och tvars for att locka varandra vilse. 'Akta er!' ropade de. 'Ni far ju bara runt. Vand om for all del! Inte kommer ni till Oland pa det dar sattet.'
Alla visste mycket val var de hade on, men de gjorde sitt basta for att villa bort varandra. 'Se pa de dar alorna!' ljod det i dimman. 'De far tillbaka till Nordsjon.' – 'Akta er, gragass!' skrek nagon fran ett annan hall. 'Om ni fortsatter sa dar, kommer ni anda till Rugen.'
Det var, som sagt, ingen fara for de faglar, som voro vana att fardas fram har, skulle lata narra sig at galet hall. Men de, som fingo det svart, det var vildgassen. Upptagsmakarna markte, att de inte voro sakra om vagen, och gjorde allt, vad de kunde, for att forvilla dem.
'Vart amnar ni er, gott folk?' ropade en svan. Han kom ratt fram mot Akka och sag deltagande och allvarlig ut.
'Vi ska resa till Oland, men vi har aldrig varit dar forut,' sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fagel att lita pa.
'Det var for illa,' sade svanen. 'De har ju lockat er vilse. Ni ar pa vag mot Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er ratt!'
Och sa for han astad med dem, och nar han hade fort dem sa langt bort fran den stora strakvagen, att de inga rop horde, forsvann ha i dimman.
Nu foro de omkring en stund alldeles pa mafa. Knappt hade de lyckats finna reda pa faglarna igen, forran en and kom fram till dem. 'Det ar bast, att ni lagger er ner pa vattnet, tills dimman gar sin vag,' sade anden. 'Det marks ju, att ni inte ar vana att reda er pa resor.'
Det var inte utan, att det lyckades de skalmarna att gora Akka huvudyr. Sa vitt pojken kunde forsta, flogo vildgassen runt en lang stund.
'Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?' ropade en lom, nar han stortade forbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gaskarlens hals. Det var nagot, som han lange hade fruktat for.
Ingen kan saga nar de skulle ha kommit fram, om det inte hade horts ett dovt rullande skott langt borta.
Da skot Akka fram halsen, smallde hart med vingarna och satte full fart. Nu hade hon nagot att ratta sig efter. Gragasen hade just sagt henne, att hon inte skulle sla ner ytterst pa Olands sodra udde, darfor att dar stod en kanon, som manniskorna brukade skjuta pa dimman med. Nu kande hon riktningen, och nu skulle ingen i varlden kunna locka henne vilse.
XI. Olands sodra udde
Pa den sydligaste delen av Oland ligger en gammal kungsgard, som heter Ottenby. Det ar en ratt stor egendom, som stracker sig tvarsover on, fran strand till strand, och den ar markvardig darfor, att den alltid har varit ett tillhall for stora djurskaror. Pa sextonhundratalet, nar kungarna brukade fara over till Oland for att jaga, var hela egendomen inte nagot annat an en stor hjortpark. Pa sjuttonhundratalet funnos dar ett stuteri, dar adla rashastar uppfoddes, och ett schaferi, dar flera hundra far underhollos. I vara dagar finnas vid Ottenby varken fullblodshastar eller far. I deras stalle leva dar stora skaror av unghastar, som skola anvandas vid vara kavalleriregementen.
Det finns sakert inte i hela landet nagon gard, som kan vara en battre uppehallsort for djur. Langs efter den ostra kusten ligger den gamla schaferiangen, som ar en fjardedels mil lang, den storsta angen pa hela Oland, dar djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken. Och dar finns den beromda Ottenby lund med de hundraariga ekarna, som ge skugga for sol och la for den stranga Olandsblasten. Och sa far man inte glomma den langa Ottenby mur, som gar fran strand till strand och skiljer Ottenby fran den ovriga on, sa att djuren kunna veta hur langt den gamla kungsgarden stracker sig och akta sig att ge sig in pa annan mark, dar de inte aro sa val fredade.
Men det ar inte nog med att det finns gott om tama djur pa Ottenby. Man skulle nastan kunna tro, att det vilda ocksa hade en kansla av att pa ett gammalt kronogods bor bade vilt och tamt kunna rakna pa huld och skydd, och det ar darfor, som de i sa stora skaror vaga sig dit. Forutom att dar annu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och grav-ander och rapphons alska att leva dar, sa utgor den pa varen och sensommaren en viloplats for manga tusental av flyttfaglar. Framfor allt ar det pa den sumpiga ostra stranden nedanfor schaferiangen, som flyttfaglarna sla ner for att beta och vila.
Nar vildgassen och Nils Holgersson antligen hade letat sig fram till Oland, slogo de som alla andra ner pa stranden under schaferiangen.
Dimman lag tat over hela on liksom forut over havet. Men pojken blev anda hapen over alla de faglar, som han urskilde bara pa det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut over.
Det var en lag sandstrand med stenar och vattenpussar och en mangd uppkastad tang. Om pojken hade fatt valja, skulle han val aldrig ha tankt pa att sla ner dar, men faglarna ansago visst detta for ett riktigt paradis. Ander och gragass gingo och betade pa angen, narmare vattnet sprungo snappor och andra strandfaglar. Lommarna lago i havet och fiskade, men mest liv och rorelse var det pa de langa tangbankarna utanfor kusten. Dar stodo faglarna tatt bredvid varandra och plockade i sig larver, som matte ha funnits i granslos mangd, for det marktes aldrig, att det uppstod nagon klagan over brist pa mat.
De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara for att fa vila, och sa snart som anforaren for en flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillrackligt, sade han: 'Ar ni nu fardiga, sa ger vi oss val av.'
'Nej, vanta, vanta! Vi ar inte matta annu pa lange,' sade foljesfolket.
'Ni tror val inte, att jag amnar lata er ata sa mycket, att ni inte kan rora er?' sade anforaren, smallde i vingarna och satte av. Men det hande mer an en gang, att han maste vanda om, darfor att han inte kunde forma de andra att folja med.
Utanfor de yttersta tangbankarna lag en flock svanor. De brydde sig inte om att ga i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga pa vattnet. Da och sa doko de ner med halsarna och hamtade upp mat fran havsbottnen. Nar de hade fatt fatt i nagot riktigt gott, gavo de till hoga rop, som ljodo likt trumpetstotar.
Nar pojken horde, att det lag svanor pa grundet, skyndade han ut pa tangbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan pa nara hall forut. Han hade lycka med sig, sa att han kom alldeles fram till dem.
Pojken var inte den enda, som hade hort svanorna. Bade vildgass och gragass och ander och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade pa den. Svanorna blaste upp fjadrarna, hojde vingarna som segel och lyfte halsarna hogt i vadret. Ibland sam en och annan av dem fram till en gas eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och da tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle vaga lyfta nabben for att svara.
Men sa var det en smalom, en liten svart odygdspase, som inte kunde sta ut med all denna hogtidlighet. Han dok helt hastigt och forsvann under vattenytan. Strax darpa skrek en av svanorna till och simmade undan sa hastigt, att vattnet skummade. Darpa stannade han och borjade pa nytt de majestatisk ut. Men snart skrek en annan till pa samma satt som den forsta, och sa skrek en tredje.
Nu orkade inte smalommen stanna langre under vattnet, utan han visade sig pa vattenytan liten och svart och onskefull. Svanorna stortade emot honom, men nar de sago vad det var for en liten stackare, vande de tvart, liksom om de holle sig for goda att braka med honom. Da dok smalommen pa nytt och nop dem i fotterna. Det gjorde sakert ont, och det varsta var, att de inte kunde bibehalla sin vardighet. Med ens gjorde de slag i saken. De borjade piska luften med vingarna, sa att det danade, foro fram ett langt stycke liksom springande pa vattnet, fingo antligen luft under vingarna och lyfte.
Nar svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som forut hade haft roligt at smalommens tilltag, klandrade honom nu for hans oforsynthet.
Pojken gick ater inat land. Dar stallde han sig att se pa hur snapporna lekte. De likande sma, sma tranor, hade liksom dessa sma kroppar, hoga ben, langa halsar och latta, svavande rorelser, men de voro inte graa, utan bruna. De stodo i en lang rad pa stranden, dar den spolades av vagorna. Sa snart en vag strommade in, sprang hela raden baklanges. Sa snart den sogs ut, foljde de efter. Och s a hollo de pa i timtal.
De grannaste av alla faglarna voro grav-anderna. De voro nog slakt med vanliga ander, for de hade som dessa en tung, satt kropp, bred nabb och simfotter, men de voro mycket praktfullare utstyrda. Sjalva fjaderskruden
