begave sig ut pa sjon. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som lag los och ledig, var en gammal, gisten eka, som var sa dalig, att ingen tankte pa att begagna den. Men Per Ola kranglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten over hela bottnen. Han orkade inte bruka arorna, men i stallet satte han sig att vagga och gunga i ekan. Sakert hade ingen stor manniska lyckats fora en eka over Takern pa det sattet, men nar vattenstandet ar hogt och olyckan ar framme, ha sma barn en forunderlig formaga att komma ut till sjoss. Per Ola drev snart omkring pa Takern och ropade pa Jarro.
Nar den gamla ekan sa dar vaggades ut pa sjon, oppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strommade in i den. Per Ola fragade inte det minsta efter detta. Han satt pa den lilla toften i foren, ropade at varje fagel han sag och undrade pa att inte Jarro visade sig.
Till sist fick Jarro verkligen syn pa Per Ola. Han horde, att nagon ropade pa honom med det namn, som han hade haft bland manniskorna, och han forstod, att gossen hade gett sig ut pa Takern for att soka honom. Jarro blev outsagligt glad over att finna, att en av manniskorna verkligen alskade honom och lat honom smeka sig. De voro bada tva mycket lyckliga att aterse varandra.
Men plotsligen markte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till halften full av vatten och var mycket nara att sjunka. Jarro sokte tala om for Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, maste soka att komma upp pa land, men Per Ola forstod honom inte. Da drojde inte Jarro ett ogonblick, utan skyndade bort for att skaffa hjalp.
Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar da pa sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre an Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och rora sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock. Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lang, smal stor, som lag pa bottnen av ekan, och forsoka att staka denna fram mot en av de sma vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjalptes at att driva fram ekan. Med ett par tag vore de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle ga i land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten pa land, fylldes ekan med vatten och sjonk till bottnen.
Nar gossen sag detta, kande han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda pa honom. Han skulle ha borjat grata, om han inte strax hade fatt annat att tanka pa. Det kom namligen en flock stora, graa faglar och slog ner pa on, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berattade for honom var de hette, och vad de sade. Och detta var sa roligt, att Per Ola glomde allting annat.
Emellertid hade folket i bondgarden markt, att gossen var forsvunnen, och hade borjat soka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sago efter i kallaren. Sedan gingo de ut pa vagar och stigar, vandrade till granngarden for att hora om han hade forirrat sig dit och spanade efter honom ocksa nere vid Takern. Men hur de an sokte, kunde de inte finna honom.
Cesar, hunden, forstod mycket val, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte nagot for att fora dem pa ratt spar. I stallet lag han stilla, som om hela saken inte hade angatt honom.
Langre fram pa dagen upptackte man Per Olas spar nere vid batstaden. Och sa kom man att tanka pa att den gamla gistna ekan inte langre lag kvar vid stranden. Da borjade man forsta hur alltsammans hade gatt till.
Husbonden och hans drangar skoto genast ut batarna och foro for att soka efter gossen. De rodde omkring pa Takern anda till sena kvallen utan att se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, an att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille lag dod pa sjobottnen.
Pa kvallen drev Per Olas mor omkring pa stranden. Alla andra voro overtygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte forma sig att tro detta, utan hon sokte honom alltjamt. Hon sokte inne mellan vass och sav, gick och gick pa den sanka stranden utan att tanka pa hur djupt hon sjonk med foten och hur vat hon hade blivit. Hon var outsagligt fortvivlad. Hjartat varkte i hennes brost. Hon grat inte, men vred sina hander och ropade pa sitt barn med hog, klagande rost.
Runt omkring sig horde hon svanors och anders och spovars skrik. Hon tyckte, att de foljde efter henne och klagade och jamrade, ocksa de. 'De matte visst ha en sorg, eftersom de jamrar sig sa,' tankte hon. Men sa kom hon ihag sig. De var ju bara faglar, som hon horde klaga. De hade val inga bekymmer.
Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgangen. Men hon horde all de orakneliga fagelskarorna, som funnos omkring Takern, ge upp skrik pa skrik. Flera av dem foljde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande forbi pa snabba vingar. Hela luften var full av klagan och jammer.
Men den angest som hon sjalv bar pa, oppnade hennes hjarta. Hon tyckte, att hon inte stod sa langt borta fran alla andra levande varelser, som manniskor annars gora. Hon forstod mycket battre an nagonsin forut hur faglarna hade det. De hade sin jamna omsorg for hem och barn, de som hon. Det var nog inte sa stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott.
Sa kom hon att tanka pa att det var sa gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och ander och lommar skulle mista sina hem har vid Takern. 'Det blir nog bekymmersamt for dem,' tankte hon. 'Var ska de sedan foda opp sina ungar?'
Hon blev staende och grubblade pa detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att forvandla en sjo till aker och ang, men det finge val vara en annan sjo an Takern, en annan sjo, som inte var hem for sa manga tusental av djur.
Hon tankte pa att det var nasta dag, som beslut om sjosankningen skulle fattas, och hon undrade om det var fordenskull, som hennes lilla gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen skulle komma och oppna hennes hjarta till barmhartighet just i dag, innan det var for sent att avstyra den grymma handlingen?
Hon gick hastigt upp till garden och borjade tala vid sin man om allt detta. Hon talade om sjon och om faglarna och sade honom, att hon trodde, att Per Olas dod var ett Guds straff over dem bada. Och hon markte snart, att han var av samma mening som hon,
De agde redan en stor gard, men om sjosankningen komme till stand, skulle en sa vidstrackt del av sjobottnen tillfalla dem, att deras egendom bleve nara nog fordubblad. Darfor hade de varit ivrigare for foretaget an nagon annan av strandagarna. de ovriga hade varit angsliga for omkostnaderna och angsliga for att torrlaggningen inte skulle lyckas battre nu an forra gangen. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade formatt dem att ga med pa foretaget. Han hade anvant all sin overtalningsformaga for att kunna lamna sin son en dubbelt storre gard, an hans far hade lamnat honom.
Han stod nu och undrade om det lag nagon Guds mening under detta, att Takern hade tagit sonen ifran honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrlaggning. Hustrun behovde inte saga manga ord till honom, forran han svarade: 'Det kan handa, att Gud inte vill, att vi ska rubba pa hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och jag tanker, att vi besluter, att allt far vara, som det ar.'
Medan husbondefolket talade om detta, lag Cesar framfor spisen. Han lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. Nar han tyckte sig vara saker pa sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och forde henne mot dorren. 'Men Cesar da!' sade hon och ville gora sig los. 'Vet du var Per Ola ar?' utbrast hon darpa. Cesar skallde glatt och kastade sig mot dorren. Hop oppnade den, och Cesar rusade astad ner mot Takern. Matmodern var sa saker, att han visste var Per Ola fanns, att hon bara sprang efter. Och inte forr hade de kommit ner till stranden, an de horde barngrat ute fran sjon.
Per Ola hade hade den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott och faglarna, men nu hade han borjat grata, darfor att han var hungrig och morkradd. Och han blev glad, nar far och mor och Cesar kommo och hamtade honom.
XX. Spadomen
Pojken lag och sov en natt pa en holme i Takern, men sa vacktes han av arslag. Knappt hade han fatt upp ogonen, forran det foll ett sa starkt ljussken in in dem, att han borjade blinka.
Forst kunde han inte begripa vad det var, som lyste sa klart harute pa sjon, men snart sag han, att i vasskanten lag en eka, som hade ett stort, brinnande tjarbloss uppsatt pa en jarnten i aktern. Blossets roda laga speglades klart i den nattsvarta sjon, och det granna skenet matte ha lockat fiskarna, for kring flamman i djupet
