syntes en mangd roda streck, som standigt rorde sig och bytte plats.
Tva gamla man funnos i ekan. Den ena satt vid arorna, den andre stod pa aktertoften och holl i handen ett kort spjut, som var forsett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och vaderbiten och hade en tunn och sliten rock pa sig. Man kunde se, att han var sa van att vara ute i alla vader, att han inte fragade efter kolden. Den andre var valfodd och valkladd och sag ut som en myndig och sjalvsaker bonde.
'Hall stilla nu!' sade bonden, nar de voro mittfor holmen, dar pojken lag. Med detsamma stotte han spjutet ner i vattnet. Nar han lyfte det, foljde en lang, praktig al med upp ur djupet.
'Se dar!' sade han, medan han lossade alen fran ljustret. 'Det var en, som inte skams for sig. Nu tanker jag vi har fatt sa mycket, att vi kan vanda om hem.'
Men kamraten lyfte inte arorna, utan satt och sag sig omkring. 'Det ar vackert harute pa sjon i kvall,' sade han. Och det var det ocksa. Det var alldeles lugnt, sa att hela vattenytan lag i ostord vila med undantag av strimman, dar baten hade gatt fram. Den lag och blankte som en vag av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt bla och tatt genomstungen av stjarnor. Stranderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot vaster. Dar skot Omberg upp hogt och morkt, mycket valdigt, an det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.
Den andre vande huvudet, sa att han fick eldskenet ut ogonen, och sag sig omkring. 'Ja, det ar vackert har i Ostergylln,' sade han, 'men det basta med landskapet ar anda inte skonheten.' – 'Vad ar det da, som ar det basta?' fragade roddaren. – 'Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap.' – 'Det kan nog vara sant forstas.' – 'Och sa detta, att man vet, att det alltid ska forbli sa.' – 'Hur i all varlden kan man veta det?' fragade han, som satt vid arorna.
Bonde ratade pa sig, dar han stod och stodde sig mot spjutet. 'Det finns en gammal historia, som hade gatt fran far till son i min slakt, och i den far man veta hur det ska ga med Ostergotland.' – 'Da, kan du garna beratta den for mig,' sade roddaren. – 'Vi brukar just inte beratta den for vem som helst, men inte vill jag halla den hemlig for en gammal kamrat.'
'Pa Ulvasa har i Ostergotland,' fortfor han, och nu hordes det pa tonen, att han talade om nagot, som han hade hort av andra och kunde utantill, 'bodde for manga ar sedan en fru, som hade den gavan, att hon kunde se in i framtiden och saga folk vad som skulle komma att handa dem, lika sakert och noggrant, som om det redan hade skett. For detta blev hon vida beryktad, och det ar latt att forsta, att manniskor skulle komma bade nar och fjarran ifran och soka henne for att fa veta vad de skulle ha att ga igenom av ont eller gott.
En dag, nar Ulvasa-frun satt i sin sal och spann, sasom det var brukligt forr i varlden, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig pa banken langt nere vid dorren.
'Jag undrar vad ni sitter och tanker pa, kara fru,' sade bonden om en stund.
'Jag sitter och tanker pa hoga och heliga ting,' svarade hon. – 'Da gar det val inte an, att jag fragar er om nagot, som ligger mig pa hjartat,' sade bonden.
'Det ar val ingenting annat, som ligger dig om hjartat, an att du ska fa skorda mycket korn pa din aker. Men jag brukar fa sporsmal fran kejsaren om hur det ska ga med hans krona och fran paven om hur det ska ga med hans nycklar.' – ' Ja, sadant ar val inte latt att svara pa,' sade bonden. ' Jag har ocksa hort, att ingen lar ga harifran utan att vara missnojd med det han har fatt hora.'
Nar bonden sade detta, sag han, att Ulvasa-frun bet sig i lappen och flyttade sig hogre upp pa banken. 'Jasa, detta ar vad du har hort om mig.' sade hon. 'Da kan du ju fresta pa att fraga mig om det, som du vill veta, sa far du se om jag inte kan svara sa, att du blir nojd.
Efter detta drojde inte bonden att framfora sitt arende. Han sade, att han hade kommit for att fraga hur det i en framtid skulle ga med Ostergotland. Det fanns ingenting han holl sa kart som hembygden, och han menade, att han skulle kanna sig lycklig anda till sin sista stund, om han kunde fa ett gott svar pa fragan.
'Ar det inte nagot annat du vill veta,' sade den visa frun, 'sa tror jag, att du ska bli belaten. For har, som jag nu sitter, kan jag saga dig, att med Ostergotland lar det komma att ga sa, att det alltid ska ha nagot att beromma sig av framfor andra landskap.'
'Ja, det var ett gott svar, kara fru,' sade bonden, 'och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde forsta hur sadant skulle vara mojligt.'
'Varfor skulle det inte vara mojligt?' sade Ulvasa-frun. 'Vet du inte, att Ostergotland ar vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns nagot landskap i Sverige, som kan beromma sig av att aga pa samma gang tva sadana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sadan skon domkyrka som den i Linkoping?'
'Det kan nog sa vara,' sade bonden, 'men jag ar en gammal man, och jag vet, att manniskors sinnen ar ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, nar de inte vill ge oss nagon ara varken for Alvastra eller Vreta eller for var domkyrka.'
'Hari kan du ha ratt,' sade Ulvasa-frun, ' men inte behover du tvivla pa min spadom fordenskull. Jag ska nu lata bygga opp ett nytt kloster pa Vadstena gard, och det tor komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska bade hoga och laga vallfarda, och alla ska prisa det har landskapet, darfor att det ager en sa helig ort inom sina granser.
Bonden svarade, att detta var han glad at att fa veta. Men han visste ju, att allting var forgangligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gang komme i vanrykte.
'Du ar inte latt att gora till lags,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag kan saga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att darvid resas ett slott, som blir det praktigaste pa sin tid. Kungar och furstar ska gasta det, och det ska raknas hela landskapet till heder, att det ager ett sadant smycke.'
'Detta ar jag ocksa mycket glad att hora,' sade bonden. 'Men jag ar en gammal man, och jag vet hur det brukar ga med all denna varldens harlighet. Och om slottet rakar i forfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det har landskapet.'
'Det ar inte litet, som du vill veta,' sade Ulvasa-frun, 'men nog kan jag se langt in i tiden, att jag kan marka hur det blir med liv och rorelse upp i skogarna omkring Finspang. Jag ser hur dar resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, darfor att jarn nu blir tillverkat inom dess omrade.'
Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att hora detta. Men om det skulle ga sa illa, att ocksa Finspangsbruket sjonke i anseende, da vore det val inte mojligt, att nagot nytt kunde uppsta, som Ostergotland skulle fa att beromma sig av.
'Du ar inte latt att stalla tillfreds,' sade Ulvasa.frun, 'men nog kan jag se sa langt framat, att jag marker hur det utmed sjostranderna byggs opp gardar, stora som slott, av herrar, som har fort krig i frammande land. Jag tror, att de herrgardarna ska bringa landskapet lika mycken ara som nagot annat jag har talat om.'
'Men om det kommer en tid, nar ingen mer lovprisar de stora herrgardarna?' envisades bonden.
'Du behover inte vara angslig i alla fall,' sade Ulvasa-frun. 'Jag ser nu hur det porlar fram halsokallor pa Medevi angar nara Vatterstranden.
Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet sa mycken berommelse, som du kan onska.'
'Det var en stor sak att fa reda pa,' sade bonden. 'Men om det kommer en tid, nar manniskor soker sin halsa vid andra kallor?'
'Du ska inte gora dig bekymmer fordenskull,' svarade Ulvasa-frun. 'Jag ser hur manniskor myllrar och arbetar fran Motala till Mem. De graver en farled tvarsigenom, och da kommer Ostergotlands lov ater pa allas lappar.'
Men bonden sag i alla fall orolig ut.
'Jag ser, att forsarna i Motala strom borjar dra hjul,' sade Ulvasa-frun, och nu rann det opp ett par roda flackar pa hennes kinder, for hon begynte pa att bli otalig. 'Jag hor hammare dana i Motala och vavstolar slamra i Norrkoping.'
'Ja, det ar gott att veta,' sade bonden, 'men allting ar foranderligt, och jag ar radd, att ocksa detta kan bli glomt och forgatet.'
Nar nu bonden anda inte var nojd, tog det slut pa fruns talamod. 'Du sager, att allting ar foranderligt,' sade hon, 'men nu ska jag anda namna nagot, som alltid kommer att bli sig likt. Och det ar, att sadana hogfardiga och envisa bonder som du, det ska det finnas har i landskapet till varldens slut.'
Knappt hade Ulvasa-frun sagt detta, forran bonden steg opp, glad och nojd, och tackade henne for gott besked. Nu antligen var han belaten, sade han.
'Sannerligen jag nu forstar hur du menar det,' sade da Ulvasa-frun.
