'Dunfin! Dunfin! Var ar du?' fragade gaskarlen.
'Raven har nog varit framme och tagit henne,' tankte pojken. Men i detsamma horde han en vacker rost svara gaskarlen: 'Jag ar har, gaskarl, jag ar har! Jag har bara tagit mig ett morgonbad.' Och upp ur vattnet kom den lilla gragasen frisk och valbehallen och berattade, att Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra och redo att folja med pa farden.
Vattendropparna lago som parlstank pa hennes sidenskiftande fjadrar, och Tummetott tankte aterigen, att hon var en riktig liten prinsessa.
XII. Den stora fjarilen
Gassen foro fram langsefter den langa on, som lag tydligt synbar under dem. Pojken kande sig glad och latt om hjartat under farden. Han var lika sa nojd och belaten, som han hade varit dyster och nedstamd dagen forut, nar han hade strovat omkring nere pa on och sokt efter gaskarlen.
Han sag nu, att det inre av on bestod av en kal hogslatt med en bred krans av gott och fruktbart land langsmed kusterna, och han borjade forsta meningen med nagot, som han hade hort forra kvallen.
Han hade just suttit och vilat vid en av de manga vaderkvarnarna, som voro resta pa hogslatten, nar ett par farherdar hade kommit gaende med hundarna vid sidan och en stor farhjord i folje. Pojken hade inte blivit radd, for han hade suttit val gomd under kvarntrappan. Men det hade fallit sig sa, att herdarna hade kommit och satt sig pa samma trappa, och da hade det inte varit annat for pojken att gora an att halla sig stilla.
Den ena herden var ung och sag ut, som folk gor mest, den andre var en gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det forefoll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop.
En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trott blick. Sa borjade han tala med kamraten. Denne tog da upp brod och ost ur sin pase for att ata sin aftonvard. Han svarade nastan ingenting, men han horde pa mycket taligt, alldeles som om han hade tankt: 'Jag ska val gora dig den gladjen att lata dig prata en stund.'
'Nu ska jag tala om nagot for dig, Erik,' sade den gamla herden. 'Jag har tankt ut, att forr i varlden, da bade manniskor och djur var mycket storre, an de nu ar, blev val ocksa fjarilarna alldeles ofantligt stora. Och en gang fanns det en fjaril, som var manga mil lang och hade vingar, som var breda som sjoar. De dar vingarna var blaa och silverblankande och sa granna, att nar fjarilen var ute och flog, stod alla andra djur och stirrade efter den.
Det var forstas det felet med den, att den var for stor. Vingarna hade svart att bara den. Men det hade nog gatt bra, om den hade varit klok nog att halla sig kvar over landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig astad ut over Ostersjon. Och den var inte langt hunnen, forran stormen kom emot den och borjade slita i vingarna. Ja, det ar latt att begripa, du Erik, hur det skulle ga, nar en Ostersjostorm fick handskas med skora fjarilvingar. Det drojde inte, forran de var bortryckta och bortvirvlade, och da foll forstas fjarilstackaren ner i havet. Den vraktes fram och tillbaka i vagorna till en borjan, och sedan strandade den pa nagra klippgrund utanfor Smaland. Och dar blev den liggande, sa stor och lang, som den var.
Nu tanker jag mig, Erik, att om fjarilen hade blivit liggande pa land, sa hade den snart multnat och fallit sonder. Men eftersom den foll i havet, blev den genompyrd med kalk och hard som sten. Du vet nog, att vi har funnit stenar pa stranden, som inte har varit annat an forhardnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med den stora fjarilskroppen pa samma satt. Jag tror, att den blev till en lang, smal klippa, dar den lag ute i Ostersjon. Tror inte du det ocksa?'
Han holl upp for att fa svar, och den andre nickade at honom. 'Hall nu pa, sa att jag far hora vart du vill komma!' sade han.
'Och mark nu, Erik, att det har Oland, som du och jag lever pa, det ar ingenting annat an den gamla fjarilkroppen. Bara man tanker efter, marker man, att on ar en fjaril. Mot norr syns den smala framkroppen och det runda huvudet, och mot soder ser man bakkroppen, som forst breder ut sig och sedan smalnar av till en vass spets.'
Har holl han inne an en gang och sag pa kamraten, liksom angslig for hur denne skulle ta detta pastaende. Men den unge fortsatte att ata i storsta lugn och nickade at honom att fortsatta.
'Sa snart som fjarilen hade blivit forbytt till en kalkstensklippa, kom mangahanda fron av orter och trad farande med vinden och ville sla rot pa den. Men de hade allt svart att far faste pa det kala och glatta berget. Det drojde lange, innan nagonting annat an starr kunde vaxa dar. Sedan kom farsvingeln och solvandan och tornriset. Men an i dag finns det inte sa mycken vaxtlighet pa Alvaret, Och ingen kan tanka pa att ploja och sa haroppe, dar jordskorpan ar sa tunn.
Men om du nu gar in pa det, att Alvaret och landborgarna, som star runt omkring det, ar bildade av fjarilkroppen, sa kan du val ha ratt att fraga var det landet, som ligger nedanfor landborgarna, har kommit ifran.' – 'Ja, just det,' sade han, som at. 'Det skulle jag nog vilja veta.'
'Jo, du far komma ihag, att Oland har legat i havet i bra manga ar, och under tiden har allt sadant, som vraker omkring med vagorna, tang och sand och snackor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och sa har sten och grus rasat ner fran bade ostra och vastra landborgen. Pa det sattet har on fatt breda strander, dar det kan vaxa sad och blommor och trad.
Haroppe pa harda fjarilryggen gar endast far och kor och smahastar, har bor bara vipor och brockfagel, och inga andra byggnader finns har an vaderkvarnar och nagra fattiga stenskjul, dar vi herdar kryper in. Men nere pa stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prastgardar och fiskelagen och en hel stad.'
Han sag fragande pa den andre. Denne hade slutat att ata och holl pa att knyta ihop matsackspasen. 'Jag undrar vart du vill komma med allt det har,' sade han.
'Jo, det ar bara detta, som jag ville veta,' sade herden, medan han sankte rosten, sa att han nastan viskade fram orden, och sag inat dimman med sina sma ogon, som syntes vara uttrottade av att speja efter allt det, som inte finns, 'bara detta ville jag veta: om bonderna, som bor i de kringbyggda gardarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strommingen ur havet, eller kopmannen i Borgholm eller badgasterna, som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jagarna, som om hosten kommer hit och jagar rapphons, eller malarna, som sitter har pa Alvaret och malar av faren och vaderkvarnarna, – jag skulle vilja veta om nagon av dem forstar, att den har on har varit en fjaril, som har flugit omkring med stora, blankande vingar.'
'Aja,' sade den unga herden plotsligt, 'nog borde det ha gatt opp for nagon av dem, som har suttit en kvall pa kanten av landborgen och hort naktergalarna sla i lovangen under dem och sett over Kalmar sund, att den har on inte kan vara tillkommen som alla andra.'
'Jag ville fraga,' fortfor den gamle, 'om ingen enda har haft den onskan att ge vaderkvarnarna vingar sa stora, att de kunde na opp till himlen, sa stora, att de vore i stand att lyfta hela on opp ur havet och lata den flyga som en fjaril bland fjarilar.'
'Det kan nog handa, att det ar nagot i det, som du sager,' sade den unge, ' for om sommarnatterna, nar himlen valver sig hog och oppen over on, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville hoja sig ur havet och flyga sin vag.'
Men nar den gamle nu antligen hade fatt den unge till att tala, horde han inte mycket pa honom. 'Jag ville allt veta,' sade han men an lagre rost, 'om nagon kan forklara varfor det bor en sadan langtan haroppe pa Alvaret. Jag har kant den var dag i mitt liv, och jag tanker, att den tar sig in i brostet pa envar, som maste ga har. Jag ville veta om ingen annan har forstatt, att all den tranaden kommer sig darav, att hela on ar en fjaril, som langtar efter sina vingar.'
XIII. Lilla Karlson
