Jarro hade hela tiden flaxat och kampat for att komma loss, men nar han nu forstod, att manniskorna inte amnade doda honom, lade han sig med en kansla av valbehag till ratta i korgen. Nu forst marktes det hur utmattad han var av plagor och blodforslust. Matmodern bar korgen over golvet for att stalla den i vran vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ogonen och sjunkit i somn.
Om en stund vaknade Jarro vi att nagon sakta stotte till honom. Nar han slog upp ogonen, erfor han en sa stor skrack, att han holl pa att mista sansen. Nu var han val forlorad, for har stod den, som var farligare an bade manniskor och rovfaglar. Det var ingen mindre an Cesar sjalv, den langhariga fagelhunden, som nyfiket nosade pa honom.
Hur omkansvart radd hade inte Jarro varit forra sommaren, nar han annu var en liten gul dununge, var gang det hade ljudit over vassruggarna: 'Cesar kommer! Cesar kommer!' Nar han hade sett den brun– och vitflackiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skada doden sjalv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behova uppleva den stunden, nar han motte Cesar oga mot oga.
Men han matte till sin olycka ha rakat falla ner i den garden, dar Cesar var hemma, for nu stodo han dar over honom. 'Var ar du for en?' brummade han. 'Hur har du kommit in i stugan? Hor du inte hemma nere bland vassruggarna?'
Det var med knapp nod Jarro kunde fa mod att svara. 'Var inte ond pa mig, Cesar, darfor att jag har kommit in i stugan!' sade han. 'Det ar inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det ar manniskorna sjalva, som har lagt mig i den har korgen.'
'Jasa, det ar manniskorna sjalva, som har lagt hit dig,' sade Cesar. 'Da ar det sakert deras mening att bota dig, fast jag for min del tycker, att de skulle gora klokare i att ata opp dig, nar du ar i deras vald. Men i alla fall ar du fridlyst i stugan. Du behover inte se sa radd ut. Nu ar vi inte nere pa Takern.'
Harmed gick Cesar och lade sig att sova framfor den flammande spisbrasan. Sa snart som Jarro forstod, att denna grasliga fara var forbi, foll den stora mattigheten over honom, och han sjonk pa nytt i somn.
Nasta gang Jarro vaknade, sag han, att ett fat gryn och vatten stod framfor honom. Han var annu ganska sjuk, men han kande sig hungrig i alla fall och borjade ata. Nar matmodern sag, att han at, kom hon fram och smekte honom och sa glad ut. Darefter somnade Jarro in pa nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat an at och sov.
En morgon kande sig Jarro sa frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framat golvet. Men han hade inte hunnit langt, forran han foll omkull och blev liggande. Da kom Cesar, oppnade sitt stora gap och fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden amnade bita ihjal honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Harvid fick Jarro ett sadant fortroende till Cesar, att han vid nasta utfard i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo Cesar och han goda vanner, och Jarro lag var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.
Anda storre tillgivenhet an for Cesar kande Jarro for matmodern. For henne erfor han inte den minsta skrack, utan han strok sitt huvud mot hennes hand, nar hon kom och gav honom mat. Nar hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och nar hon kom tillbaka, ropade han valkommen till henne pa sitt eget sprak.
Jarro glomde alldeles bort hur radd han hade varit for bade hundar och manniskor forr i varlden. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han alskade dem. Han onskade, att han voro frisk, sa att han kunde flyga ner till Takern och tala om for grasanderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behovde frukta dem.
Han hade lagt markte till att saval manniskorna som Cesar hade lugna ogon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan var blickar han inte garna ville mota, var Klorina, stugkatten. Hon gjorde honom ingenting ont, hon heller, men han kunde inte fatta nagot fortroende for henne. Dessutom retades hon standigt med honom, darfor att han alskade manniskorna. 'Du tror, att de vardar dig, darfor att de tycker om dig,' sade Klorina. 'Vanta bara, tills du blir lagom fet! Da vrider de nacken av dig. Jag kanner till dem, jag.'
Jarro hade ett omt och tillgivet hjarta som alla faglar och blev outsagligt bedrovad, nar han horde detta. Han kunde inte tanka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro nagot sadant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och smaprata. Han tyckte sig forsta, att de bada kande samma karlek for honom som han for dem.
En dag, da Jarro och Cesar lago pa den vanliga platsen framfor spisen, satt Klorina uppe pa spishallen och borjade retas med grasanden.
'Jag undrar, Jarro, vad ni grasander ska ta er till nasta ar, nar Takern blir urtappad och forvandlad till aker,' sade Klorina. – 'Vad ar det du sager, Klorina?' sade Jarro och sprang upp helt forfarad. – 'Jag glommer alltid, Jarro, att inte du, sasom Cesar och jag forstar manniskornas sprak,' svarade katten. 'Annars skulle du val ha hort, att de karlarna, som i gar var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut Takern, och att sjobottnen nasta ar skulle ligga torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni grasander da ska ta vagen.' Nar Jarro horde detta tal, blev han sa ond, att han vaste som en snok. 'Du ar lika elak som en sothona,' skrek han till Klorina. 'Du vill bara reta opp mig mot manniskorna. Jag tror inte, att de vill gora nagot sadant. De matte val veta, att Takern ar grasandernas egendom. Varfor skulle de gora sa manga faglar hemlosa och olyckliga? Du har sakert hittat pa allt detta for att skramma mig. Jag onskar, att matmor matte klippa av dig morrharen.'
Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. 'Jasa, du tror jag ljuger,' sade hon. 'Fraga da Cesar! Han var ocksa inne i stugan i gar kvall. Cesar ljuger aldrig.'
'Cesar,' sade Jarro, 'du forstas manniskornas sprak mycket battre an Klorina. Sag, att hon inte har hort ratt! Tank, hur det skulle bli, om manniskorna torrlade Takern och forvandlade sjobottnen till aker! Da skulle dar inte langre finnas nate eller andmat for de vuxna anderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver for andungarna. Da skulle ocksa vassruggarna forsvinna, dar andungarna nu kan halla sig dolda, anda till de kan flyga. Alla ander skulle tvingas att flytta harifran och soka sig en annan bostad. Men var ska de finna en sadan tillflyktsort som Takern? Cesar, sag att Klorina inte har hort ratt!'
Det var markvardigt att ge akt pa Cesars uppforande under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden forut, men nu, nar Jarro vande sig till honom, gaspade han, lade ner sin langa nos pa framtassarna och sov djupt inom ett ogonblick.
Kattan sag ner pa Cesar med ett illparigt leende. 'Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig,' sade hon till Jarro. 'Det ar med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkanna, att manniskorna kan gora nagot oratt. Men du kan lite pa mitt ord i alla fall. Jag ska saga dig varfor de vill torrlagga sjon just nu. Sa lange som ni grasander annu hade valdet pa Takern, ville de inte tappa ur den, for er hade de anda nagon nytta. Men nu har ju doppingar och sothons och andra faglar, som inte ar matnyttiga, inkraktat nara nog alla vassruggar, och manniskorna tycker inte, att de behover halla sjon vid makt for deras skull.'
Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars ora: 'Cesar! Du vet, att pa Takern annu finns sa manga ander, att de fyller luften som skyar. Sag, att det inte ar sant, att manniskorna amnar gora alla dessa hemlosa!'
Harvid for Cesar upp och gjorde ett sa haftigt utfall mot Klorina, att hon maste radda sig upp pa en hylla. 'Jag ska lara sig att halla dig tyst, nar jag vill sova,' rot Cesar. 'Nog vet jag, att det ar fraga om att tappa vattnet ur sjon ni i ar. Men om detta har det talats manga ganger forut, utan att det har blivit nagot av. Och den dar urtappningen ar en sak, som jag inte gillar. For hur skulle det ga med jakten, om Takern bleve torrlagd? Du ar ett not, som glader dig at nagot sadant. Vad ska du och jag roa oss med, nar det inte mer finns nagra faglar pa Takern?'
Lockfageln
Ett par dar senare var Jarro sa frisk, att han kunde flyga genom hela stugan. Han blev da mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut pa garden och plockade at honom de forsta grasstrana, som hade kommit upp. Nar matmodern smekte honom, tankte Jarro, att fastan han nu var sa stark, att han kunde flyga ner till Takern nar som helst, skulle han inte vilja skiljas fran manniskorna. Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv.
Men tidigt en morgon lade matmodern over Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom att bruka
