vingarna, och lamnade honom darpa till drangen, som hade hittat honom ute pa garden. Drangen stack honom under armen och gick ner till Takern med honom.
Isen hade smalt bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolarsvassen stod annu kvar utmed strander och holmar, men alla vattenvaxter hade borjat att skjuta skott nere i djupet, och de grona topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nastan alla flyttfaglarna hemkomna. Spovarnas krokta nabbar tittade fram ur vassen. Doppingarna gledo omkring med ny fjaderkrage om halsen, och beckasinerna hollo pa att plocka ihop stran till sina reden.
Drangen gick ner i en eka, lade Jarro pa batbottnen och borjade att staka sig ut pa sjon. Jarro, som nu hade vant sig att bara vanta gott av manniskorna, sade till Cesar, som ocksa var med, att han var mycket tacksam mot drangen, darfor att han forde honom ut pa sjon. Men drangen behovde inte halla honom sa hart fangslad, for han amnade inte flyga bort. Harpa svarade Cesar ingenting. Han var mycket faordig denna morgon.
Det enda, som forefoll Jarro en smula underligt, var, att drangen hade tagit med sin bossa. Han kunde inte tro, att nagon av det goda folket i bondgarden skulle vilja skjuta faglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att manniskorna inte jagade sa har ars. 'Det ar forbjuden tid,' hade han sagt, 'fast det naturligtvis inte galler for mig.'
Drangen for emellertid ut till en av de sma vassomkransade dyholmarna. Dar steg han ur baten, drog ihop gammal vass till en stor hog och lade sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman over vingarna och tjudrad vid baten med ett langt snore, vandra omkring ute pa grundet.
Plotsligen fick Jarro syn pa nagra av de unga andrakarna, i vilkas sallskap han forr i varlden hade strackt fram och ater over sjon. De voro langt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par hoga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock narmade sig. Redan innan de voro framkomna borjade Jarro beratta dem om sin underbara raddning och om manniskornas godhet. I detsamma smallde tva skott bakom honom. Tre ander sjonko doda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fangade upp dem.
Da forstod Jarro. Manniskorna hade raddat honom for att kunna anvanda honom som lockfagel. Och det hade ocksa lyckats dem. Tre ander hade dott for hans skull. Han tyckte, att han ville do av blygsel. Han tyckte, att till och med hans van Cesar sag foraktfullt pa honom, och nar de kommo hem till stugan, vagade han inte lagga sig och sova bredvid hunden.
Nasta morgon fordes Jarro aterigen ut pa grundet. Ocksa denna gang fick han syn pa nagra ander. Men nar han markte, att de flogo emot honom, ropade han till dem: 'Bort, bort! Akta er! Jag ar bara en lockfagel.' Och han lyckades verkligen hindra dem fran att komma inom skotthall.
Jarro hade knappt tid att smaka pa ett grasstra, sa upptagen var han av att halla vakt. Han ropade ut sin varning, sa snart en fagel narmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastan han avskydde dem, darfor att de trangde ut anderna fran deras basta gomstallen. Men han ville inte, att nagon fagel skulle raka i olycka for hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet maste drangen fara hem utan att ha fatt lossa av ett enda skott.
Detta oaktat sag Cesar mindre missnojd ut an forra dagen, och nar kvallen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lat honom sova mellan framtassarna.
Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjarta led av den tanken, att manniskorna aldrig hade alskat honom. Nar matmor eller den lilla gossen kom fram for att smeka honom, stack han in nabben under vingen och latsades, att han sov.
Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrovliga vakttjanst, och han var redan kand over hela Takern. Da hande det en morgon, medan han som vanligt ropade: 'Ta er i akt, faglar! Kom inte nara mig! Jag ar bara en lockfagel,' att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, dar han stod bunden. Detta var inte nagot synnerligen markvardigt. Det var ett bo fran forra aret, och eftersom doppingbona aro sa byggda, att de kunna flyta pa vattnet som batar, hander det ofta, att de komma pa drift utat sjon. Men Jarro blev anda staende och tittade pa boet, darfor att det kom sa ratt fram mot holmen, att det sag ut, som om nagon hade styrt dess fard over vattnet.
Nar boet kom narmare, sag Jarro, att en liten manniska, den minsta han nagonsin hade sett,satt i boet och rodde framat med ett par pinnar. Och denna lilla manniska ropade till honom: 'Ga sa nara vattnet, som du kan, Jarro, och hall dig flygfardig! Du ska snart bli befriad.'
Nagra ogonblick darefter lag doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lamnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och stran. Jarro holl sig ocksa nastan ororlig. Han var alldeles forlamad av angslan for att befriaren skulle bli upptackt.
Det nasta, som intraffade, var, att en flock vildgass kom flygande. Jarro vaknade da till besinning och varnade dem med hog rop, men de flogo trots detta flera ganger fram och tillbaka over grundet. De hollo sig sa hogt uppe, att de voro utom skotthall, men drangen lat anda forleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte val avlossade, forran den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sonder Jarros grimma med ett par raska snitt. 'Flyg nu din vag, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!' ropade han, under det att han sjalv sprang i ner i doppingboet och stotte fran land.
Jagaren hade haft blickarna riktade pa gassen och hade inte markt att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade battre foljt med vad som hande, och just nar Jarro lyfte vingarna, stortade han fram och grep honom over nacken.
Jarro skrek omkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med storsta lugn till Cesar: 'Om du ar lika hederlig, som du ser ut, sa kan du val inte tvinga en bra fagel att sitta har och locka andra i olycka.'
Nar Cesar horde dessa ord, grinade han styggt med overlappen, men om ett ogonblick slappte han Jarro. 'Flyg, Jarro!' sade han. 'Du ar sannerligen for god att vara lockfagel. Det var inte heller darfor, som jag ville halla dig kvar, utan fordenskull, att det blir tomt i stugan efter dig.'
Sjosankningen
Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten funno tiden lang, nar de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade latit hora var gang hon kom in i stugan. Men den, som langtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han var bara tre ar och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sadan lekkamrat som Jarro. Nar han fick hora, att Jarro hade atervant till Takern och anderna, kunde han inte lata sig noja med detta, utan tankte jamt pa hur han skulle fa honom tillbaka.
Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne lag stilla i sin korg, och han var viss om att anden forstod honom. Han bad mor, att hon skulle fora honom ner till sjon, for att han skulle fa raka Jarro och overtala honom att vanda tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille overgav inte sin plan fordenskull.
Dagen efter den, da Jarro hade forsvunnit, sprang Per Ola ute pa garden. Han lekte ensam som vanligt, men Cesar lag pa trappan, och nar mor slappte ut gossen, hade hon sagt: 'Se efter Per Ola, Cesar!'
Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar ocksa atlytt befallningen, och gossen hade blivit sa val overvakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bonderna, som bodde utmed Takern, hade tata overlaggningar om sjosankningen, och att de nara nog hade beslutat den. Anderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna fa en arlig jakt. Han var sa upptagen av att tanka pa denna olycka, att han inte kom ihag att vaka over Per Ola.
Och den lille var inte val lamnad ensam pa garden, forran han insag, att nu var ratta stunden kommen att ga ner till Takern och tala med Jarro. Han oppnade en grind och vandrade ner mot sjon pa den smala stigen, som lopte fram over maderna. Sa lange som man kunde se honom hemifran, gick han langsamt, men sedan okade han farten. Han var mycket radd for att mor eller nagon annan skulle ropa at honom, att han inte fick ga. Han ville ju inte gora nagot ont, bara overtala Jarro att komma tillbaka, men han kande pa sig, att de dar hemma inte skulle ha gillat foretaget.
Nar Per Ola kom ner till sjostranden, ropade han flera ganger efter Jarro. Darpa stod han en lang stund och vantade, men ingen Jarro visade sig. Han sag flera faglar, som liknade grasanden, men de flogo forbi utan att latsa om honom, och alltsa kunde han forsta, att ingen av dem var den ratta.
Nar Jarro inte kom till honom, tankte den lilla gossen, att han sakert skulle finna honom lattare, om han
