhelst de slogo ner.
Nar nu pojken red fram hogt uppe i luften och sag pa havet och skargarden, som bredde ut sig framfor honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spoklikt ut. Himlen var inte langre bla, utan den valvde sig over honom som en kupa av gront glas. Havet var mjolkvitt. Sa langt som han kunde se, rullade det sma vita vagor med silverskimmer pa topparna. Mitt i detta vita lago de mangfaldiga skargardsoarna alldeles kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller sma, vare sig att de voro jamna som angar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och med boningshus och kyrkor och vaderkvarnar, som annars bruka vara vita eller roda, avtecknade sig svarta mot den grona himlen. Pojken tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen till en annan varld.
Han tankte just, att denna natt ville han halla sig tapper och inte bli radd, da han fick se nagot, som riktigt skramde honom. Det var en hog klippo, som var tackt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram flackar av klart, skimrande guld. Han kunde inte lata bli att tanka pa Maglestenen vid TrolleLjungby, som trollen ibland lyfte upp pa hoga guldpelare, och han undrade om det har var nagot i samma vag,
Men stenarna och guldet hade det val anda gatt an, om det inte hade legat sa mycket otyg i vattnet runt omkring on. Det sag ut som valar och hajar och andra stora havsdjur, men pojken forstod, att det var havstrollen, som hade samlat sig kring on och amnade kravla sig upp pa den for att strida med landtrollen, som bodde dar. Och de pa land voro nog radda, for han sag hur en stor jatte stod overst pa toppen av on och strackte upp armarna liksom i fortvivlan over all den olycka, som skulle overga honom och hans o.
Pojken blev inte litet forskrackt, nar han markte, att Akka borjade sanka sig just over den dar on. 'Nej, for all del! Dar ska vi val inte sla ner,' sade han.
Men gassen fortfor att sanka sig, och snart maste pojken forvana sig over att han hade kunnat se sa galet. De stora stenblocken voro for det forsta ingenting annat an hus. Hela on var en stad, och de lysande guldflackarna voro lyktor och upplysta fonsterrader. Jatten, som stod hogst pa on och strackte upp armarna, var en kyrka med tva tvara torn, och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro batar och fartyg av alla slag, som lago fortojda runt omkring on. Pa den sidan, som lag at land, funnos mest roddbatar och segelslupar och sma kustangare, men vid den sidan, som vette at havet, lago pansarkladda krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakatlutande skorstenar, andra langa och smala och sa formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.
Vad kunde nu detta vara for en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut, darfor att han sag de manga krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att gora med andra an de galejor, som han hade latit segla i landsvagsdiket. Han hade mycket val reda pa den staden, dar det lag sa manga krigsfartyg, inte kunde vara nagot annat an Karlskrona.
Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och sa lange som han hade levat, hade han var dag berattat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se dar i staden. Har kande pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle fa se allt detta, som han hade hort sa mycket talas om.
Men han fick bara se en skymt av tornen och befastningarna, som stangde inloppet till hamnen, och av de manga byggnaderna pa varvet, innan Akka slog ner pa det ena av de platta kyrktornen.
Det var nog en saker plats for dem, som ville komma undan en rav, och pojken borjade undra om han inte kunde vaga att krypa in under gaskarlens vinge for denna enda natt. Jo, det kunde han bestamt, det voro allt gott for honom att fa sova en smula. Han skulle forsoka att fa se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.
*
Pojken tyckte sjalv, att det var besynnerligt, att han inte kunde halla sig stilla och vanta till nasta morgon med att se fartygen. Han hade visst inte sovit i fem minuter, forran han gled fram under vingen och klattrade utmed askledaren och vattenrannorna anda ner till marken.
Han stod snart pa ett stort torg, som utbredde sig framfor kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och likasa besvarligt for honom att vandra over, som det ar for stort folk att ga pa en tuvig ang. Sadana, som aro vana att halla till i vildmarken eller bo langt borta pa landet, kanna sig alltid angsliga, nar de komma in i en stad, dar husen sta raka och stela och gatorna ligga oppna, sa att var och en kan se den, som gar dar. Och pa samma satt gick det nu med pojken. Nar han stod pa det stora Karlskrona torg och sag pa Tyska kyrkan och radhuset och Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifran, sa kunde han inte annat onska, att han vore tillbaka uppe pa tornet hos gassen.
Lycka var det, att det var alldeles tomt pa torget. Dar fanns ingen manniska, om man inte skulle rakna en staty, som stod dar pa en hog fotstallning. Pojken sag lange pa statyn, som forestallde en stor, grov karl i trekantig hatt, langrock, knabyxor och grova skor, och undrade vad det var for en. Han holl en lang kapp i handen och sag ut, som om han skulle gora bruk av den ocksa, for han hade ett fasligt strangt ansikte med en stor, krokig nasa och en ful mun.
'Vad har den dar langlappen har att gora?' sade pojken till sist. Han hade aldrig sjalv kant sig sa liten och
