omklig som den kvallen. Han forsokte krya upp sig med att saga ett kackt ord. Sedan tankte han inte mer pa statyn, utan slog in pa en bred gata, som ledde nerat sjon.
Men pojken hade inte gatt langt, forran han horde, att nagon kom efter honom. Det gick nagon bakom honom, som stampade mot stenlaggningen med tunga fotter och stotte mot marken med en skodd kapp. Det lat som om sjalva den stora bronskarlen uppe pa torget hade givit sig ut pa vandring.
Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang nerat gatan, och allt sakrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara nagon annan an han, som gick sa tungt, och pojken blev radd, nar han tankte pa vad han nyss hade sagt at honom. Han vagade inte vanda huvudet for att se efter om det verkligen var han.
'Han kanske bara ar ute och gar for ro skull,' tankte pojken. 'Inte kan han val vara ond pa mig for de orden, som jag sade. Det var da alls inte sa illa ment.'
I stallet for att ga rakt fram och forsoka att komma ner till varvet vek pojken av pa en gata, som ledde at oster. Han ville forst och framst komma undan den dar, som vandrade efter honom.
Men strax darpa horde han, att bronskarlen tog av in pa samma gata, och pojken blev sa radd, att han rakt inte visste var han skulle gora av sig. Och sa svart, som det var, att fa reda pa nagra gomstallen i en stad, dar alla portar stodo stangda! Da sag han pa hoger hand en gammal trakyrka, som lag ett stycke fran gatan mitt i en stor plantering. Inte ett ogonblick betankte han sig, utan rusade fram mot kyrkan. 'Kommer jag bara dit, sa ska jag val vara skyddad for allt ont, ' menade han.
Nar han sprang framat, fick han helt hastigt syn pa en karl, som stod pa en sandgang och vinkade till honom. 'dar ar det visst nagon, som vill hjalpa mig,' tankte pojken, blev innerligt glad och skyndade at det hallet. Han var verkligen sa radd, att hjartat bultade i brostet pa honom.
Men nar han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgangen pa en liten pall, blev han helt bestort. 'Det kan val inte ha varit den dar, som vinkade at mig,' tankte han, for han sag, att hela karlen var av tra.
Han blev staende och stirrade pa honom. Det var en grov karl pa korta ben med ett brett, rodblommigt ansikte, blankt, svart har och svart helskagg. Pa huvudet bar han en svart trahatt, pa kroppen en brun trarock, kring livet ett svart traskarp, pa benen hade han vida, graa traknabyxor och trastrumpor och pa fotterna svart trakangor. Han var nymalad och nyfernissad, sa att han sken och blankte i manskenet, och detta gjorde val sitt till att ge honom en sa godmodig uppsyn, att pojken genast fattade fortroende for honom.
I vanstra handen holl han en tratavla, och dar laste pojken:
Jasa, karlen var bara en fattigbossa. Pojken kande sig snopen. Han hade vantat sig, att detta skulle vara nagot riktigt markvardigt. Och nu kom han ihag, att den dar trakarlen hade morfar ocksa talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte sa mycket om honom. Och det var nog sant, for ocksa han hade svart att skilja sig fran trakarlen. Han hade nagot sa gammaldags over sig, att man nog kunde ta honom for att vara mangen hundra ar, och pa samma gang sag han sa stark och morsk och levnadsglad ut, just som man kunde tanka sig, att folk gjorde forr i varlden.
Pojken hade sa roligt av att se pa trakarlen, att han rent glomde bort den andre, som han flydde for. Men nu horde han honom. Han vek av fran gatan och kom in pa kyrkogarden. Han kom efter hit ocksa! Vart skulle pojken ta vagen?
I detsamma sag han trakarlen boja sig ner mot honom och stracka fram sin stora, breda hand. Det var omojligt att tro honom om annat an gott, och pojken stod med ett hopp uppe i handen. Och trakarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den.
Natt och jamnt var pojken gomd, natt och jamnt hade trakarlen fatt ner armen pa ratt plats igen, sa stannade bronskarlen framfor honom och stotte ner kappen i marken, sa trakarlen skakade pa sin pall. Darpa sade bronskarlen med stark och klingande rost: 'Vad ar han for en?'
Trakarlens arm for uppat, sa att det knakade i det gamla travirket, och han rorde vid hattbrattet, nar han svarade: 'Rosenbom med forlov, Ers Majestat. En gang i tiden hogbatsman pa linjeskeppet Dristigheten, efter slutad krigstjanst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, pa sistone skuren i tra och utstalld pa kyrkogarden som fattigbossa.'
Det klack till i pojken, nar han horde, att trakarlen sade: 'Ers Majestat'. For nar han tankte efter, sa visste han, att statyn pa torget forestallde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen mindre an sjalvaste Karl den elfte, som han hade rakat ut for.
'Han gor bra reda for sig,' sade bronskarlen. 'Kan han nu ocksa saga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? Det ar en nasvis kanalje, och far jag bara tag i honom ska jag lara honom mores.' Darmed stotte han an en gang kappen i backen och sag forfarligt ond ut.
'Med forlov, Ers Majestat, jag har sett honom,' sade trakarlen, och pojken blev sa radd, att han borjade skalva, dar han satt inkrupen under hatten och sag pa bronskarlen genom en spricka i traet. Men han lugnade sig, nar trakarlen fortsatte: 'Ers Majestat ar pa oratt spar. Den dar pilten hade visserligen for avsikt att springa in pa varvet och sticka sig undan dar.'
'Sager han det, Rosenbom? Ja, sta da inte langre stilla pa sin pall, utan kom med mig, och hjalp mig att soka reda pa honom! Fyra ogon ser mer an tva, Rosenbom.'
Men trakarlen svarade med jammerlig rost: 'Jag skulle underdanigst be att fa sta kvar dar jag star. Jag ser frisk och skinande ut for malningens skull, men jag ar for gammal och murken och tal inte att rora mig.'
Bronskarlen horde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda. 'Var ar det for fasoner? Kom han mans, Rosenbom!' Och han hojde sin langa kapp och gav den andre ett danande slag over axeln. 'Ser han, att han haller, Rosenbom?'
Darmed broto de upp och gingo stora och valdiga fram pa Karlskrona gator, tills de nadde en hog port, som ledde in till varvet. Darutanfor gick en av flottans matroser pa vakt, men bronskarlen skred bara forbi honom och sparkade upp porten, utan att matrosen latsades nagot darom.
Sa snart som de hade kommit in pa varvet, sago de framfor sig en vidstrackt hamn, avdelad med palbroar. I de olika hamnbasangerna lago krigsfartygen och sago storre och fruktansvardare ut sa har pa nara hall an nyss, nar pojken hade sett dem uppifran. 'Det var da inte sa galet att tycka, att det var havstroll,' tankte han.
'Var finner han det radligast att vi borjar sokandet, Rosenbom?' sade bronskarlen.
'En sadan som han kunde val allra lattast sticka sig undan i modellsalen,' svarade trakarlen.
Pa en smal landremsa, som strackte sig at hoger fran porten hela hamnen utefter, lago alderdomliga byggnader. Bronskarlen gick fram mot ett hus med laga vaggar, sma fonster och ett ansenligt tak. Han stotte sin stav mot dorren, sa att den sprang upp, och stampade i vag uppfor en trappa med notta trappsteg. Darpa kommo de in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fullriggade smafartyg. Pojken begrep, utan att nagon sade honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit byggda for svenska flottans rakning.
Det fanns fartyg av manga olika slag. Det fanns gamla linjeskepp med sidorna spackade av kanoner, med hoga uppbyggnader i for och akter och masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tag. Det fanns sma skargardsfartyg med roddarbankar utmed skeppssidorna, det fanns odackade kanonslupar och rikt forgyllda fregatter, som voro modeller till dem, som kungarna hade begagnat vid sina resor. Antligen funnos dar ocksa de tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner pa dacket, som aro i bruk nu for tiden, och smala, blanka torpedbatar, som liknade langa, smarta fiskar.
Nar pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt hapen. 'Att sa stora och granna fartyg har blivit byggda har i Sverige!' tankte han for sig sjalv.
Han hade god tid att betrakta vad som fanns darinne, for da bronskarlen fick se modellerna, glomde han bort allting annat. Han sag pa dem alla, fran de forsta till de sista, och fragade om dem. Och Rosenbom, hogbatsman pa Dristigheten, berattade sa mycket han visste om skeppens byggmastare och om dem, som hade fort dem, och om de oden, som de hade haft. Han berattade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, anda fram till 1809, for sedan hade han inte varit med langre.
