av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags faglar an vildgass, det markte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djarva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.
'Det ar bestamt ett riktigt rovarpack, som jag har rakat ut for,' tankte han.
I detsamma horde han vildgassens lockrop uppover sig. 'Var ar du? Har ar jag. Var ar du? Har ar jag.'
Han forstod, att Akka och de andra hade gett sig ut for att soka honom, men innan han hann att svara dem, vaste den stora krakan som tycktes vara anforare for bandet, i hans ora: 'Tank pa dina ogon!' Och det var inte annat for honom att gora an tiga.
Vildgassen matte inte ha vetat, att han var dem sa nara, utan bara tillfalligtvis kommit att fara over denna skog. Han horde deras rop ett par ganger till; sedan dog det bort. 'Ja, nu maste du reda dig pa egen hand, Nils Holgersson,' sade han da till sig sjalv. 'Nu far du visa om du har lart dig nagot under de har veckorna i vildmarken.
En stund darefter gjorde krakorna min av att bryta upp, och da de ocksa tycktes amna bara honom med sig pa det sattet, att en holl i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: 'Ar det ingen av er krakor, som ar stark, att hon kan bara mig pa sin rygg? Ni har redan farit sa illa fram med mig, att det kanns, som om jag vore itu. Lat mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner fran krakryggen, det lovar jag er.'
'inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,' sade anforaren, men nu kom den storsta av krakorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjader i vingen, fram och sade: 'Det vore val battre for oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel an halv, och darfor ska jag forsoka bara honom pa ryggen.' – 'Om du orkar, Fumle-Drumle, sa ar det inte mig emot,' sade Vind-Ile. 'Men tappa inte bort honom!'
Harmed var redan mycket vunnet, och pojken kande sig riktigt nojd igen. 'inte ar det lont att forlora humoret, darfor att jag har blivit bortstulen av krakorna,' tankte han. 'De stackarna ska jag val komma till ratta med.'
Krakorna flogo allt fortare mot sydvast fram over Smaland. Det var en praktig morgon, solig och lugn, och faglarna nere pa jorden hollo som bast pa att sjunga sina friarvisor. I en hog, mork skog satt sjalva trasten med hangande vingar och fortjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag pa slag. 'Vad du ar vacker! Vad du ar vacker! Vad du ar vacker!' sjong han. 'Ingen ar sa vacker. Ingen ar vacker. Ingen ar sa vacker.' Och sa snart som han hade slutat denna visa, borjade han den pa nytt.
Men pojken for just da fram over skogen, och nar han hade hort visan ett par gangen och markte, att trasten inte kunde nagon annan, satte han bada handerna som en lur for munnen och ropade nerat: 'Det dar har vi hort forr. Det dar har vi hort forr.' – 'Vem ar det? Vem ar det? Vem ar det? Vem gor narr av mig?' fragade trasten och forsokte fa syn pa den, som ropade. – 'Det ar Krakrovad, som gor narr av din visa,' svarade pojken. Krakhovdingen vande pa huvudet i detsamma och sade: 'Akta dina ogon, Tummetott!' Men pojken tankte: 'Nej, det bryr jag mig inte om, Jag vill just visa dig, att jag inte ar radd for dig.'
Allt langre inat landet foro de, och skogar och sjoar fanns det overallt. I en bjorkhage satt skogsduvan pa en naken gren, och framfor henne stod duvhanen. Han blaste upp fjadrarna, krokte pa nacken, hojde och sankte kroppen, sa att brostfjadrarna brusade mot grenen. Under tiden kuttrade han: 'Du, du, du ar den vackraste i skogen. Ingen i skogen ar sa vacker som du, du, du.'
Men uppe i luften for pojken forbi, och nar han horde duvhannen, kunde han inte halla sig tyst.' Tro honom inte! Tro honom inte!' ropade han.
'Vem, vem, vem ar det, som ljuger pa mig?' kuttrade duvhannen och forsokte att fa syn pa den, som hade skrikit till honom. 'Det ar Kraktagen, som ljuger pa dig,' svarade pojken. Aterigen vande Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom sade: 'Lat honom prata, sa tror smafaglarna, att vi krakor har blivit kvicka och roliga faglar!' – 'De ar val inte sa dumma heller,' sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, for sedan lat han pojken ropa sa mycket han ville.
Skog och skogsmark var det mesta, som de flogo fram over, men det fanns forstas ocksa bade kyrkor och kyrkbyar och smakojor i skogsbrynet. Pa ett stalle sago de en gammal trevlig herrgard. Den lag med skogen bakom sig och sjon framfor sig, hade roda vaggar och brutet tak, valdiga lonnar omkring gardsplanen och stora, risiga krusbarsbuskar i tradgarden. Overst pa vaderflojeln satt staren och sjong sa, att var ton hordes in till honan, som lag pa agg i holken i parontradet. 'Vi har fyra sma vackra agg,' sjong staren. 'Vi har fyra sma vackra, runda agg. Vi har hela boet fullt av praktiga agg.'
Nar staren sjong visan for tusende gangen, for pojken over garden. Han satte handerna for munnen som ett ror och ropade: 'Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem.'
'Vem ar det, som vill skramma mig?' fragade staren och flaxade oroligt med vingarna. 'Det ar Krakfangad, som skrammer dig,' sade pojken. Denna gangen sokte inte krakhovdingen tysta ner honom. I stallet hade bade han och hela flocken sa roligt, att de kraxade av belatenhet.
Ju langre inat landet de kommo, desto storre blevo sjoarna, och desto rikare blevo de pa oar och uddar. Och pa en sjostrand stod andraken och krumbuktade sig for andhonan. 'Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Ja ska vara dig trogen i all mina dar,' sade andraken. – 'Varar inte till sommarns slut,' skrek pojken, som for forbi. – 'Vad ar du for en?' ropade andraken. – 'Jag heter Krakstulen,' skrek pojken.
Vid middagstiden slogo krakorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tankte pa att ge pojken nagot. Sa kom Fumle-Drumle farande fram till hovdingen med en kvist av en tornbuske, som det satt nagra roda nypon pa.
'Har ska du fa, Vind-Ile' sade han. 'Det ar vacker mat, som passar at dig.' Vind-Ile fnyste foraktligt. 'Tror du jag vill ata gamla torra nypon?' sade han. – 'Och jag, som trodde att du skulle bli glad at dem!' sade Fumle- Drumle och slangde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den foll ner alldeles framfor pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och ata sig matt.
Nar krakorna hade atit, borjade de att prata. 'Vad tanker du pa, Vind-Ile? Du ar sa tyst i dag,' sade en av dem till anforaren. – 'Jag tanker pa att i den har trakten levde en gang en hona, som var mycket glad at sin matmor och for att riktigt gladja henne gick och varpte en kull agg, som hon gomde under ett lagardsgolv. Hela tiden hon ruvade aggen, frojdade hon sig vid tanken pa hur glad matmodern skulle bli at kycklingarna. Matmodern undrade forstas var honan holl till en sa lang tid. Hon sokte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Langnabb, vem som fann henne och aggen?'
'Jag tanker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men nar du har talat om detta, sa ska jag beratta nagot liknande. Kommer ni ihag den stora, svarta katten i Hinneryds prastgard? Hon var missnojd med husbondfolket, darfor att de alltid togo de nyfodda ungarna ifran henne och drankte dem. Inte mer an en enda gang lyckades hon halla dem gomda, och det var, nar hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog sa nojd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer gladje av dem, jag an hon.'
Nu blevo allihop sa ivriga, att de follo varandra i talet. 'Vad ar det for konst att stjala agg och smaungar?' sade en. 'Jag har en gang jagat en unghare, som var narapa fullvuxen. Det var att folja honom ur snar i snar.' Langre kom hon inte, forran en annan tog ordet ifran henne. 'Det kan nog vara lustigt att valla hons och kattor forargelse, men anda markvardigare finner jag det, att en kraka kan skaffa en manniska fortret. Jag stal en gang en silversked...'
Men nu tyckte pojken, att han var for god att sitta och hora pa sadant snack. 'Nej, hor nu, krakor!' sade han. 'Jag tycker ni borde skammas for att tala om all er elakhet. Jag har levat ibland vildgassen i tre veckor, och av dem har jag inte och hort annat an gott. Ni matte ha en dalig hovding, som later er rova och morda pa det dar sattet. Ni borde allt borja ett annat liv, for jag kan tala om for er, att manniskorna har blivit uppledsna pa er ondska, att de med all makt forsoker att rota ut er. Och da lar det nog snart bli slut med er.'
Nar Vind-Ile och krakorna horde detta, blevo de sa onda, att de amnade kasta sig over pojken och slita sonder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och stallde sig framfor honom. 'Nej, nej, nej!' sade han och tycktes bli alldeles forskrackt. 'Vad tror ni Vind-Kara ska saga, om ni river sonder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?' – 'Det ska vara du, Fumle-Drumle, som ar radd for kvinnfolk,' sade Ile, men i alla fall lamnade bade han och de andra Tummetott i fred.
Kort darefter drogo krakorna vidare. Allt hittills hade pojken tankt for sig sjalv, att Smaland inte var ett fattigt land, som han hade hort. Nog var det skogigt och fullt av bergasar, men utmed aar och sjoar lago odlade marker, och nagon riktig odslighet hade han inte rakat pa. Men ju langre in i landet de kommo, desto sallsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram over ett riktigt okenland, dar han inte sag annat an mossar och hedar och enbackar.
