var vit, kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blankte i gront, rott och svart, vingspetsarna voro svarta, och huvudet var svartgront och skiftade som siden.
Sa snart nagra av dem visade sig pa stranden, sade de andra faglarna: 'Titta pa de dar! De forstar sig pa att kluta ut sig.' – 'om de inte voro sa granna, skulle de inte behova grava sina bon nere i jorden, utan kunde ligga oppe i dagen som en annan,' sade en brun grasandhona. – 'De ma bjuda till hur mycket som helst, sa kan de da aldrig komma att ta sig nagot ut med en sadan nasa, som de har,' sade en gragas. Och detta var verkligen sant. Grav-anderna hade en stor knol pa nabbroten, som skamde bort deras utseende.
Utanfor stranden foro masar och tarnor fram over vattnet och fiskade. 'Vad ar det for fisk, som ni tar opp?' fragade en vildgas – 'Det ar spigg. Det ar Olandsspigg. Det ar den basta spigg i varlden,' sade en mas. 'Vill du inte smaka?' Och han flog emot gasen med munnen full av de sma fiskarna och ville ge henne. 'Usch da! Tror du jag vill ata sadan dar otackhet?' sade vildgasen.
Nasta morgon var det alltjamt lika dimmigt. Vildgassen gingo pa angen och betade, men pojken hade gatt ner till stranden for att samla in musslor. Det fanns gott om dem, och nar han tankte pa att han nasta dag kanske skulle vara pa ett stalle, dar han inte kunde fa nagon mat alls, sa beslot han, att han skulle forsoka gora sig en liten pase, som han kunde plocka full av musslor. Han fann pa angen gammal starr, som var seg och stark, och av den borjade han flata sig en ransel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var ocksa riktigt nojd med den, nar den var fardig.
Vid middagstiden kommo alla vildgassen springande och fragade om han hade sett den vita gaskarlen. 'Nej, inte har han varit med mig,' sade pojken. – 'Vi hade honom med oss anda tills helt nyligen,' sade Akka, 'men nu vet vi inte mer var han finns.'
Pojken for upp och blev forfarligt radd. Han fragade om nagon rav eller orn hade visat sig, eller om nagon manniska hade varit synlig i narheten. Men ingen hade kunnat marka nagot farligt. Gaskarlen hade nog bara gatt vilse i dimman.
Men det var lika stor olycka for pojken, pa vad satt den vite an hade kommit bort, och han gav sig genast astad for att soka efter honom. Dimman skyddade honom, sa att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom ocksa fran att se. Han sprang soderut efter kusten anda ner till fyren och mistkanonen pa ons yttersta udde. Overallt var det samma fagelvimmel, men ingen gaskarl. Han vagade sig fram till Ottenby gard, och han sokte igenom varenda en av de gamla ihaliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte nagot spar av gaskarlen.
Han sokte, anda tills det borjade morkna. Da maste han bege sig tillbaka till ostra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda pa gaskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.
Men nar han vandrade over schaferiangen, vad var det val for ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gaskarlen? Han var alldeles oskadd och mycket glad over att han antligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra. Dimman hade gjort honom sa yr i huvudet, sade han, att han hade gatt runt pa den stora angen hela dagen. Pojken slog i gladje armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte ga ifran de andra. Och de lovade han sakert att han aldrig mer skulle gora. Nej, aldrig mer.
Men nasta morgon, nar pojken gick nere pa strandbradden och sokte musslor, kommo gassen springande och fragade om han hade sett till gaskarlen.
Nej, det hade han visst inte. Ja, da var gaskarlen borta igen. Han hade gatt vilse i dimman pa samma satt som forra dagen.
Pojken sprang astad i stor forfaran och borjade soka. Han fann ett stalle, dar Ottenby mur var sa nedrasad, att han kunde klattra over den. Sedan gick han omkring bade nere pa strandbradden, som sa smaningom vidgade ut sig och blev sa stor, att dar fanns plats for akrar och angar och bondgardar, och uppe pa det platta hoglandet, som intog mitten av on, dar det inte fanns andra byggnader an vaderkvarnar, och dar vaxtmattan var sa tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.
Gaskarlen kunde han emellertid inte finna, och nar det led mot kvallen och pojken maste vanda ater till stranden, kunde han inte tro annat, an att reskamraten var forlorad. Han var sa modlos, att han inte visste vad han skulle ta sig till.
Han hade redan klattrat over muren igen, nar han horde en sten rasa tatt bredvid. Nar han vande sig om for att de vad det var, tyckte han sig urskilja nagot, som rorde sig i en stenhog, som lag alldeles invid muren. Han smog narmare och sag da den vita gaskarlen komma modosamt vandrande uppfor stenhogen med flera langa rottagor i munnen. Gaskarlen sag inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skal att forsta ta reda pa varfor gaskarlen pa detta satt forsvann gang pa gang.
Han fick ocksa snart veta orsaken. Uppe i stenroset lag en ung gragas, som ropade av gladje, nar gaskarlen kom. Pojken smog narmare, sa att han horde vad de sade, och fick da veta, att gragasen var skadad i ena vingen, sa att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifran henne och lamnat henne ensam. Hon hade varit nara att do av hunger, nar den vita gaskarlen forra dagen hade fatt hora hennes rop och sokt upp henne. Alltsedan hade han hallit pa att bara mat till henne. Bada tva hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lamnade on, men hon kunde annu varken flyga eller ga. Hon var mycket bedrovad over detta, men han trostade henne med att han inte skulle resa pa lange. Till sist bjod han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nasta dag.
Pojken lat gaskarlen ga, och sa snart som han var borta, smog han sig i sin tur upp i stenroset. Han var ond for att han hade blivit narrad, och nu ville han saga den dar gragasen, att gaskarlen var hans egendom. Han skulle fora pojken till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna har for hennes skull. Men nar han nu sag unggasen pa nara hall, forstod han bade varfor gaskarlen hade gatt och burit mat till henne i tva dar, och varfor han inte hade velat tala om, att han hjalpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjaderskruden var som mjukt siden, och ogonen voro milda och bedjande.
Nar hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vanstra vingen var ur led och slapade mot marken, sa att den hindrade alla hennes rorelser.
'Du ska inte vara radd for mig,' sade pojken och sag inte alls sa ond ut, som han hade amnat visa sig. 'Jag ar Tummetott, som ar Marten gaskarls reskamrat.' fortfor han. Och sa blev han staende och visste inte vad han ville saga.
Det kan ibland finnas nagot hos djur, som gor, att man undrar vad de aro for slags varelser. Man kanner sig nastan radd for att de skola vara forvandlade manniskor. Det var nagot sadant med gragasen. Sa snart som Tummetott sade vem han var, sankte hon halsen och huvudet mycket behagfullt infor honom och sade med en rost som var sa vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gas, som talade: 'Jag ar mycket glad, att du har kommit hit for att bista mig. den vita gaskarlen har sagt mig, att ingen ar sa klok och sa god som du.'
Hon sade detta med en sadan vardighet, att pojken blev riktigt blyg. 'Det har kan val inte vara nagon fagel,' tankte han. 'Det ar sakert en fortrollad prinsessa.'
Han fick stor lust att hjalpa henne och stack in sina sma hander under fjadrarna och kande utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var nagot i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhala. 'Akta dig nu!' sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, dar den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra for att vara forsta gangen. som han forsokte sig pa dylikt, men det matte ha gjort mycket ont, for den stackars unggasen utstotte ett enda gallt skrik, och sedan sjonk hon ner bland stenarna utan att ge ifran sig ett livstecken.
Pojken blev forfarligt skramd. Han hade velat hjalpa henne, men nu var hon ju dod. Han tog ett langt hopp ner fran stenroset och sprang sin vag. Han tyckte, att det var som om han hade dodat en manniska.
Nasta morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsatta resan. Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gaskarlen gjorde invandningar. Pojken forstod nog, att han inte ville fara ifran gragasen. Men Akka horde inte pa honom, utan begav sig astad.
Pojken sprang upp pa gaskarlens rygg, och den vite foljde flocken, fastan langsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fingo fara ifran on. Han hade samvetskval for gragasens skull och hade inte velat saga gaskarlen hur det hade gatt, nar han hade velat bota henne. Det voro nog bast, om Marten gaskarl aldrig finge veta detta, tankte han. Pa samma gang undrade han pa att den vite hade hjarta att fara ifran gragasen.
Men plotsligt vande gaskarlen. Tanken pa unggasen hade blivit honom overmaktig. Det finge ga hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte folja med de andra, nar han visste, att hon lag ensam och sjuk och skulle svalta ihjal.
Med nagra vingslag var han framme vid stenroset. Men da lag det ingen gra unggas mellan stenarna.
