honom alltid val om dagen, och da de andra voro narvarande, men en mycket mork natt, nar kamraterna reda sutto pa nattkvisten, hade han blivit overfallen av ett par krakor och nastan mordad. Efter detta flyttade han sig var kvall, sedan det hade blivit morkt, fran sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.
Det hande sig nu en eftermiddag, nar krakorna redan hade fatt sina bon i ordning pa Krakasen, att de gjorde ett markvardigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hornet av heden. Gropen var inte nagot annat an ett grustag, men krakorna kunde inte noja sig med en sa enkel forklaring, utan flogo standigt ner i den och vande pa vartenda sandkorn for att komma underfund med varfor manniskorna hade gravt den. Bast som nu krakorna gingo dar, stortade en massa grus fran ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tamligen stor lerkruka, son var stangd med ett tralock. De ville naturligtvis veta om det fanns nagot i den, och de forsokte bade att hacka hal pa krukan och att banda upp locket, men intetdera lyckades dem.
De stodo helt radlosa, och betraktade krukan, nar de horde nagon saga: 'Ska jag komma ner och hjalpa er, krakor?' De sago hastigt upp. Pa kanten av gropen satt en rav och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste ravar bade till farg och skapnad, som de nagonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena orat.
'Om du har lust att gora oss en tjanst,' sade Vind-Ile, 'ska vi inte saga nej.' Pa samma gang flog bade han och de andra upp ur gropen. Raven hoppade ner i deras stalle, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte oppna den, han heller.
'Kan du fundera ut vad som finns i den?' sade Vind-Ile. Raven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmarksamt. 'Det kan inte vara annat an silverpengar,' sade han.
Detta var mer, an krakorna hade vantat sig. 'Tror du, att det kan vara silver?' sade de, och ogonen hollo pa att trilla ur huvudet av lystnad, for sa markvardigt det an kan lata, finns det ingenting i varlden, som krakor alska sa mycket som silverpengar.
'Hor hur de skramlar!' sade raven och rullade krukan runt en gang till. 'Jag kan bara inte forsta hur vi ska komma at dem.' – 'Nej, det blir val omojligt,' sade krakorna. Raven stod och gned huvudet mot vanstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med krakornas hjalp bli herre over den dar parveln, som alltid undgick honom. 'Nog vet jag den, som skulle kunna oppna krukan at er,' sade raven. – 'Sag det da! Sag det!' ropade krakorna och voro sa ivriga, att de flaxade ner i gropen. – 'Det ska jag gora, bara ni lovar att ga in pa mina villkor,' sade han
Raven berattade nu for krakorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde fora honom till heden, sa skulle han nog oppna krukan at dem. Men som lon for detta rad begarde han, att de skulle utlamna Tummetott till honom, sa snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Krakorna hade intet skal att spara Tummetott, utan de gingo genast in pa saken.
Detta allt var latt overenskommet, men varre var det att fa reda pa var Tummetott och vildgassen befunno sig.
Vild-Ile for sjalv astad med femtio krakor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att krakorna pa Krakasen sago en skymt av honom.
Krakrovad
Vildgassen voro uppe i forst gryningen for att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle borja resan uppat Ostergotland. Holmen i Gasfjarden, som de hade sovit pa, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det vaxter, som de kunde ata sig matta av. Varre var det for pojken. Han var inte i stand att finna nagot atbart.
Nar han stod hungrig och morgonkulen och sag sig om at alla hall, follo hans blickar pa ett par ekorrar, som lekte pa en tradbevuxen udde mittfor klippholmen. Han undrade om ekorrarna annu agde kvar nagot av sitt vinterforrad, och han bad den vita gaskarlen fora honom over till udden, sa att han kunde fa tigga ett par hasselnotter av dem.
Den store vite simmade genast over sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna sa roligt med att jaga varandra fran trad till trad, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stallet drog de sig langre inat dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte for gaskarlen, som lag kvar vid stranden.
Pojken vadade fram mellan nagra vitsippstand, som voro sa hoga, att de rackte honom anda upp till hakan, nar han kande, att nagon fattade honom bakifran och forsokte lyfta upp honom. Han vande sig om och sag, att en kraka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sokte rycka sig los, men innan detta hade lyckats honom, skyndade annu en kraka fram, hogg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.
Om Nils Holgersson genast hade ropat pa hjalp, skulle den vita gaskarlen sakerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansag val, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par krakor. Han sparkade och slog, men krakorna slappte inte taget, och det lyckades dem att hoja sig upp i luften med honom. Harvid foro de sa ovarsamt fram, att hans huvud stotte mot en gren. Han fick ett hart slag over hjassan, det svartnade for hans ogon, och hans miste sansen.
Nar han ater slog upp ogonen, befann han sig hogt over jorden. Han aterkom langsamt till medvetande, och i borjan visste han varken var han var eller vad han sag. Nar han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vavd av gront och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och praktig, men han tyckte, att det var synd, att den var sa illa medfaren. Den var riktigt trasig, langa revor lopte fram genom den, och pa sina stallen voro stora flikar bortryckta. Och det markvardigaste var, att den tycktes ligga utbredd over ett spegelgolv, for under halen och revorna i mattan framskimrade blankt och glansande glas.
Vad pojken darnast lade marke till var, att solen kom upprullande pa himlen. Strax borjade spegelglaset under halen och revorna i mattan att blanka i rott och guld. Det sag mycket praktigt ut, och pojken var glad ar de vackra fargskiftningarna, fastan han inte ratt forstod vad det var, som han sag. Men nu sankte sig krakorna, och med ens markte han, att den stora mattan under honom var jorden, som har var kladd med gron barrskog och brun, naken lovskog och att halen och revorna voro blankande fjardar och smasjoar.
Han kom ihag, att forsta gangen han hade farit fram uppe i luften hade han tyckt, att den skanska jorden sag ut som ett rutigt tygstycke. Men det har, som liknade en sonderriven matta, vad kunde det vara for ett land.
Han borjade gora sig en massa fragor. Varfor satt han inte pa den vita gaskarlens rygg? Varfor flog en stor svarm krakor omkring honom? Och varfor rycktes och slangdes han hit och dit, sa att han holl pa att ga av?
Sa blev alltsammans klart for honom pa en gang. Han hade blivit bortrovad av ett par krakor. Den vita gaskarlen lag kvar vid stranden och vantade, och vildgassen skulle i dag resa uppat Ostergotland. Sjalv fordes han at sydvast, det forstod han darav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som lag under honom, var sakert Smaland.
'Hur ska det nu ga med den vita gaskarlen, nar jag inte kan ta vard om honom?' tankte pojken och borjade ropa at krakorna, att de genast skulle fora honom tillbaka till vildgassen. Han var inte en smula orolig for sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de forde bort honom.
Krakorna fragade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flogo framat sa fort de formadde. Men om en stund smallde en av dem i vingarna pa det satt, som betyder: 'Se opp! Fara!' Strax darpa doko de ner i en granskog, trangde mellan de risiga grenarna anda till skogsbottnen och satte ner pojken under en tat gran, dar han var sa val gomd, att inte en gang en falk hade kunnat fa syn pa honom.
Femtio krakor stallde upp sig omkring pojken med nabbarna riktade mot honom for att vakta honom. 'Nu kanske jag kan fa veta, krakor, vad ni har for mening med att fora bort mig,' sade han. Men han fick knappast tala till punkt, forran en stor kraka vaste at honom: 'Tig du bara! Annars hackar jag ut ogonen pa dig!'
Det var tydligt, att krakan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att gora an att lyda. Sa satt han dar och stirrade pa krakorna, och krakorna stirrade pa honom.
Ju langre han sag pa dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjaderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kande till bad eller inoljning. Tarna och klorna voro smutsiga
