Solen var nedgangen, men det var annu full dager, nar krakorna nadde den stora ljungheden. Vind-Ile sande en kraka i forvag for att beratta, att han hade haft framgang, och nar det blev kant, lyfte Vind-Kara med flera hundra krakor fran Krakasen for att mote de ankommande. Mittunder det bedovande kraxande, som de motande krakorna upphavde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: 'Du har varit sa lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Darfor vill jag ge dig ett gott rad. Sa snart som vi slar ner, blir du ombedd att utfora ett arbete, som kan synas dig mycket latt. Men akta dig for att gora det!'
Strax darefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson pa bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit forbi av trotthet. Sa manga krakor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han sag inte upp.
'Tummetott,' sade Vind-Ile, 'stig nu opp! Du ska hjalpa oss med en sak, som ar mycket latt for dig..'
Men pojken rorde sig inte, utan latsade, som om han sov. Da tog Vind-Ile honom vid armen och slapade honom fram over sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. 'Res dig Tummetott,' sade han, 'och oppna den har krukan!' – 'Varfor kan du inte lata mig fa sova?' sade pojken. 'Jag ar for trott att gora nagot i kvall. Vanta till i morgon!'
'Oppna krukan!' sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig da upp och monstrade krukan noga. 'Hur ska jag, fattiga barn, kunna oppna en sadan kruka? Den ar ju lika stor som jag sjalv.' – 'Oppna den!' befallde Vind-Ile an en gang. 'Annars ska det ga dig illa.' Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kande pa locket och lar armarna sjunka. 'Jag brukar inte vara sa har svag,' sade han. 'Om ni bara vill lata mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska fa bukt med locket.'
Men Vind-Ile var otalig, och han rusade fram och nop pojken i benet. Sadan behandling ville inte pojken tala av en kraka. Han ryckte sig hastigt los, sprang ett par steg baklanges, drog sin kniv ur slidan och holl den utstrackt framfor sig. 'Akta dig du!' ropade han till Vind-Ile.
Denne var likval sa forbittrad, att han inte vajde undan for faran. Alldeles som om han hade varit blind, stortade han mot pojken och kom sa ratt mot kniven, att den trangde genom hans oga in i hjarnan. Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan sjonk han ner dod.
'Vind-Ile ar dod! Den frammande har dodat var hovding Vind-Ile!' ropade de narmaste krakorna, och darefter uppstod ett forfarligt ovasen. Somliga jamrade sig, andra ropade pa hamnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet at. Han flaxade med utbredda vingar over pojken och hindrade de andra att komma fram och borra nabbarna i honom.
Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa stallt for sig. Inte kunde han springa undan krakorna, och inte fanns det nagot stalle, dar han kunde gomma sig. Men sa kom han att tanka pa lerkrukan. Han tog ett haftigt tag i locket och ryckte av det. Darpa hoppade han upp i krukan for att gomma sig i den. Men den var ett daligt gomstalle, for den var nastan till randen full av sma tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt i ner i den. Da bojde han sig och borjade kasta ut slantarna.
Anda hittills hade krakorna flaxat omkring honom i tat svarm och huggit efter honom, men nar han kastade ut slantarna, glomde de men ens sin hamndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slangde ut pengar navtals, och alla krakorna, ja, sjalva Vind-Kara fangade upp dem. Och var och en, som lyckades att fa fatt i en penning, for i storsta hast bort till boet for att gomma den.
Nar pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, sag han upp. Inte mer an en enda kraka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjadern i vingen, han, som hade burit honom 'Du har gjort mig en storre tjanst, Tummetott, an du sjalv forstar,' sade krakan med helt annan rost och ett annat tonfall an forut, 'och jag vill radda ditt liv. Satt dig opp pa min rygg, sa ska jag fora dig till ett gomstalle, dar du kan vara saker for i natt! I morgon ska jag laga sa, att du kommer tillbaka till vildgassen.'
Stugan
Nasta morgon, nar pojken vaknade lag han pa en sang. Nar han sag, att han befann sig inomhus med fyra vaggar omkring sig och tak over sig, tyckte han, att han var hemma. 'Jag undrar om mor snart kommer med kaffe,' mumlade han, dar han lag i halvsomnen. Men sa kom han ihag, att han befann sig i en overgiven stuga pa Krakasen, och att Fumle-Drumle med vitfjadern hade burit honom dit kvallen forut.
Pojken var om i hela kroppen efter den farden, som han hade gjort forra dagen, och han tyckte, att det var skont att fa ligga stilla, medan han vantade pa Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hamta honom.
Det hangde gardiner av rutigt bomullstyg framfor sangen, och han skot dem at sidan for att se ut i stugan. Han fick genast klart for sig, att en sadan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Vaggarna bestod av bara ett par rader stockar, sedan tog taket vid. Nagot innertak fanns det inte, utan han kunde se anda upp till takasen. Hela stugan var sa liten, att den snarare tycktes vara gjord for sadana som han an for riktiga manniskor, men anda voro spisen och spismuren sa stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett storre. Ingangsdorren fanns pa ena gavelvaggen vid sidan av spisen och var sa smal, att den snarast liknade en lucka. Pa den andra gavelvaggen sag han ett lagt och brett fonster med manga sma rutor. Det fanns nastan inga flyttbara mobler i stugan. Banken vid ena langsidan och bordet under fonstret voro vaggfasta och likasa den stora sangen, dar han lag, och det brokiga vaggskapet.
Pojken kunde inte lata bli att undra vem som agde stugan, och varfor den stod overgiven. Det sag nog ut, som om folket, som hade bott dar, hade amnat komma tillbaka. Kaffepannan och grotgrytan stodo kvar i spisen, och det lag litet ved i spisvran. Ungsrakan och grisslan reste sig i ett horn, spinnrocken stod uppflyttad pa en bank, pa hyllan ovan fonstret lago blanor och lin, ett par garnharvor, ett talgljus och en bunt tandstickor.
Ja, det sag visst ut, som om de, som hade agt stugan, hade amnat komma tillbaka. Det lag sangklader i sangen, och pa vaggen sutto annu langa remsor av tyg, dar tre man till hast, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmalade. Samma hastar och samma ryttare voro avbildade mangfaldiga ganger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin fard till och med uppat takbjalkarna.
Men i taket fick pojken syn pa nagot, som bragte honom pa benen i en fart. Det var ett par torra brodkakor, som hangde dar pa ett spett. De sago nog moglade och gamla ut, men det var anda brod. Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, sa att ett stycke foll till golvet. han at och stoppade sin pase full. Det var otroligt vad brod var gott i alla fall.
Han sag sig om i stugan an en gang for att forsoka upptacka om det inte fanns nagot mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. 'Jag kan val fa ta det, som jag behover, nar ingen annan bryr sig om det.' tankte han. Men det mesta, som fanns, var for stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara nagra stycken tandstickor.
Han klattrade upp pa bordet och svangde sig sedan med hjalp av gardinen upp pa fonsterhyllan. Medan han stod dar och stoppade in tandstickorna i sin pase, kom krakan med vitfjadern in genom fonstret.
'Se har ar jag nu!' sade Fumle-Drumle och slog ner pa bordet. 'Jag har inte kunnat komma forr, darfor att vi krakor i dag har valt en ny hovding efter Vind-Ile.' – 'Vem har ni da valt?' sade pojken. – 'Jo, vi har valt en, som inte ska tillata roveri och orattfardighet. Vi har valt Garm Vitfjader, som forr kallades Fumle-Drumle, 'svarade han och strackte pa sig, sa att han sa helt majestatisk ut. – 'Det var ett gott val,' sade pojken och lyckonskade honom. – 'Ja, du ma val onska mig lycka,' sade Garm och borjade beratta pojken sadana dagar han forr hade haft med Vind-Ile och Kara.
Mittunder detta horde pojken utanfor fonstret en rost, som han tyckte sig kanna igen. 'Ar det har, som han finns?' fragade Smirre rav. – 'Ja, harinne ar han gomd,' svarade en krakrost. – 'Ta dig i akt, Tummetott!' ropade Garm. 'Vind-Kara star har utanfor med den dar raven, som vill ata opp dig.' Mer hann han inte saga, for Smirre gjorde ett sprang mot fonstret. De gamla murkna fonsterbagarna gavo vika, och Smirre stod i nasta ogonblick pa fonsterbordet. Garm Vitfjader, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjal med detsamma. Darpa hoppade han ner pa golvet och sag sig om efter pojken.
Denne forsokte gomma sig bakom en stor blanvindel, men Smirre hade redan sett honom och krop ihop for att ta sats till sprang. Och sa liten och lag var stugan, att pojken forstod, att raven kunde na honom utan minsta
