lilla, som kan vaxa har, kommer att frysa bort.'
Det hade forstas inte Sankte Per tankt pa.
'Ja, har blir ett magert och frostbundet land,' sa Var Herre, 'det kan inte hjalpas, det''
Nar lille Mats hade hunnit sa langt i berattelsen, foll Asa gasapiga honom i talet. 'Jag kan inte lida, lille Mats, att du sager, att det ar sa elandigt i Smaland,' sade hon. 'Du glommer rent bort sa mycken god jord som finns dar. Tank bara pa More harad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sadesbygd. Dar ligger aker vid aker alldeles som har i Skane. Dar ar sa god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna vaxa dar.'
?Det kan jag inte hjalpa,' sade lille Mats. 'Jag berattade bara sa, som andra har sagt forut.'
'Och jag har hort manga saga, att ett vackrare kustland an Tjust det finns inte. Tank pa de vikarna och de holmarna och de herrgardarna och de lundarna!' sade Asa. – 'Ja, det ar nog sant, det,' medgav lille Mats. – 'Och minns du inte,' fortfor Asa, 'att skollararinnan sa, att en sa livlig och vacker trakt som den biten av Smaland, som ligger soder om Vattern, finns inte i hela Sverige? Tank pa den vackra sjon och de gula strandbergen och pa Granna och Jonkoping med tandsticksfabriken och Munksjo, och tank pa Huskvarna och alla de stora anlaggningarna dar!' – 'Ja, det ar nog sant, det,' sade Mats an en gang. – 'Och tank pa Vissingso, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tank pa den dalen, dar Eman gar fram, med all de byarna och kvarnarna och tramassefabrikerna och sagarna och snickerierna!' – 'Ja, det ar allt sant, det,' sade lille Mats och sag helt bekymrad ut.
Helt hastigt hade han sett upp. 'Nu ar vi alla bra dumma,' sade han. 'Alltihop det dar ligger ju i Var Herres Smaland, i den delen av landet, som var fardigt, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det ar ju bara riktigt, att det skulle vara vackert och praktigt dar. Men i Sankte Pers Smaland ser det allt sa ut, som det star i sagan. Och det var inte underligt, att Var Herre blev bedrovad, nar han sag det,' fortfor lille Mats, i det han atertog sin berattelse. 'Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan han forsokte trosta Var Herre. 'Ta inte sa illa vid dig for det har!' sa han. 'Vanta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla opp mossarna och roja opp akrar ur stenbackarna!'
Da vart det antligen slut med Var Herres talamod, och han sa: 'Nej, du kan fa ga ner till Skane, som jag har gjort till ett gott och lattskott land, och skapa skaningen, men smalanningen vill jag sjalv skapa.' Och sa skapade Var Herre smalanningen och gjorde honom kvick och fornojsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, for att han skulle kunna skaffa sig sin bargning i sitt fattiga land.'
Darmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson ocksa hade tegat, sa hade allt gatt val, men han kunde omojligt lata bli att fraga hur Sankte Per hade gatt i land med att skapa Skaningen.
'Ja, vad tycker du sjalv?' sade lille Mats och sag sa forsmadlig ut, att Nils Holgersson kastade sig over honom for att sla honom. Men Mats var bara en liten fyr, och Asa gasapiga, som var ett ar aldre, sprang genast fram for att hjalpa honom. Sa godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, sa snart som nagon rorde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slass med en tos, utan han vande dem ryggen och gick sin vag och sag sedan inte at de dar Smalandsbarnen pa hela dagen.
XVI. Krakorna
Lerkrukan
I sydvastra hornet av Smaland ligger ett harad, som kallas Sunnerbo. Det ar ett ganska slatt och jamnt land, och den, som ser det pa vintern, nar det ar tackt med sno, kan inte forestalla sig annat, an att under snon utbreda sig plojda tradesmarker, grona ragakrar och slagna klovervallar, sasom det brukar vara i slattbygder. Men nar snon antligen toar bort i Sunnerbo i borjan av april, visar det sig att det, som ligger gomt under den, inte ar annat ar torra sandhedar, nakna klipphallar och stora, sanka mossar. Akrar finns det nog har och dar, men de aro sa obetydliga, att man knappt lagger marke till dem, och sma graa eller roda bondstugor finns det ocksa, men de ligga garna instuckna i nagot bjorkhult, nastan som om de voro radda for att visa sig.
Dar Sunnerbo harad stoter mot Hallandsgransen, finns en sandhed, som ar sa vidstrackt, att den, som star vid ena kanten, inte kan se over till motsatta sidan. Pa hela heden vaxer ingenting annat an ljung, och det skulle inte vara latt heller att forma andra vaxter att trivas dar. Allra forst finge man da rota ur ljungen, for med den forhaller det sig sa, att fastan den bara har en liten forkrympt stam, sma forkrympta grenar och torra forkrympta blad, inbillar den sig, att den ar ett trad. Darfor bar den sig at pa samma satt som de riktiga traden, breder ut sig skogvis over vida strackor, haller troget ihop och kommer alla frammande vaxter, som vilja tranga in pa dess omrade, att do ut.
Det enda stalle pa heden, dar inte ljungen ar allradande, ar en lag, stenig as, som stryker fram mittover den. Dar finns det bade enbuskar, ronnar och nagra stora, vackra bjorkar. Pa den tiden, nar Nils Holgersson for omkring med vildgassen, fanns dar ocksa en stuga med en liten bit rojd jord omkring, men folket, som en gang hade bott dar, hade av en eller annan anledning flyttat darifran. Den lilla stugan stod tom, och akern lag obrukad.
Nar manniskorna hade dragit bort fran stugan, hade de skjutit till spjallet, lagt pa fonsterhakarna och last dorren. Men de hade inte tankt pa att en ruta i fonstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den dar trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kraka att peta bort den.
Asen pa ljungheden var namligen inte sa odslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort krakfolk. Hela aret om bodde krakorna naturligtvis inte dar. De flyttade till utlandet pa vintern, pa hostarna foro de fran ena akern till den andra i hela Gotaland och plockade sad, om somrarna spridde de sig till gardarna i Sunnerbo harad och levde av agg, bar och fagelungar, men varje var, nar de skulle bygga bo och lagga agg, kommo de tillbaka till ljungheden.
Den, som plockade trasan ur fonstret, var en krakhanne, som hette Garm Vitfjader, men aldrig kallades annat an Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, darfor att han alltid bar sig dumt och oskickligt at och inte dugde till annat an att gora narr av. Fumle-Drumle var storre och starkare an nagon annan av krakorna, med det hjalpte honom inte det minsta, utan han var och forblev ett atloje. Inte heller batade det honom, att han var av en mycket god att. Om allt hade gatt ratt till, borde han till och med ha varit anforare for hela flocken, darfor att den vardigheten hade sedan urminnes tid tillhort den aldsta av Vitfjadrarna. Men langt innan Fumle-Drumle var fodd, hade makten gatt ifran hans slakt och innehades nu av en grym och vild kraka, som hette Vind-Ile.
Det dar maktombytet berodde pa att krakorna pa Krakasen hade fatt lust att andra levnadssatt. Det kan nog handa, att mangen tror, att allt, vad kraka heter, lever pa samma vis, men detta ar alldeles oriktigt. Det finns hela krakfolk, som fora ett hederligt liv, det vill saga, att de bara ata fron, maskar, larver och redan doda djur, och det finns andra, som fora ett riktigt rovarliv, som kasta sig over ungharar och smafaglar och plundra vartenda fagelbo, som de fa syn pa.
De gamla Vitfjadrarna hade varit stranga och mattliga, och sa lange som de hade anfort flocken, hade de tvungit krakorna att uppfora sig sa, att andra faglar inte hade nagot ont att saga om dem. Men krakorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i langden ut med att fora en sa strang vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjadrarna och gavo makten at Vind-Ile, som var den varsta boplundrare och rovare, som tankas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kara, var an varre. Under deras styrelse hade krakorna borjat fora ett sadant leverne, att de nu voro mer fruktade an duvhokar och berguvar.
Fumle-Drumle hade naturligtvis inget att saga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta braddes pa forfaderna, och att han inte kunde duga till anforare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte standigt, hade gjort nya dumheter. Nagra, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka for Fumle-Drumle, att han var en sadan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kara nog inte latit honom, som var av den gamla hovdingaatten, stanna kvar vid flocken.
Nu voro de daremot ratt vanliga mot honom och togo honom garna med sig pa sina jakter. Dar kunde alla marka hur mycket skickligare och djarvare de voro an han.
Ingen av krakorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fonstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt forvanade. En sadan djarvhet som att narma sig en manniskoboning hade de inte tilltrott honom. Sjalv forteg han saken mycket noga och hade sina goda skal dartill. Ile och Kara behandlade
