Bade han och bronskarlen hade mest att saga om de gamla, granna trafartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt forsta sig pa.
'Jag hor, att Rosenbom inte vet nagot om de har nya,' sade bronskarlen. 'Lat oss darfor ga och se pa nagot annat! For detta roar mig, Rosenbom.'
Nu hade han visst alldeles upphort att soka efter pojken, och denne kande sig trygg och lugn, dar han satt i trahatten.
Darpa vandrade de bada karlarna igenom de stora anlaggningarna: segelsommareverkstaden och ankarsmedjan, maskin– och snickeriverkstaderna. De sago mastkranarna och dockorna, de stora forradshusen, artillerigarden, tyghuset, den langa repslagarebanan och den stora, overgivna dockan, som hade blivit sprangd i halleberget. De gingo ut pa palbroarna, dar orlogsfartygen lago fortojda, stego ombord pa dem och besago dem som tva gamla sjobussar, undrade och forkastade och gillade och forargades.
Pojken satt trygg under trahatten och horde talas om hur det hade arbetats och kampats pa denna plats for att utrusta alla de flottor, som hade gatt ut harifran. Han horde hur liv och blod hade vagats, hur den sista skarven hade offrats for att bygga krigsskeppen, hur snillrika man hade anstrangt all sin kraft for att forbattra och fullkommna dessa fartyg, som hade varit faderneslandets varn. Det var inte utan, att pojken ett par ganger fick tararna i ogonen, nar han horde talas om allt detta. Och han var glad at att han fick sa bra reda pa det.
Allra sist gingo de in pa en oppen gard, dar galjonsbilderna fran gamla linjeskepp stodo uppstallda. Och en markvardigare syn hade pojken aldrig sett, for dessa bilder hade otroligt maktiga, skrackinjagande ansikten. De voro stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade utrustat de stora skeppen. De voro fran en annan tid an hans. Han tyckte, att han krympte ihop infor dem.
Men nar de kommo hit, sade bronskarlen till trakarlen: 'Ta av sig hatten Rosenbom, for dem, som star har! De har alla varit i strid for faderneslandet.'
Och Rosenbom hade glomt varfor de hade borjat vandringen, han som bronskarlen. Utan att besinna sig lyfte han trahatten fran huvudet och utropade:
'Jag lyfter hatten for den, som utvalde hamnen och grundade varvet och nyskapade flottan, for den kung, som har vackt allt detta till liv.'
'Tack, Rosenbom! Det var bra sagt. Rosenbom ar en praktig karl. Men vad ar nu detta, Rosenbom?'
For dar stod Nils Holgersson mitt uppe pa Rosenboms nakna hjassa. Men han var inte radd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade: 'Hurra for dig, Langlapp!'
Bronskarlen stotte kappen hart i marken, men pojken fick aldrig veta vad han hade amnat ta sig till, for nu rann solen upp, och med detsamma forsvunno bade bronskarl och trakarl, som om de hade varit gjorda av dimmor. Medan han annu stod och stirrade efter dem, flogo vildgassen upp fran kyrktornet och svavade fram och ater over staden. Med ens fingo de syn pa Nils Holgersson, och da skot den store vite ner ur skyn och hamtade honom.
X. Resa till Oland
Vildgassen foro ut pa en skargardso for att beta. Det rakade dar tillsammans med nagra gragass, och dessa blevo forvanade att se dem, eftersom de mycket val visste, att deras frander vildgassen helst fara fram over det inre av landet. De voro nyfikna och fragvisa och nojde sig inte med mindre, an att vildgassen berattade om den forfoljelse, som de hade att utsta av Smirre rav. Nar de hade slutat, sade en gragas, som tycktes vara lika gammal och lika klok som sjalva Akka: 'Det var en stor olycka for er, att raven blev forklarad fredlos i sitt eget land. Han kommer sakert att halla sitt ord och folja er anda opp till Lappland. Om jag voro som ni, skulle jag inte fara norrut over Smaland, utan i stallet ta den yttre vagen till Oland, sa att han alldeles mister sparet. For att riktigt villa bort honom bor ni stanna ett par dar pa Olands sodra udde. Dar finns det gott om man och gott om sallskap. Jag tror inte, att ni ska angra er, om ni far ditover.'
Detta var verkligen ett klokt rad, och vildgassen besloto att folja det. Sa snart de hade atit sig val matta, borjade de farden till Oland. Ingen av dem hade nagonsin varit dar forut, men gragasen hade givit dem goda vagmarken. De hade bara att resa ratt mot soder, tills de rakade det stora fagelstracket, som gick fram utanfor Blekingskusten. Alla de faglar, som hade vinterbostad vid Vasterhavet och nu amnade sig till Finland och Ryssland. flogo fram dar, och de brukade alla i forbifarten sla sig ner pa Oland for att vila. Vildgassen skulle inte fa svart att finna vagvisare.
Den dagen var det alldeles stilla och varmt som pa en sommardag, det basta vader man kunde tanka sig for en sjoresa. Det enda betankliga var, att det inte var fullt klart, utan gra och beslojad himmel. Har och dar stodo valdiga molnmassor, som hangde anda ner mot havsytan och skymde utsikten.
Nar de resande voro komna utfor skaren, bredde havet ut sig sa jamnt och speglande, att pojken, da han rakade se nerat, tyckte att vattnet var forsvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte nagot annat an moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klamde sig fast vid gasryggen angsligare, an nar han satt dar forsta gangen. Det var, som om han omojligt kunde halla sig kvar: han maste fall at nagot hall.
Det blev an varre, nar de nadde fram till det stora fagelstracket, som gragasen hade talat om. Dar kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom foljde en utstakad vag. Det var ander och gragass, svartor och grisslor, lommar och alfagel, skrakar och doppingar, strandskator och sjoorrar, Men nar nu pojken bojde sig framover och tittade at det hall, dar havet borde ligga, sag han hela fageltaget avspeglat i vattnet. Men han var sa yr, att han inte forstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fagelskaran flog med buken uppat. Han undrade anda inte mycket over detta, for han visste inte sjalv vad som var upp, och vad som var ner.
Faglarna voro uttrottade och otaliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting forefoll, sa besynnerligt overkligt.
'Tank, om vi har farit bort ifran jorden!' sade han till sig sjalv. 'Tank, om vi haller pa att resa opp till himlen!'
Han sag ingenting annat an moln och faglar omkring sig och borjade halla det for rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad han skulle fa se daruppe. Yrseln gick over pa en gang. Han blev sa forfarligt glad vid tanken pa att han for upp till himlen och lamnade jorden.
I detsamma horde han ett par knallande skott och sag ett par sma vita rokpelare stiga upp.
Det blev oro och uppstandelse bland faglarna. 'Skyttar! Skyttar! Skyttar i batarna!' ropade de. 'Flyg hogt! Flyg undan!'
Da sago pojken antligen, att de alltjamt foro fram over havsytan och att de alls inte voro i himlen. I en lang rad lago sma batar, fyllda av skyttar, som lossade skott pa skott. De framsta fagelflockarna hade inte markt dem i tid. De hade hallit for lagt. Flera morka kroppar sjonko ner mot havet, och for var och en, som foll, hojdes hoga jammerskrik av de levande.
Det var besynnerligt for den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sadan skrack och jammer. Akka skot mot hojden sa raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med storsta mojliga fart. Vildgassen kommo ocksa oskadda undan, men pojken kunde inte hamta sig fran sin forvaning. Tank, att nagon kunde vilja skjuta pa sadana som Akka och Yksi och Kaksi och gaskarlen och de andra! Manniskorna hade inte nagot begrepp om vad de gjorde.
Sa bar det framat igen i den stilla luften, och det var tyst som ropade: 'Ar vi inte framme snart? Ar ni sakra pa att vi haller ratt vag?' Harpa svarade de, som flogo i spetsen: 'Vi far ratt mot Oland, ratt mot Oland.'
Grasanderna voro trotta och lommarna foro om den. 'Ha inte sa brattom!' ropade da anderna. 'Ni ater opp all maten for oss.' – 'Den racker till bade er och oss,' svarade lommarna.
Innan de annu hade hunnit sa langt, att de sago Oland, kom en svag vind emot dem. De forde med sig nagot, som liknade valdiga massor av vit rok, alldeles som skulle det vara stor eldsvada nagonstans.
Nar faglarna sago de forsta vita virvlarna, blevo de angsliga och okade farten. Men det dar, som var likt en rok, bolmade fram allt tatare, och till sist omvarvde det dem alldeles. Ingen lukt kandes, och roken var inte mork och torr, utan vit och fuktig. Pojken forstod helt hastigt, att det inte var annat an dimma.
Da dimman blev sa tat, att man inte kunde se en gaslangd framfor sig, borjade faglarna bara sig at som riktiga galningar. Alla dessa, som forut hade farit fram med sa god ordning, borjade leka i dimman, De flogo hars
